År: 2008

Vid en eventuell härdsmälta, är det tänkbart att hettan från reaktorn är så stark, att jorden smälter och kraftverkt slutligen hamnar i Kina. Åtminstone var det detta man syftade på när man döpte filmen The China Syndrome 1979. Nu var det så fiffigt, att bara några dagar efter premiären, inträffade kärnkraftsolyckan i Harrisburg. Vilket sinne för PR de amerikanska filmbolagen besitter!

Samma år startade även China crisis, den engelska popgruppen som några år senare fick sitt genombrott med Wishful thinking från skivan Working with fire and steel. Både lp:n och singlarna från denna period är mycket stiliga och går i kärnkraftens tecken. Googla så får ni se!

Jag har ytterligare några China crisis-skivor, men de senare albumen är inte lika intressanta till sin karaktär, men det är möjligt att de, när tiden satt annu fler spår, kommer att framstå som mer tilltalande i sin något souligare kostym.

Lies från Fleetwood macs Tango in the night är inte så dum, och om jag inte minns fel, var den även rätt så populär den gång det begav sig.

Kvällen är farlig (och kärleken ljuv) ur filmen, eller möjligtvis revyn, Uppåt igen. Fann denna lämpliga titel i ett stånd på Hötorget

Dåtidens textförfattare var allt ena fenor på att få till det, men jag undrar om det inte skett en viss omkastning av orden: Kvällen är ljuv (och kärleken farlig) låter mer rimligt.

Helgen har dominerats av Glesbygdssysterns besök och en viss dos av nattliv. Skickligt, undvek vi dåligheterna runt Stureplan och vistades mestadels på söder, men hann också med ett besök på Ejes; den lilla chokladbutiken på Erik Dahlbergsgatan där drottningen sägs handla sina praliner, de få gånger hon inte går på sträng diet. Här kan man köpa Ejes drottningchoklad. Webbplatsen är för övrigt värd ett besök, ty den är mycket lustig.

Jag har en tjock bund gamla negativ med gamla semesterbilder från 20-30-talen i ett kuvert som jag en gång kom över. Eftersom jag saknar en lämplig scanner, är det svårt att kopiera bilderna hemma, men här ett försök som hjälpligt lyckades.

Att döma av byggnaderna befinner vi oss i sydsverige eller kanske ännu längre söderut. Det är bilder från ett vackert hus på landet, inbäddat i djup grönska; livet på stranden med väl tilltagna och mycket sedliga baddräkter; damer och herrar framför pampiga hus i staden. Det är mycket spännande att fantisera om vad som där hände och relationerna människorna emellan. Om jag lyckas kopiera samtliga bilder, är det möjligt att mönstret klaranar och de gamla historierna träder fram.

Hittade denna på youtube: Nina Hagens version av den fina Ich weiss es wird einmal ein wunder geschehn. Den är verkligen den mest romantiska av texter, faktiskt helt fenomenal.

Ich weiß, es wird einmal ein Wunder geschehn
Und dann werden tausend Märchen wahr.
Ich weiß, so schnell kann keine Liebe vergehn,
Die so groß ist und so wunderbar.

Extra bra är det att Nina Hagen gör en cover; det är trots allt en av de melodier som förknippas mest med nazieran.

Här en trailer för filmen Der große liebe där Ich weiss… var ledmotivet.

Sarah Vaughan sjungandes Perdido, en komposition av Juan Tizol som, om jag inte missminner mig, spelade med, och komponerade för, Duke Ellington. Det är en riktigt klasiker som nästan alltid är bra och denna utgör inget undantag.

Det kryllar inte av Talking headsskivor i min skivsamling, men en har jag och det är Talking heads:77 och där hittar man Psycho Killer. Den har så att säga fått en revival i mitt hem och nu planerar jag inköp av flera Talking heads-skivor.

Lyssna också på Tom tom club med Tina Weymouth and Chris Frantz från Talking heads.

Igår hade jag några timmar semester. Istället för att gå till Berns terrassinvigning blev det promenad till Kungsholmen och slumpen gjorde att stegen fördes till en för mig okänd restaurang: Mozarteum. Inne i den föredömligt skuggiga, men ljust målade lokalen, härskade en atmosfär som starkt påminde om restauranger i centraleuropa. Och maten! Den goda korven och dito surkålen som smaksatts med bacon och så den stekta potatisen samt riktligt med persilja och ett ägg. Allt väl tillagat och GOTT. Dessutom en hyfsat sortering öl och fin service. De två män som ägde rörelsen, hade tagit över krogen för ett år sedan.

Promenaden fortsatte till Riddarholmen och en smärre uteservering som säkerligen är fullproppad av turister sommartid, men som nu på våren var föredömligt ödslig. Solen försvann ned bakom Stadshuset och den Wrangelska palatset skänkte en sober men gedigen charm över platsen. För några timmar kunde man lika gärna ha befunnit sig i en halt annan stad. Så fulländad var illusionen.

Ett helt lysande stycke i en helt lysande inspelning från 1952 med Stockholms radioorkester. Decca LX 3086. Det är Dag Wiréns Serenade for strings som jag tycker mycket om. Dessutom är den så vacker och pampig så här på försommaren. Man kan lyssna på den när man kör omkring ute vid Stora och lilla skuggan en tidig kväll.

Baksidan på skiva är Lars Erik Larssons Pastoralsvit. Även den ett fint verk av en kompositör av samma generation som Wirén. Om ni ser skivan, köp den. Det finns en något senare inspelning, även den på Decca. Köp inte den; den låter inte lika bra.

Jag har den faktiskt i bilen just nu eftersom jag unnat mig en ny bilradio med den fantastiska finessen: en minneskortsläsare! Det är verkligen den bästa av nyheter på en bilradio. Dessutom finns USB-ingång och en vanlig line in så nu går det mesta att ansluta. Det är mer än skönt, att ha tillgång till mängder av musik i bilen.

Nu skall jag agera den lille terapeuten. Dessvärre saknar jag talang att illustrera.

Ett beteende som tyvärr hör till människans sämre sidor är otydligheten. Otydlighet verkar vara något man tar till när man inte vill vara tydlig eftersom att man känner till de konsekvenser som tydligheten skulle leda till. Det är både dumt och fegt; inte leder det till något gott i längden heller: det är knappast ett betende som ger respekt.

Otydlighet har inget att göra med att inte veta. Det är en helt annan sak. Vet man inte, kan, och bör man, tala om det.

Och nej, man kan inte vara tydlig genom att vara otydlig.

I andra änden av byn bodde tant Anna och farbror Ivar. Varje vår var det dags för det ömsesidiga utbytet oss emellan: farbror Ivar kom åkandes med sina gamla Volvotraktor,enn mörkgrön T-31:a från femtiotalet. Bakpå traktorn hade han monterat den potatissättningsapparat som han ägde. Det var ingen automatisk historia; man satte sig på apparatens sits och släppte manuellt ner potatis för potatis i det rör som ledde ner i jorden. Traktorn var som sagt gammal och tuffade mycket rogivande fram över åkern. Det doftade av bensin och smörjfett, det doftade av varm jord och luften började bli kall; potatis satte vi alltid vid sex-sjutiden på kvällen och i början av sommaren är kvällarna oftast svala.

I gengäld var Tant Anna alltid tacksam för välbrunnen kogödsel, så varje vår åkte pappa över med sin traktor med en välfylld skopa som hon kunde använda för att gödsla sina rabatter. Så blev hennes krasse alltid praktfull, precis som det mesta i hennes rabatter. Även på vedbacken grönskade det; här de brandgula liljor om vi alltid kallade Kejsarkronor, men som jag tror heter någonting helt annat egentligen.

Man kan inte tro det, att Magnus Uggla en gång var en så modern ung man. Han är som en Karl Gerhard fast på 70-talet.

Han är så härlig; en posör, en kantig och orädd jäkel som inte bryr sig om att passa in. Helt bedårande.

När jag haft min bil ett år eller så, fann jag strax bredvid tanklocket bakom registreringsskylten en ventil som på pricken liknade de ventiler som man pumpar in luften i på bildäcken. Naturligtvis kunde jag inte låta bli att ta mackens luftslang och pumpa lite. Mycket riktigt, det gick utmärkt att pumpa och i samma sekund som jag släppte på luft, åkte bilens bakdel upp. Tro det eller ej, men det visade sig att min bil hade Hi-jackers!

Hi-jackers är stötdämpare som med hjälp av lufttryck kan göras hårdare. Lastar man tungt, till exempel vid långsemester med mycket packning, är det bara att pumpa i lite extra luft, så håller sig bilen på lagom nivå och man slipper en trött bakdel som nästan släpar i marken. Skall man köra snabbt på kurviga vägar och vill ha en stramare fjädring, är det också fördelaktigt att öka trycket.

Om man betalade extra när det begav sig på 70-talet kunde man få automatisk nivåkontroll vilket innebar att en vacumdriven kompressor pumpade upp alternativt släppte ut luft beroende på hur mycket man lastade i bilen. Ett slags inbyggt vattenpass reglerade kompressorn; om bakdelen sjönk, pumpade den in luft, om bakdelen steg mot skyn, släpptes luften ut. Hur det nu kan komma sig att moderna bilar saknar denna mycket praktiska detalj, kan man verkligen fråga sig.

Varje sommar packade vi in oss i den mörkblå PV:n för att åka på semester till Västerbotten. Resan dit var kort, men lagom lång med två barn i det trånga baksätet (eller i värsta fall på den lilla hyllan vid den minimala bakrutan). Västerbotten var dessutom exotiskt, ty här var det liv i de små byarna och Västerbottensgårdarna var byggda i två våningar. Sådant imponerar på en norrbottning.

Många var de platser vi besökte under dessa sommardagar. Vi åkte till Torvsjö för att titta på de gamla skvaltkvarnarna. Vi åkte till Robertsfors för att titta på det gamla bruket. Vi åkte till Nordmaling för att titta på något som jag inte alls kan minnas. Målet för de flesta resorna var att titta på gammal kultur, gärna med lantlig anknytning. Några nymodigheter, förutom poolen på Lufta Camping i Ånäset, var det inte tal om.

Det jag minns bäst av alla dessa resor är stugbyarna. De låg ofta bland tallar och marken var full av sand och det fanns kottar överallt. I anslutning hittade man ofta en minigolfbana och kanske en storstuga där man kunde titta på TV. Eftersom det bara fanns två kanaler, var det inte speciellt svårt att enas om program.

På semestern fick man också puffat osockrat ris, Vårgårdaris. Vanligtvis hade vi hårdbröd eller hembakat tunnbröd i mjölken eller filen men när det var semester, köptes det puffat ris. Cornflakes eller Kalaspuffar var det dock inte lönt att drömma om. Dylika onyttigheter var bannlysta, men så fick vi också bara dricka läsk två gånger om året; jul och midsommar. Tänk på det – ungdomar!

Lite franskt. Jag gillar Mireille Mathieu, Juliette Greco, Francoise Hardy och naturligtvis Barbara. Här sjunger Barbara Ma plus belle histoire d”amour.

Mer franskt: Jacques Brel sjungandes Ne me quitte pas. Fantastisk låt som är utmärkt på engelskan med Dusty och även finns i en svensk version med Lill Lindfors (Om du går din väg).

När man tröttnar på lite franskt, föreslår jag något tyskt: Fancy med Slice me nice. Risigare snubbe får man leta efter. Oklar är dessutom den rödhårigas funktion ty Fancy verkar vara a pie made for hungry guys, åtminstone sjunger han det. Dessutom är videon tafflig och endast bilen är riktigt snygg.

Nej, då är det franska 80-talet i form av Desireless Voyage, voyage att föredra. Fantastisk låt det där.