Där gatan vid mitt hus tar slut, tar den vackra utsikten vid. Jag har många gånger undrat hur det kom sig att just min gata har en så förnämlig placering, men kanske var någon på mycket gott humör när de nya riktlinjerna för Smedsbacken drogs upp i mitten av 30-talet. Ursprungligen var tanken att även vi här uppe på berget skulle få tjocka huslameller, precis som nere vid parken, men så blev det alltså inte. Istället fick vi höga punkthus och en bedårande utsikt från staketet vid vändplanen.
Allra vackrast är det när det skymmer och solen försvinner bakom vattentornet i Lill-jansskogen, lämnandes en orangefärgad himmel bakom sig. Eftersom bilden är tagen i motljus, blir de omgivande husen och träden i mitten endast skuggor. Till vänster i bild ser man rakt genom hörnfönstren i de enkla HSB-husen där lägenheterna saknar öppna spisar. Trots denna arkitekternas rejäla fadäs, är det bara att konstatera att utsikten inte är att klaga på.