Rävjägarn

Riktigt snygga 1940-talshus i Torsvik

40-tal på Lidingö

Här ett väldigt fint hus på Lidingö, på Torsvikssvängen. Det stod klart 1946 och ritades av Anker-Gate-Lindegren och har, eller hade, väldigt snygga balkonger. Tegelfasaden, porten, fönstren, allt är fint. Så här vackert kan 1940-tal vara när det inte renoverats sönder.

Trion Ancker-Gate-Lindegren fick i uppdrag att tillsammans med Göran Sidenbladh ta fram en stadsplan för Torsvikshöjden. Denna fastslogs i december 1943 vid krigsslutet verkar byggnadsverksamheten ha tagit fart. Många av husen ritades av nämnda trio och uppfördes av byggmästarn Olle Engkvist. Framförallt tycker jag att tegelhusen blev riktigt lyckade. 40-talets byggnader håller över lag hög klass precis som de tidiga 50-talets hus och därför bör man vara mycket varsam när det är dags för ombyggnad.

Cyrillus Johansson och Olle Engkvist

Runebergsgatan mindre

1926 – 1926 uppfördes ett mycket intressant hus på Eriksbergsgatan 6. Bakom bygget stod Olle Engkvist, byggmästare, och ritade gjorde Cyrillus Johansson. Toppen är speciell och för att få ut mesta möjliga av den valde man att förlägga vardagsrum mm åt gården, och kök och jungfrukammare åt gatan till, en mycket ovanlig lösning vid denna tid.
vardagsrummen fick enorma glaspartier mot den grönskande gården och hör till de finaste i hela stan. Även serveringsrummen var påkostade. Planlösningen framgår av denna bild. Den svängda väggen i vissa vardags- och herrum är verkligen vacker! Dessutom ligger gården åt söder så den är ljus och trevlig.

Galjonsbildens terrasshus i Gröndal

Terrasshusen i Gröndal

Kvarteren Galjonsbilden och Akterspegeln i Gröndal innehåller många riktigt intressanta byggnader. Mest omtalade är sannolikt stjärnhusen och terrasshuset. Terrasshuset ligger i kvarteret Galjonsbilden som även består av äldre bebyggelse från tidigt 1900-tal samt ett högt punkthus, det så kallade Galjonshuset.

Bilden ovan är väl fantastisk! Gammalt och nytt i en salig blandning. Höghus och lägre byggnader. Terrasshuset kräms på toppen av en radhuslänga som byggdes i samma veva och som är tämligen ordinär,

Lägenheterna i terrasshuset är är i varierande storlek, men främst 1- och tvårummare. I hörnet finns lite större våningar som är riktigt fina, ty de har även matsal. Dispositionen framgår av denna planritning som visar delar av ett våningsplan. Framför varje lägenhet finns som synes ett relativt rymlig terrass. Lägenheterna nås från grändalsvägen.

Bebyggelsen i kvarteret ritades precis som stjärnhusen av Backström och Reinius och byggmästare Olle Engkvist stod bakom dem. Jag tycker att terrasshuset är synnerligen elegant och dessutom mer eller mindre unikt. Ser man det på håll är det svårt att ens gissa när det är byggt (1949-51).

Olle Engkvist, en driven byggmästare

Olle Engkvist

Man får nog säga att Olle Engkvist är den mest omtalade av alla byggmästare som varit verksamma i Stockholm. Engkvist föddes i Gävle 1889 och studerade som tonåring vid Brunnsvikens folkhögskola. Efter ytterligare några år vid Byggnadsyrkesskolan och på KTH, fick han byggmästarrättigheter 1919 och startade sitt företag, Bygg-Oleba.

Som ung umgicks Engkvist i kretsarna kring Alf Ahlberg (bror till Hakon Ahlberg, arkitekten) och blev på så sätt bekant med Uno Åhren, Honorone Hermelin Elisabeth Tham, Gurli Hertzman-Ericson, Johan Hansson och Jenny Bergqvist-Hansson, människor som intresserade sig för allmän rösträtt, jämlikhet samt bildnings- och sociala frågor, vilket inte minst avspeglas i de hus han byggde. Och det var inte få.

År 1932 stod radhusen på Ålstensgatan klara och statsminister Per-Albin Hansson flyttade in. Detta var Engkvist första riktigt stora projekt och följdes bl.a. av smalhusen i Hjorthagen, kvinnohuset på Kungsklippan, smalhusen vid Tellusborg, stjärn– och terrasshusen i Gröndal samt familjehotellet i Hässelby. När Hjorthagshusen skulle byggas, samarbetade Engkvist med vännen Hakon Ahlberg och hans arkitektkontor. Kontoret ritade också de smalhus som uppfördes vid Tellusborg, men då hade Leif Reinius och Sven Backström börjat arbete för Ahlbergs firma. Från 40-talet och framåt samarbetade Engkvist ofta med Backström & Reinius som då hade startat eget i sina egna namn. De är bland annat upphovsmännen bakom stjärnhusen i Gröndal som blivit smått berömda (även om de finns på andras ställen än i Gröndal, t.ex. Bergshamra och Örebro).

År 1946 var Engkvist inbjuden till barndomsstaden Gävle för att tala om byggande. Staden var då inne i en hektisk fas av nybyggnad och sanering och kommunen väntade sig en byggmästare som sjöng det storskaliga nybyggandets lov. Pamparna må ha blivit besvikna, ty istället höll Engkvist ett tal där han värnade forna tiders byggande och hur viktigt det var att spara avtryck från en svunnen tid. Jag citerar några stycken ur detta mycket kloka framförande som än i dag är aktuellt.

“En 1700-talsbyggnad i ett nybyggt eller sanerat samhälle, sade han, kan ge oanade trevnadsvärden. Bevarandet av ett sådant hus finge inte ses i omedelbart sammanhang med förräntningen av insatt kapital, men en sådan kapitalplacering skulle ändå alltid förränta sig på ett eller annat sätt, det behöver man inte oroa sig för.”

“Sådana fina gamla hem […] till bostäder för ett samhällsskikt som förstår deras värde och som ur dem förmår hämta inspiration och arbetsförmåga.”

“Vi kostar på oss så mycket som kan vara onödigt men borde vi inte istället lägga ned betydande summor på att bevara den gamla byggnadskultur, som är och förblir ryggraden i en stads andliga väsen.”

Trots att Engkvist verkade i en tid när byggandet rationaliserades mer och mer, förblev han en vän av det hantverksmässiga byggandet vilket måste ha varit en smula ovanligt under dessa år. Visserligen arbetade han med s.k. seriebyggande, men det innebar i princip att arbetarna delades upp i olika lag som i tur och ordning utförde sina arbetsuppgifter utan att ge avkall på kvalitén i utförandet.

Privat lär Engkvist ha varit en mycket bestämd man. Han och hans hustru Signhild var barnlösa och donerade alla de fastigheter som Engkvist ägde till en stiftelse som i många år förvaltade beståndet. För några år sedan såldes emellertid alla hus ut och idag ägnar sig stiftelsen åt att förvalta pengarna och dela ut stipendier. På så sätt lever Olle Engkvists minne fortfarande kvar.

Citaten ovan har jag hämtat från boken Olle Engkvist byggmästare, utgiven 1949 av hans företag Olle Engkvist Byggmästare.

Engkvists Villa Eldtomta av Markelius

Engkvists villa i Eldtomta ritad av Sven Markelius

Sven Markelius ritade i slutet av 20-talet en villa i Eldtomta åt byggmästaren Olle Engkvist. Huset, som främst var avsett för sommarbruk, hade en fasad som utförd i liggande panel och ett entresollerat vardagsrum. Det är en mycket intressant villa som det är ytterst svårt att hitta bilder på och dessa hör inte till de allra bästa. Dock bättre än inga alls.

Engkvists villa i Eldtomta ritad av Sven Markelius

För ungefär 10 år sedan har jag för mig att huset var till salu, men dum som jag var, sparade jag inte ned bilderna. Då hans hustru Signhild dog först 2001 i hög ålder, är det troligt att det var då försäljningen ägde rum. Vad jag minns, var det mesta bevarat i originalskick. En tillbyggnad gjordes dock, och jag tror att det var i samband med Engkvists 60-årsdag, ty som present ritade Sven Markelius till ett bibliotek av tämligen rejäla dimensioner.

Husets verkliga slagnummer är det entresolerade  vardagsrummet med ett stort fönsterparti som vetter ut mot trädgården. Rummet påminner om de lösningar som presenterade på Stockholmsutställningen året därpå. Här en bild på entresolplanet och en på fönsterpartiet och flygeln.

Engkvists villa i Eldtomta ritad av Sven Markelius

Fru Signhild hade ett eget sovrum med balkong. Inredningen är enkel och ger ett intryck av att vara ändamålsenlig. Någon braskande lyx är det inte tal om, men man får förmoda, att material och utförande är av hög klass. Engkvist värnade om gamla traditioner när det gällde byggande och hantverk.

Engkvists villa i Eldtomta ritad av Sven Markelius

Byggmästaren hade ett eget snickarrum med hyvelbänk och skrivbord. Vad jag kan förstå, låg detta rum på nedre botten. Sovrummen låg en trappa upp.

Den som är intresserad av planritningar hittar här nedre och övre botten.

Kolingsborg, en pärla mitt på Slussen

slussen_1

Arthur von Schmalensee ritade den runda byggnaden som uppfördes av Olle Engkvist under 1953-1954 för Stockholms Hamnarbetarkontor. Jag tycker att den är mycket vacker, både till form och utförande. Dessutom pryder byggnaden väl sin plats i en av klöverkonstruktionens slingor. Tyvärr skall den rivas och inom kort är den ett minne blott.

Dessa stora och eleganta järnfönster

Strax norr om Finnspång ligger Borggårds bruk som är en mycket vacker anläggning. Troligtvis uppfördes merparten av de nya byggnaderna på 30-talet. De är otroligt strama och mycket vackra, vitputsade och försedda med järnfönster av den sort som bl.a. tillverkades av Götaverken och då under benämningen Ferrofönster. Visst är de vackra! Det finns faktiskt ett sent 20-talshus i Stockholm där vardagsrummens fönsterväggar försetts med denna mycket snygga konstruktion.

Byggnaden i fråga är den av Cyrillus Johansson ritade fastigheten på Eriksbergsgatan 6. Byggmästare var Olle Engkvist och tillsammans med Johansson skapade de en riktigt pärla bland det sena 20-talets annars rätt småtrista hus. Lägenheterna är påkostade och för ovanlighetens skull har man valt att lägga vardagsrummet mot den vackra och kuperade gården. Det finns både 3:or och 5:or, samtliga med jungfrukammare. Vardagsrummets fönster är av modell störst, något liknande har jag aldrig sett. Dessa ferrofönsterhar tack och lov bevarats åt eftervärlden.

men åter till industribyggnaderna. Finnboda varv är nedlagt sedan många år och idag återstår bara spillror av anläggningen. Denna byggnad står dock än så länge kvar och kanske kommer den bevaras för eftervärlden. De stora fönsterpartierna är även här av järn och utgör en avsevärd del av väggytan. Underhållet är tyvärr eftersatt, men skönheten finns fortfarande kvar.

På Gärdet, närmare bestämt på Värtavägen, uppfördes ett pampigt garage i slutet av 30-talet. Här fanns både oljebar och tennisbana på taket! Tanken var att man kunde fördriva tiden med en match tennis medan bilen rundsmordes. Byggnaden är mycket vacker, men har under årens lopp förfulats åtskilligt. Den fasad, som inte vetter mot gatan, är dock tämligen intakt. Från Furusundsgatan och Värtavägen leder bilramper till de fyra våningsplanen. Längst med finns en bensinstation som idag är obemannad.

I Frihamnen ligger en av Stockholms industrupärlor, den av Uno Åhrén ritade Fordfabriken. Komplexet är uppfört i två etapper, runt 1930 och 1949. Amerikanska fordbilar importerades i delar och sattes samman i fabriken. Anledningen till detta förfarande tror jag hade med tullen att göra (högre tull på monterad bil, lägre på delar). Svenskarna hade dessutom högre krav på finish jämfört med amerikanerna och av den anledningen var det klokt att göra montering, lack och tapetserararbete här. Inom parentes kan nämnas att amerikanska bilar ofta lackerades om när de kom till Sverige på 50-talet för att den ursprungliga lacken höll för låg kvalité. Jag älskar Fordfabriken och är mycket glad åt att man renoverade den på ett mycket pietetsfull sätt.

von Rosenska palatset i funkisskrud

På Strandvägen 55 1

Strax öster om Djurgårdsbron, men innan Strandvägen svänger av åt Berwaldhallen till, ligger vid ett gammalt hus som uppfördes av Clarence von Rosen i slutet av 1890-talet. Arkitekten bakom byggnaden var Isac Gustaf Clason som även ritat Bünsowska huset. 1941 köpte byggmästare Olle Engkvist fastigheten och påbörjade en genomgripande ombyggnad. Som arkitekt anlitade han  Gustaf Clason, Isac Gustaf son. De två huvudvåningarna som utgjorde de två paradlägenheternas sällskapsvåningar revs ut och bjälklaget emellan dem ersattes med två nya. På så sätt erhöll man tre våningsplan med normal takhöjd. Fasaden kunde behållas tämligen oförändrad och de ursprungliga höga ekfönstren delades och förminskades.

I en av våningarna, en liten fyrarummare, flyttade arkitekt Helge Zimdal med fru in. De ändrade något på planlösningen och bytte plats på sovrummet närmast köket och matsalen, och fick på så sätt en effektiv planerad våning vilket framgår av denna planritning. På bilden ovan ses en del av vardagsrummet med balkong mot Strandvägen.

Strandvägen 55 6

I det inre av rummet hade man placerat en öppen spis som hörde till husets ursprungliga inredning. Parketten på golvet är även den ett minne från det gamla huset, ty den togs upp och lades återigen på plats när ombyggnaden var fullbordad. Mellan vardagsrum och hall (mot matplatse till) lät Zimdal sätta upp en glasad vägg med dörr och mot sovrummet vägg i vägg med vardagsrummet monterade han en elegant vikvägg (precis som mellan sovrum och matplats).

Det är bara att beklaga att von Rosenska palatset blev så hårt ombyggt, men samtidigt får man glädja sig åt att resultatet blev så pass bra. Hur lägenheterna idag ter sig låter jag dock vara osagt.

Leisure life at Hässelby Familjehotell

Hässelby Familjehotell, Olle Engkvists skapelse från mitten av 50-talet som kom att bli hans sista stora kollektivhus och dessutom får sägas vara något av ett mästerverk av Carl Axel Acking som lyckats skapa en känsla av resort bara ett par minuters väg från tunnelbanan i Hässelby Gård.

1953 startade byggnadsarbetet och 1956 var hela komplexet klart. Det fanns matsalar, gymnastiksal, kapell och snabbköp. Fyra höghus förbands med ett uppglasat korridorsystem som även nådde ut till de 3-våningsbyggnader som utgör en icke försumbar del av anläggningen. En tämligen komplett presentation av familjehotellet hittar ni här.

Som genom ett smärre under är hela anläggningen praktiskt taget i originalskick. Portar, fönster och balkonger (som verkar ha renoverats på rätt sätt eller inte alls). De många och lagom stora innegårdarna skapar en intim prägel trots anläggningens stora skala. Totalt fanns här 340 lägenheter nr den stod klar!

I april när jag besökte familjehotellet var grönskan fortfarande obefintlig. Det är inte svårt att tänka sig känslan av semesterort när buskar och träd spruckit ut och gräsmattorna grönskat. De lägenheter som syns på bilden ovan har uteplats, de flesta har annars balkong. De största, etagevåningarna högst upp, har solterrass.

En välbevarad port som väntar på att oljas eller fernissas. Dock i ursprungligt utförande och på det stora hela i fint skick. Det är bara att hoppas att anläggningen får leva vidare och vårdas like varsamt som den hittills gjorts.

Villa Engkvist i Västberga revisited

Jag har skrivit om Villa Engkvist tidigare, denna pärla bland bortglömda och nedrivna villor. Här har vi dock några nya bilder från ett reportage som Svenska hem i ord och i bilder gjorde 1939 hos Olle Engkvist med fru. När villan egentligen revs är oklart, men bara ett pr år senare, hade Engkvists flyttat till en takvåning i Marieberg för att ytterligare ett par år senare slå sig ner i en gammal malmgård i Gröndal.

Den södra fasaden domineras av vinterträdgården vars stora glasvägg släpper in allt det ljus som kan behövas under de mörka nordiska vintrarna.

Entrén ligger däremot mot nordsidan och är utförd i mahogny. Intill ytterdörren en hundkoja de luxe.

Även hallen går i mahogny och skjutdörrarna mot vardagsrummet är utförda i samma träslag samt försedda med flätat rotting som släpper in ett visst ljus. Genom det stora glaspartiet avtecknar sig det sörmländska landskapet, ty detta var innan Västberga industriområde blivit Västberga industriområde.

Så här skriver Martin Strömberg om besöket hos Engkvist: “När man en solig sommardag viker av från den gamla allén vid Västberga och passerar grindarna till Olle Engkvists domäner, så är det dock inte villan, som i första han tilldrar sig uppmärksamheten. Det är istället den tre våningar höga byggnaden, som inrymmer byggnadskontoret, och den väldiga röda förrådsladan, som med sina femtio meter långa brädväggar ger intryck av ekonomibyggnaden till en ganska respektabel svensk herrgård”.

Vardagsrummet är verkligen magnifikt och hör till de vackraste rum jag sett. Det är både stramt och ombonat på samma gång. På golvet ligger stora tegelplattor i formatet 11×11 cm. Den elegant trappan upp till entresollplanet är klädd med räfflad elfenbensträ.

Från entresollplanet, där sovrummen nås, har man en sober vy över detta trivsamma allrum. Trots sina stora dimensioner, 11×11 m, känns det varken

Utanför vinterträdgården breder landskapet ut sig. Tomten var omsorgsfullt planerad och på så sätt kunde bland annat en tågspåren som passerade döljas. En närbild av vinterträdgården visar vilken fantastisk villa detta var. Här växte allehanda mer eller mindre exotiska växter.

Matsalen är, åtminstone jämfört med det stora vardagsrummet, en intim historia. Skjutdörren är även den av mahogny och försedd med flätad rotting.

Sovrummet är komfortabelt med ljusa möbler. Som ni ser är dörren mot badrummet helt uppglasad. Vågat!

Ett smärre restaurangkök! Notera vattenledningen som hänger ned från taket. Diskmaskin finns naturligtvis och i bakgrunden skymtar ett påkostat serveringsrum.

Slutligen låter Svenska hem oss besöka pannrummet. Villan värms bland annat upp med golvvärme och vad jag förstår konditioneras även luften.

Engkvist var känd för sitt sociala engagemang och till villan hörde en liten tvårumsvilla för personalen. Snyggt och prydligt, men uppenbarligen sträckte sig engagemanget inte till att bestå tjänstefolket med öppen spis.

Gio Pontis italienska kulturinstitut

Ser ni, det är vit mosaik på Italienska kulturhusets ena fasad! denna eleganta byggnad ritatdes av Gio Ponti och som byggmästare anlitades Olle Engkvist.

Den vita mosaikfasaden är som ett skal på byggnaden som till viss del ter sig spolformad. jag tycker att detta hörn, eller snarare spets, är helt fantastiskt.

Det är inte många 90-gradiga vinklar på denna kåk. Fasadmaterialen varierar också. Baksidan, som vetter mot sportfältet, är spritputsad.

Jag är svag för asymmetrisk fönstersättning och finns där också perspektivfönster blir jag extra glad.

I det stora fönsterpartiet i anslutning till samlingssalen, har Ponti skapat en hylla för konsthantverk. Vackert och effektfullt en kall och snöig vinterdag som denna.

Detta är ett tak som jag fotograferat och underexponerat. I verkligheten är det ljust men jag tycker att det grafiska mönster som syns här är mer dekorativt.

Kvinnornas hus där på Kungsklippan

Studera denna vackra fasad och hur inbjudande det lyser från de helt uppglasade burspråken. Det var hit stadens emanciperade kvinnor flyttade i slutet av 30-talet. Kvinnor som kunde tänka sig att gå på restaurang tout seul, kvinnor som rökte cigaretter och som ansåg äktenskapet vara en mossig institution.

När de höga husen i kvarteret Diamanten stod klara, var tomten i kvarteret Smaragden ännu obebyggd. Det dröjde dock inte länge förrän fastighets AB Smaragden med byggmästare Olle Engkvist i spetsen uppförde Kvinnornas hus, en byggnad avsedd för självförsörjande kvinnor som ritats av arkitektduon Backström och Reinius som i samma veva ritade ett tegelhus med teakburspråk vid Nytorgsgatan. Kvinnornas hus måste ha varit deras första riktigt stora projekt.

Samtliga på de vanliga våningsplanen ligger längs med en lång korridor som går i vinkel, precis som huset. Lägenheternas dörrar är indragna i nischer som belyses med elektriskt ljus. Detta för att man inte skall behöva se en oändlig rad av dörrar. Studera ritningen över ett våningsplan.

Lägenheterna i huset är små och är främst ettor med kokvrå (här planlösningarna för de två huvudtyperna). De större har badrum, de mindre endast toalett. I gengäld har de små ett burspråk i glas. Ovan det vinklade burspråksfönstret sitter dubbla katedralglas, nedan vanligt fönsterglas och trådråglas. Det är lätt att tänka sig vilket vackert ljus det måste ha varit i dessa rum som vetter mot norr! Tyvärr är fönstren utbytta och glaset ovan och under delvis igensatt. Den ursprungliga konstruktionen framgår av denna skiss.

Huvudfasaden mot Kungsklippan ligger mot norr och den planterade gården badar i södersolen. Mot detta väderstreck har det uppglasade trapphuset förlagts “för att damerna skola få ett luftigt och glatt intryck när de på morgonen skynda till sitt arbete”. Trappan är gjuten i betong och spåren från gjutformen är icke utplånade.

Entrén är lika tjusig som trapphuset och vetter mot Kungsklippan. På ömse sidor om porten ligger butikslokaler och de har separata ingångar.

Högst upp i huset, i en indragen våning, ligger matsal, klubbrum, kök, solterrass och gymnastiksal. Matsalen är ljus och takhöjden är stor. Utsikten är dessutom i toppklass, ty detta höga hus ligger på en av stans högsta punkter.

Intill matsalen finns ett intimt klubbrum försett med öppen spis. Väggpartiet och dörrarna är glasade för att ljuset skall nå in i korridoren utanför. Möblerna i detta rum, matsalen och huvudentrén har ritats av Oscar Nilsson.

Detta är nog den finaste detaljen: expeditionsdisken med servettfack för samtliga boende i huset. Tänk, det var på den tiden när pappersservetter inte kom på fråga!

Övrigt värt att nämnas, är att ventilationen byggde på övertryck. Ventilerad och konditionerad luft blåstes in och den gamla, skämda sögs ut. Praktiskt på många sätt, inte minst är drag från fönster och dörrar inte längre ett problem.

Slutligen en nytagen digital färgbild.

Olle Engkvists Hässelby Familjehotell

Hässelby Familjehotell

1956 stod Hässelby familjehotell färdigt. Anläggningen hör till Olle Engkvist sista stora satsningar och är ett stort komplex med fyra punkthus som sammanbinds med en trevåningslänga som även bildar 4 avskilda gårdar (se en plan över anläggningen här). Lägenheterna fanns i storlekar från enkelrum till etagevåningar med takterrass  i höghusens översta plan.

Hässelby Familjehotell

Komplexet innehöll ursprungligen snabbköp, garage, tvättservice, kapell, frisör, ungdomslokaler, daghem samt restaurangbyggnad med matsal och festvåning. Det är för övrigt denna sistnämnda del som syns mellan de två höghusen närmast i bild. Studera dess fasad mot gården och mot gatan. Även kapellet är värt att beundras, ty det är ett fint kyrkorum i den tidens anda.

Låghuslängans fasader är mestadels putsade, förutom gavlarna som är i tegel. Butikshuset däremot, har en uppglasad fasad och inrymmer även entresollerade dubbletter som är tänkta att användas som ateljéer. Vilka förträffliga bostäder för unga konstnärer! Här en skiss på dessa lägenheter. se också några av planlösningarna i låghusen och höghusen.

Slutligen ett par bilder på stora matsalen, del av restaurangen och dörren mellan kök och matsal.

Det är en imponerande anläggning som Engkvist lätt bygga. Ursprungligen var tanken, som ni förstår, att man skulle äta middagen i den gemensamma restaurangen och låta tvättservicen sköta tvätten. Så småningom har den kollektiva verksamheten avvecklats, idag återstår bara servering i den lilla matsalen och den mat som serveras tillreds på ideell basis av ett matlag. Det gamla kapellet är apterat till barnhem och den stora matsalen är numera skola. Fasaderna verkar fortfarande vara intakta och på det stora hela är det en imponerande anläggning, även om tiden har sprungit ifrån den ursprungliga idén. Dock undrar jag om inte de grundläggande tankarna om närservice är på väg att åter bli moderna.

Abessinien i Hjorthagen, Djurgården

Hjorthagen

Visst är de fina, smalhusen i Hjorthagen? Byggmästare var Olle Engkvist och arkitekt Hakon Ahlberg. Engkvist hade tänk sig praktisera seriebygge, men stötte på patrull, ty alla hantverkare ville inte medverka till detta nya upplägg. Några år senare gick det något bättre och det var när de något bredare smalhusen vid Tellusborg restes.

Hjorthagen

Husen är verkligen stilrena i sin utformning och all onödig dekoration har uteslutits. Förutom att detta hörde till funktionalismens särdrag, var detta hus för arbetare som skulle vara så billiga som möjligt.

I bakgrunden skymtar den fjärde gasklockan som byggdes strax innan smalhusen uppfördes.

Hjorthagen

Merparten av husen är ljusa, nästan helt vita, men det finns också gröna längor samt några få terrakottarosa. De flesta lägenheter är tvåor på drygt 40 kvadratmeter. De är välplanerade och innehåller sovrum, vardagsrum, kök och matrum. Fönster finns både i kök och matrum och köksinredningen är förhållandevis enkel, men fortfarande användbar och inte alltför föråldrad. Husens största fel är troligtvis den lite snålt tilltagna isoleringen i ytterväggarna.

Hjorthagen

Området med de långa, monotona längorna kallades i folkmun för Abessinien. Nu när grönskan vuxit upp, mildras effekten något, men det är klart att variation är inte orådets främsta karaktäristik. Dock tycker jag att det är mycket vackert och skulle gärna bo där om lägenheterna var större och den fasta inredningen mer påkostad.

Takvåning av Backström och Reinius

Olle Engkvists takvåning i Marieberg

Då jag intresserar mig för Olle Engkvist och hans projekt, finner jag det lämpligt att presentera ytterligare ett av hans hem.

Efter att flyttat från villan i Västberga, blev en takvåning i Marieberg byggmästare Olle Engkvists nya hem. Högst upp i det av Backström och Reinius ritade tegelhuset, inredde han sitt nya hem. Våningen, som även den ritats av arkitektduon, upptog ungefär 70% av de ordinarie våningsplanens yta, ty sådan var stadsplanen vid denna tid. Det är ett mycket påkostad och skräddarsytt hem som presenteras på några uppslag i Byggmästaren i slutet av 1944.

Hemmets paradrum är det stora vardagsrummet med väl tilltagen takhöjd och terrasser på båda sidor samt ett utbyggt burspråk med ett spröjsat fönsterparti. Här ytterligare en bild på vardagsrummet samt planlösningen och en sektionsplan.

Mellan matsal och vardagsrum fanns en s.k. sesamvikvägg. Jag har aldrig hört termen förut, men det verkar som den har en textil beklädnad. I taket hade man valt att montera akustiska plattor. Se bild på vägg och matsal här. Passa också på att studera tegelexteriören och takvåningens pergolaartade terrasser.

Herr och fru Engkvist hade skilda sovrum och mellan dem låg det generösa badrummet. I fruns rum fanns en kakelugn vars plattor dekorerats av Ture Tideblad. I byggmästarens arbetsrum fanns ytterligare en ugn, en antik från 1700-talet. taket i sovrummen är i lackad furupanel och golven i blå tiletex. Studera interiörerna här.

Våningens paradnummer är dock kök och serveringsrum med valnötsfanerade snickerier. I det sistnämnda finns även en liten frukostmatplats. Då våningen saknar jungfrukammare, får man anta att fru Engkvist själv skötte sitt hem. Ville hon pusta ut, kunde hon alltid sätta sig i den lilla budoir som låg mellan sovrum och klädkammare. Här bilder på dessa tjusiga utrymmen.

Det är bara att konstatera att Backström och Reinius har skapat ett utmärkt hem åt sin uppdragsgivare, även om det inte är lika arkitektoniskt intressant som villan i Västberga.Vardagsrummet är dock ett mycket vackert rum och det är intressant att man valt att montera akustiska plattor i vissa tak, eller som i sovrummen, lackad furupanel. Just  blandningen av material är för mig mycket tilltalande, precis som det faktum att Engkvist låtit mura upp en antik kakelugn i sitt arbetsrum. Idag tycker jag att man är på tok för rädd för att blanda; ängsligt gör man allt i samma stil och det blir ofta tråkigt. Bättre då, och svårare, är att sätta samman en helhet utifrån mer skilda beståndsdelar.

Huruvida något av den ursprungliga inredningen finns kvar idag kan jag inte uttala mig om. Huset finns kvar, men det är fönsterbytt och Engkvist flyttade därifrån redan i slutet av 40-talet då han inredd sitt hem i en gammal 1700-talsgård i Gröndal.

Flotta Villa Engkvist på Västberga Allé

Villa Engkvist vid Västberga Allé

Vid Västberga Allé uppfördes i slutet av 30-talet en unik villa vid Västberga Allé. Det var storbyggmästaren Olle Engkvist, känd bl.a. för radhusen på Ålstensgatan, stjärnhusen i Gröndal och Hässelby familjehotell, som lät Sven Backström och Leif Reinius rita en privatvilla åt honom och bad dem ”att skapa en svensk motsvarighet till det pompejanska huset”. År 1939 presenterades villan i Byggmästaren . Sedan tidigare hade Olle Engkvist ett sommarhus i Eldtomta, Tumba. Den villan, som är byggd runt 1930, finns vad jag förstår fortfarande kvar, och den är en stram skapelse i tidig funktionalism.

Men åter till Villa Engkvist. Ute i Västberga hade Engkvist basen för sin byggnadsverksamhet och därför valde han att bygga sig ett vinterhem där. Fasaden var i gult tegel, taket i koppar och sydväggen är helt i glas, ty där fanns en vinterträdgård där exotiska plantor som banan växte. Utanför glasväggen tog en anlagd trädgård vid som var en fortsättning på den inre grönskan för att på så sätt göra gränsen mellan ute och inne flytande. Här en bild på villan exteriör.

För att bättre förstå nedanstående beskrivning av byggnaden, kan  det vara klokt att studera planritningen.

Vardagsrummet var stort, 11 gånger 11 meter och takhöjden 4,5 meter. Golvet utgjordes av röda tegelplattor, 25 x 25 cm, ett material som även användes i entrén. Intill vardagsrummet låg matsalen som hade ett utbyggt burspråk, troligtvis klätt i mahogny, samma material som i perspektivfönstren. Ovanför öppningen till hallen, som för övrigt utgjordes av en skjutdörr, fanns en balkong tillhörande det övre entresollplan där sovrum och badrum var belägna.

Köket var stor och modernt inrett och avsett för stora middagar. På bilden påminner det om ett restaurangkök. Mellan matsal och kök låg ett väl tilltaget serveringsrum med plats för porslin, glas och linne. Precis som sig bör!

Det är bara att beklaga, att Villa Engkvist så tidigt fick skatta åt förgängelsen. Byggnaden får anses höra till de allra yppersta av sin tid, både till arkitektur och genomförande. Uppvärmningen skedde dels med radiatorer och dels med golvvärme. Uppvärmd och konditionerad luft blåstes in i villan för att erhålla förstklassig ventilation. Konditioneringen, befuktningen, sköttes av ett system konstruerat av civilingenjör Styren vid Enköpings verkstäder.  Trädgårdsarkitekt var Sven Hermelin.

Olle Engkvist var en engagerad och produktiv byggmästare som det finns anledning att återkomma till. Hans motsvarighet fanns i Malmö och hette Eric Sigfrid Persson (far till Signe Persson Melin). Av hans främsta verk kan nämnas Ribershus och Friluftsstaden som jag tidigare skrivit om.

Det finaste serveringsrummet

Den som har detta serveringsrum borde rimligtvis vara bra lycklig. Finare snickerier får man leta efter. Särskilt snyggt är det att man även placerat skåp ovanför dörren till köksingången.

Som så många andra lobotomerade människor här i vårt land, har den tidigare ägaren valt att ersätta köksinredningen som gick i samma stil som serveringsrummet med något nytt och vitt av en billigare kvalité. Man både ryser och häpnar och frågar sig när alla inredningsprogram och -tidningar från helvetet skall förbjudas och ordningen återställas.

(20) (20) (19) (19) (19) (19) (19) (19) (19) (17) (17) (16) (16) (16) (16) (15) (15) (15) (15) (15) (14) (14) (14) (14) (14) (13) (13) (13) (12) (12) (12) (11) (11) (11) (11) (11) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (9) (9) (9) (9) (9) (9) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8)

Litteratur