Kanske börjar jag bli gammal, men jag tycker fortfarande att det tidiga 90-talet är snyggt, åtminstone poplåtarna och alla videos. Inte alla, nej. Men en hel del. Till exempel verve här ovan. För att inte tala om Suedes So young och Pulps Razzmatazz. Och Manic Street Preachers Motorcycle emptiness.
Simon Brehm var inte bara en reslig man med avsevärd rondör, han var också jazzmusiker och skivbolagsdirektör. 1952 startade han etiketten Karusell som förutom mängder av schlagers också utgav amerikansk jazz, främst genom samarbete med Norman Granz vilket innebar utgåvor från Clef, Norgran och Verve. Att låta den svenska publiken ta del av dessa inspelningar får verkligen betraktas som något alldeles utmärkt. Listan på de artister som låg på Grantz etiketter kan göra lång, så jag nämner bara Dizzy Gillespie och Billie Holiday.
Den vanliga karuselletiketten är snygg, men jazzetiketten är stiligare och försedd med David Stone Martins trumpetspelare i silver på svart eller blått. Tyvärr har jag ingen bild på 78-varvsetiketten tillgänglig, men här en 45-varvs EP. Enda smolket i bägaren vad det gäller Karusell är att jag anser att Metronome och Jazz Selection var de svenska bolag som gav ut den bästa jazzen i början av femtiotalet, då de samarbetade med Prestige, Savoy och Dial.
På bilden ovan ses Simon Brehm och hans Royal Swingers anno 1946. Under dessa år av Brehm ett välkänt inslag på den nya jazzscen som börjat växa fram efter krigsåren. Detta år spelade han och hans kvintett in en platta för den svenska etiketten Musica. Sättningen var nästan densamma som på bilden och bestod av Åke Hasselgård, Allan Johansson, Thore Swanerud, Bertil Frylmark och så Simon Brehm
Halleluja
Somebody loves me
1967 avled Simon, men innan dess han han med att lansera Lill-Babs, vara kapellmästare i Hylands hörna samt ackompanjera mängder av schlagerinspelningar med sin egen orkester för Karusell.
Nu tror jag bestämt att sommaren är slut. Det regnade i natt och temperaturen har lagt sig på en betydligt lägre nivå. Men med är möjligt att solen snart tittar fram igen. Jag tänker dock parkera mig i soffan och läsa Harpsundsmordet, den andra Balderson-deckaren om Stadsrådet. Det är min första av denna okände författare och jag är mycket nyfiken på om det är en bra bok, eller en trist och ointressant.
I lördags firade vi Björn och där tog jag bilden ovan. Igår var jag mycket trött. Idag har jag fått ett hårstrå från ögonfransen som skaver i höger öga. Illa! ty jag har dessutom fått någon slags ögoninfektion och kan inte ha min lins och är därför halvblind. Irriterande.
Och nu över till något helt annat. Det skadar inte att gräva i sitt skivbibliotek. 1942 spelade Billie Holiday in Until the real thing comes along och I cover the waterfront. Vid den tiden stod inte Billie Holiday särskild högt i kurs hos Columbia så det dröjde till efter kriget innan de gavs ut, ty då hade hon fått stjärnkontrakt på Decca. Så här ser etiketten ut.
I’d lie for you
I’d sigh for you
I’d tear the stars down from the sky for you
If that isn’t love, it will have to do
Until the real thing comes along
Until the real thing comes along
I cover the waterfront
Avslutningsvis en mycket fin 50-talsvåning vid Gustav Adolfsparken. Observera den öppna spisen i en alkov i vardagsrummet. Även hörnrummet med påkostad fast inredning är värd att beundras. Jag skulle gärna bo där!
Kanske är det lämpligt att lyssna på Povel Ramel. Underbart är kort är nog den låt som jag gillar bäst i hans produktion (jag är inte speciellt insatt i hans karriär).
Det är en fantastisk text och en underbar inspelning från mitten av femtiotalet. Tyvärr är det en skada på skivan så ett visst oljud smyger sig in i början av låten.
1928 lät man spela in Wagners opera Tristan och Isolde. Inspelningen gjordes i Bayreuth med Bayreuth Festival Orchestra och Karl Elmendorff. Det var en redig utgåva, totalt 20 stycken 12-tums 78-varvsskivor. Två av skivsidorna innehöll dessutom en kort beskrivning operans uppbyggnad och olika teman. Det är en kultiverad herre vid namn Ernest Newman som står för berättandet.
I min garderob fann jag en av dessa skivor. Den ena skivan utgörs av Ernst Newmans tal och den andra upptar början på 2:a akten. Lyssna, det är en intressant utläggning och en fin inspelning.
Ernest Newton about the motives and their functions in the opera
Act 2. Prelude and opening scene
Jag måste villigt erkänna att inte visste något om Nanny Larsen Todsen så jag googlade och fann att hon dog det år hon fyllde 98 år och det var 1982. Om henne står också att läsa att hon “räknas som en av 1900-talets ledande högdramatiska sopraner och Wagnersångerskor, världsberömd inte minst för sin gestaltning av Wagners Brünnhilde och hon var länge den enda sångerska som där sjungit alla de ledande sopranpartierna i Nibelungens ring”. Även Lauritz Melchior var mig obekant men om honom finner jag inte mycket att säga.
And when I told them, how beautiful you are
They didn’t believe me, they didn’t believe me.
Your lips, your eyes, your curly hair,
are in a class beyond compare.
En av världens första riktiga hits var They Didn’t Believe Me från Jerome Kerns musikal The Girl From Utah från 1914. I Siegfried Sassoons Memoirs of a fox-hunting man (När vi red efter räv) spelar en av männen vid fronten under första världskriget They didn’t believe på grammofonen mest hela tiden, alltmedan Sassoons alter ego helst vill höra något klassiskt verk.
1949 kom Delta Rhythm Boys för första gången till Sverige vilket inte alls blev någon vidare succé, men likväl återvände de sommaren 1950 och då passade Metronome records på att göra ett par inspelningar med dem. Domaredansen och Kristallen den fina. Naturligtvis på klingande, om än bruten svenska. 1951 skrällde det dock till på allvar och det med den klassiska Flickorna i Småland (Spotify). Samma år spelade man också in They didn´t believe me.
Amelita Galli Curci föddes i Italien 1882 och studerade som ung pianokonsten vid konservatoriet i Milano. Så småningom började hon ägna sig åt sången men underlät att ta regelrätta sånglektioner utan intresserade sig istället för äldre sångtekniker och utvecklade på så sätt sin särpräglade stämma.
Under 10-20-talen var Amelita Galli Curci stor stjärna, först i Europa och sedan i USA dit hon flyttat 1916. Hon spelade in mängder med skivor för RCA Victor. De flesta av dem kom till under den akustiska eran när man sjöng in i en tratt. 1926 gick man dock över till elektrisk inspelning och två år senare spelade Galli Curci på nytt in Estrellita.
Visst har hon en fin röst? Den låter helt antik och allt annat än modern. Estrellita betyder något i stil med Lilla stjärna och stycket är något av en klassiker. Även Charlie Parker har spelat in det och min pappa spelaade det på piano när jag var liten.
1936 drog sig Amelita Galli Curci för gott tillbaka från scenen och ägnade sig istället åt att undervisa. Alltsedan 1930 hade hennes röst försämrats och en operation 1935 förvärrade situationen då en av nervtrådarna till struphuvudet skadades. Enligt Wikipedia kallas denna när numera för “the nerve of Galli-Curci”.
Hjördis Schymberg är inte den enda av våra sopraner som är bördig från Sundsvall. Vi har också Göta Ljungberg som föddes i Norrlandsstaden 1893 och utbildades av samma sångpedagog som bla Kirsten Flagstad (han hette Gillis Bratt). Göta var bland annat Wagnersångeska och jobbade tidvis i Berlin (Staadsoper from 1926). Mellan 1932-1935 hade hon engagemang vid Metropolitan i New York.
Jag hittade en skiva med henne i mitt skivbibliotek som är inspelad runt 1930.
Lyssna på Panis angelicus
och Ave Maria
På bilden ovan ser ni Göta Ljungberg som Salome, liggandes i en dramatisk pose.
Här en svensk jazzskiva från 1948 med Thore Jederby. Det är Ulf Linde som spelar vibrafon, Bengt Hallberg på piano och Jack Norén på trummor. Medverkar gör också Nisse Skoog (trumpet) och Bjarne Nerem (tenorsax). Thore Jederby själv spelar bas av gammal klassisk modell, ståbas. Det är efterkrigstid och de nya influenserna från USA har börjat sprida sig till Europa och Sverige.
Hallelujah
All the things you are
Hallelujah finns också i en mycket berömd version med Red Norvos sextet med bland annat Charlie Parker, men den sparar jag till en annan gång.
För tre år sedan dog Hjördis Schymberg och det resulterar bara i några små notiser. Märkligt, tråkigt och så dumt. Hon var en fin sångerska. Å andra sidan blev hon mycket gammal och hennes karriär hade sina glansdagar på 30-40-50-talen.
Säkert skall en dag
Heddas aria ur Pajazzo
Innan Birgit Nilsson gjorde entré, var Hjördis Schymberg en av våra mest kända operasångerskor. En jämförelse dem emellan haltar dock, ty Nilsson känns mer Wagner och Schymberg en aning spädare, mer lyrisk.
Jag har städat och i ett skivställ fann jag följande fantastiska inspelningar med Hjördis Schymberg från 1938: Säkert skall en dag och Heddas aria ur Pajazzo. De är gjorda i Konserthusets lilla sal 2 februari. Orkestern står Nils Grevillius för. Här kan man läsa lite mer om Schymberg.
1943 uppfördes för första gången Duke Ellingtons svit Black, brown and beige. Tyvärr var inte kritikerna särdeles förtjusta, vilket gjorde honom besviken. Kompositionen sägs vara en hyllning till, eller kanske snarare en skildring av, det svarta USA. Av någon anledning spelades inte hela verket in på skiva, bara ett utdrag. Det var först 1958 som den kompletta sviten gavs ut och då medverkade även Mahalia Jackson.
Här har vi Black brown and beige med Duke Ellingtons orkester i en inspelning gjord 11-12 december 1944 i RCA Victors studio 2 i New York:
Sviten innehåller följande delar:
Work Song 04:39,Come Sunday 04:31, The Blues 04:35, Three dances: West Indian Dance 01:43, Emancipation Celebration 01:43, Sugar Hill Penthouse (Beige!).
För kalenderbitaren kan jag meddela att jag funnit information om vilka som medverkade vid inspelningen och de är som följer: Duke Ellington & His Famous Orchestra: Cat Anderson, Shelton Hemphill, Taft Jordan, t; Ray Nance, t, vn; Lawrence Brown, Joe Nanton, tb; Claude Jones, vtb; Jimmy Hamilton, cl, ts; Johnny Hodges, as; Otto Hardwick, as, cl; Al Sears, ts; Harry Carney, bs, cl, bcl; Duke Ellington, p; Fred Guy, g; Junior Raglin, b; Sonny Greer, d. På The blues medverkar Joya Sherrill som vokalist.
Woke up this morning, closed in on all sides, nothing doing
I feel resistance as I open my eyes, someone’s fooling
I’ve found a way to break through this cellophane line
‘Cause I know what’s going on in my own mind
Är det möjligtvis någon som kommer ihåg Living in a box? Jag var förtjust i penthouse-mixen som låg på baksidan av tolvan. Penthouse – det är åttiotal över det ordet!
Living in a box var en av alla de grupper som praktiskt taget bara hade en enda riktigt stor hit och några mindre i kölvattnet därefter. Att låten och gruppen hade samma namn gör inte saken bättre/sämre. Jag undrar om det inte var i samma veva som bros hade en jättehit med When will I be famous? Den var inte bra när det begav sig och är ungefär lika trist idag.
Bättre tyckte jag om Bananarama och Cutting crew. Samma år uppträdde Rick Astley och Sinitta (för övrigt dotter till Miguel Brown som gjorde So Many Men, So Little Time) och det är bara att konstatera att allt verkligen inte vara bra det året, även om åldern ger viss charm åt en del av eländet. Det var för övrigt detta år som Stock/Aitken/Waterman stod på höjden av sin karriär och dominerade listorna både i England och Sverige.
En väldigt romantisk filmtitel tillhörande en gammal krigsfilm från 1941. Dangerous moonlight är ett engelskt drama som handlar om nazisternas belägring av Polen. Ledmotivet i filmen är Warsawakonserten, som blev enormt populär. Den finns inspelad i flera olika versioner men här har jag plockat fram den som spelas i filmen. Lyssna på Warsaw Concerto med London symphony orchestra:
Läs mer om filmen och musiken här.
Mer tyskt. Den populäraste filmen under nazieran i Tyskland var Die große Liebe med Zarah Leander. Här det mer än pompösa ledmotivet Ich weiß, es wird einmal ein Wunder gescheh’n.
Det är bra synd att det var en så smutsig tid, ty det var en del förstklassiga verk som skapades under dessa år. Läs mer om filmen här.
Under krigsåren kom danske swingsångaren Freddy Albeck till Stockholm av en anledning som jag inte kan erinra mig – det har helt enkelt fallit mig ur minnet. Hursomhelst gjorde Albeck några inspelningar för Sonoras Swingserie (1943). Här har vi
Honey in the honeycomb
och Moonlight becomes you
Väldigt fina är de båda två, den första är en dänga och den andra andra ärmer sentimental. Tyvärr är kvalitén halvdan, det var krig och man var tvungen att lämna in en gammal skiva när man köpte ny. Skivorna gjordes alltså av nedsmälta gamla exemplar och det lät inte alltid så bra.
På bilden ovan ses Albecks egna orkester i Danmark som är av senare datum. Från vänster: Poul Olsen (violin), Peter Sieben (tenorsax), Grevelund (piano), Mazuri (trompet), Jarlskov (trommer), Albeck (bas og sang), Skibsted (manager).
Gene Krupa var en av jazzhistoriens mer energiska trumslagare (även vid sidan av scenen…). Under 40-talet hade han en orkester som var både stor och populär. Här fyra melodier inspelade mellan 1938 och 1949. Det är rätt så grymma trumsolon på de flesta.
Lemon drop (1949)
Ham track (1940)
Apurksody (1938)
Drum boogie (voc Irene Daye) (1941)
Min skivväxlarpinne har varit trasig ett tag. En av de tre plastpiggarna hade blivit utsliten vilket fick till följd att samtliga plattor släpptes ned, inte bara den första, en understa. Igår kom jag mig äntligen för att reparera den och nu kan jag återigen spela skivor utan att behöva byta var tredje minut. 10 skivor kan man lägga på och det blir ungefär en halvtimmes musik om man spelar 3-minuterslåtar. Lägger man på 10 lp-skovor, klarar man sig några timmar. (här ett YouTube-klipp som förklarar funktionen )
Jag la samman en bunt med 9 skivor från det svenska bolaget Jazz Selection som gav ut skivor från bl.a. amerikanska Dial och franska Vouge (vissa Vougeutgåvor tror jag från början var amerikanska original). För er som undrarvad jag satt samman, har jag även skapat en Spotify-playlist med samma melodier. Lyssna! Dock tycker jag att mina skivor låter bättre än det sunkiga ljudet från gratisversionen. Plattorna från tidigt 50-tal har ofta utmärkt ljud om de inte är sönderspelade.
En något försenad gratulation till Hans Alfredson. Sonya Hedenbratt sjunger Vi har det bra ur revyn Konstgjorda Pompe som gick på Gröna Lund sommaren 1963. Det är en bra text!
En av 30-talets snyggaste bilder: Inga Tidblad och Edvin Adolphson tar sig ett glas och är onekligen stiligast i hela stan. Och så lyssnar vi på Tangerine från 1942.
Benny Goodmans orkester och Art Lund vid mikrofonen. Texten handlar om den fagra Tangerine som vuxit upp på barerna i Argentina. Tyvärr är bara den första versen med i denna inspelning.
Tangerine,
She is all they claim
With her eyes of night and lips as bright as flame
Yes, she”s got the guys in a whirl
But she’s only fooling one girl
She’s only fooling Tangerine
För ett par år sedan tröttnade jag på mina vanliga högtalare, främst för att ljudet gick rakt fram och inte fick någon större spridning vilket resulterade i att man för optimal ljudåtergivning var tvungen att sitta rakt framför dem. Då köpte jag ett par gamla Carlsson-högtalare av modell OA-5 typ II.
Stig Carlsson konstruerade sina högtalare utifrån ortoakustiska principer vilket innbär att högtalare och rum skall samverka för att tillsammans skapa ett bra ljud (OA står för ortho acoustic). Många av hans konstruktioner har därför ett flertal diskantelement som är riktade åt olika håll för att därmed sprida ljudet i rummet. OA5 har fyra diskanter och en bas, OA2212 har 12 diskanter, 2 bas- och 2 mellanregisterelement.
Resultatet av hans teorier är inte alls dumt och jag är en stor vän av det fina ljudet som svävar runt i rummet. Nackdelen med de äldre högtalarna från 60-talet är dock att ljudet sprids lite väl mycket och stereoperspektivet blir en smula luddigt, något som kan vara en fördel när man lyssnar på tidiga stereoskivor där ljudet är helt uppdelat i höger/vänster kanal. I mitt vardagsrum som är stort och går i vinkel, är konstruktionen perfekt; ljudet låter fint mest överallt. Det är en upplevelse att lyssna på Miles Ahead, Lady in satin eller Tristan och Isolde (DGG, Nilsson) genom dessa högtalare.
Läs mer om Stig Carlsson på Carlssonplanet och se alla hans snygga högtalare (därifrån har jag också lånat bilden ovan).
Ljumma sommarkvällar på 40-talet tillbringades ofta på Skansens dansbana. Där spelad Thore Ehrlings orkester. Här en rätt så svängig sak från 1940, I love each move you make:
Enligt en av mina gamla kunder på fiket var dock dansbanan mittemot Grönan (vid Allmänna gränd) att föredra. Här spelade då och då utländska, ibland svarta, orkestrar. Betydligt mer svängiga får man anta, men nog gillar jag Thore Ehrings orkester en hel del. Han skrev trots allt, och spelade in, En månskenspromenad:
Bästa inspelningen är dock Ulla Billquists:
Freddy Martin hette en orkesterledare som en gång under storbandseran satte i system att förvandla välkända klassiska konserter till 3-minuters dansdängor. Mest känd är nog hans version av Warszawakonserten, men både Grieg, Rachmaninoff och Tjajkovskij fann sin väg till danspalatsen genom hans förmedling. Bra vet jag inte om man kan kalla dessa märkliga utgåvor, dramatiska är de iallfall och kanske kan de än i dag ha sitt existensberättigande om timmen är sen och sällskapet framför brasan det rätta.
Även Glenn Miller gav sig in i denna dubiösa genre med Cradle song som bygger på ett stycke av Brahms. Den är inte helt misslyckad, utan snarare riktigt bra, precis som hans version av den klassiska ryska folkvisan Song of the volga boatman. Även Tommy Dorsey lämnade sitt bidrag till denna genre, men tyvärr har jag glömt titlarna, men de ligger någonstans i skivhyllan.
Så till Mills Brothers som 1938 gjorde swing med hjälp av Mr Paganini. En riktig liten pärla tycker jag. Mills Brothers är överlag en fin vokalgrupp, särskilt gillar jag deras duett med Ella Fitzgerald, Dedicated to you. Men här har vi iallfall Mr Paganini:
Med åren blev Marlene Dietrich alltmer beroende av uppfriskande drinkar och figuren höll hon i schack med en skinnfärgad kroppsstrumpa. Och det fanns fortfarande många attraktiva män och kvinnor som hon inte avverkat.
1961 hade Kingston trio en hit med Pete Seegers Where have all the flowers gone. Året därpå kom den tyska versionen med Marlene Dietrich (som ni kan se och höra en 70-årig Dietrich framföra här ). På samma EP ligger också två andra spår som jag tycker om.
Ich bin von kopf bis fuss auf liebe eingestellt
och Ich hab’ noch einen koffer in Berlin
En av mina italienska favoriter är Tito Gobbi. Jag har för mig att han anser för smetig, men det gör mig inget ty jag tycker att hans insjungning av Torna är helt fantastisk!
Torna spelades in 1948 eller 1949 och jag tror att den var en storsäljare. Skivan är på intet sätt svår att hitta.
Gobbi var baryton och spelade faktisk in en film i Sverige, Eldfågeln, i regi av Hasse Ekman. Privat var Gobbi nära vän och kollega med Maria Callas. Tillsammans gjorde de Tosca i Covent Garden 1964.
Här en vid första mötet banal tidigt 50-talsschlager som jag numera tycker mycket om. Texten är faktiskt helt fantastisk och jag tror nog att den är bättre idag än den gång det begav sig. Den svenska versionen är faktiskt att föredra, även om Dean Martin är nog så smördrypande härlig i det vackra klippet ovan. Av engelskspråkiga inspelningar kan dock Patsy Clines eller The Duprees rekommenderas.
Men nu Staffans Broms svenska cover från 1953 som fått titeln Du tillhör mig. Den handlar om kärlek, trygghet och frihet. Mer behöver inte sägas.
Pyramiderna vid Nilens strand,
en oas vid horisontens rand,
om du ser en hägring,
glöm då ej att du tillhör mig.
Se Champs-Elyssess i all dess prakt,
njut av Söderhavets trollska makt,
om du blir bedårad,
glöm då ej att du tillhör mig.
Lyssna på Du tillhör mig:
När jag var på fest i fredags lyssnade vi på John Foxx (han var dekorativ!). Av någon anledning hade jag helt glömt bort att jag själv faktiskt lyssnat på honom en gång.
Foxx var Ultravox förste sångare. De där ögonen och den där profilen är väldigt mycket 80-tal för mig (som brukade kisa mest hela tiden bara för att få smala ögon). Lustigt nog har jag först på äldre dagar fått den frisyr som jag skulle ha haft då det begav sig. Man gör inte alltid allt i rätt ordning. Men titta på videon! Syntarna är inte dumma alls i den här låten och melodin är suggestiv, dock är ljudet rätt uselt. Lyssna också på No one driving och Miles away.
Dalida och Luigi Tenco var lyckliga på 60-talet.
Uppvuxen i Egypten, men av italiensk börd, blev Dalida ett namn redan i mitten av 50-talet när hon korades till Miss Egypt. Några år senare, efter att ha flyttat till Paris, etablerade hon sig som grammofonartist och hade drivor av hits, bl.a. Romantica och Lazzarelle.
Men det var år 1973 som en av hennes mest välkända sånger spelades in. Tillsammans med Alain Delon gjorde duetten Parole, parole. Låten hade ursprungligen gjorts av Mina i Italien, men Dalidas och Delons inspelning blev enormt stor i Frankrike och på andra håll i Europa. Jag tror dock att jag själv föredrar Minas.
En annan Dalida-klassiker är Bang bang. Originalet skrevs av Sonny Bono och spelades in av Cher och Nancy Sinatra. På 70-talet gjorde Dalida både disco (den första får sägas vara J’attandrai) och arabisk musik. Lyssna på Salma ya salama som var en av de första arabiska storsäljarna av en västerländsk artist.
Privatlivet var inte lika lyckat som karriären och 1987 tog Dalida livet av sig, vilket både hennes första man och två av hennes älskare gjort före henne (Luigi Tenco var en av dem).
I ett stort parisiskt varuhus mördas den ena stjärnmannekängen efter den andra. Vem står på tur? Polisen arbetar febrilt.
I den dramatiska filmen Scandale aux Champs-Élysées spelas två melodier varav Bolero blev den mest populära. Originalinspelningen gjordes av Jacqueline François med Paul Durands orkester (Durand var tillika kompositör).
Mademoiselle de Paris
Bolero
Precis som Lucienne Boyer och Patachou, är Jacqueline François idag tämligen, för att inte säga helt, bortglömd. Lite synd kan man tycka, ty onekligen är det en ganska fin fransk air över dessa artisters insjungningar. För att inte tala om Joséphine Bakers väldigt vackra Mon coeur est un oiseau de iles och Charles Trenets lätt uttjatade La mer (Spotify). Fransk vår!
Just nu lyssnar jag mycket på Jussi Björling. Jag har en lp, troligtvis från åren runt 1960, där han sjunger “Operatic arias”. Det är inspelningar gjorda mellan 1936 och 1948 och utgavs ursprungligen på 78-varvsskivor. Den är finfin och hans röst underbar. Jussi hör definitivt till mina favoriter i den genren.
I mitt skivbibliotek har jag också en hel del äldre skivor, utgivna när det begav sig. Här två utmärkta inspelnngar från 1931.
Carmela
Tantis serenad
Några år senare, 1938, spelade Björling in Paris entrésång och Nu är jag pank och fågelfri med en orkester under ledning av Nils Grevelius. Paris entrésång kommer från operetten Sköna Helena och översattes av Frans Hedberg till svenskan.
Uti en skog på berget Ida, sågs en sommarmorgon klar
tre gudinnor häftigt strida om vem skönast av dem var.
Evoe! Vad dock gudinnor för att tjusa karlarna.
Evoe! Mot andra kvinnor ha fasoner som är bra,
ha fasoner som är bra!
Ung och skön i morgonbranden följd utav små vita lamm
med ett äpple uti handen kom en herde vägen fram.
Ack! Stanna, stanna, vackra herde, vackra gosse stanna här.
Du nog giver den ditt äpple som du tycker skönast är!
Evoe! Vad dock gudinnor för att tjusa karlarna.
Evoe! Mot andra kvinnor ha fasoner som är bra,
ha fasoner som är bra!
Vishet stor du ska förvärva, sa den första, om du ger
gyll’ne äpplet åt Minerva som du kysk framför dig ser.
Evoe! Vad dock gudinnor ha fasoner som är bra!
Makten över jordens söner, ära, glans som ej går ner,
sa den andra, strax din lön är, om du Juno äpplet ger.
Evoe! Vad dock gudinnor för att tjusa karlarna,
ha fasoner som är bra!
Men den tredje, ack den tredje, hon var tyst av många skäl.
Hon fick äpplet strax med glädje! Kalkas, ni förstår mig väl?
Evoe! Vad dock gudinnor för att tjusa karlarna.
Evoe! Mot andra kvinnor ha fasoner som är bra,
ha fasoner som är bra!
Paris entrésång
Nu är jag pank och fågelfri
Nat King Cole sitter övergiven, han röker. Han spelar blues på sitt piano, fast klockan är långt över midnatt.
The clock is striking,
guess it must be two
My baby left me for somebody new
I’ve been here playing since she said we’re through
An old piano plays the blues
The clock is striking,
guess it must be three
My room is lonely as a room can be
I’m improvising on a memory
An old piano plays the blues
Det var 1949 som Nat King Cole Trio spelade in An old piano plays the blues. Året efter gavs storsäljaren Mona Lisa ut och sedan blev de fina inspelningarna med trion sällsynta. Istället var det stora orkestrar med påkostade arrangemang med stråkar som fångade den stora publiken. Too young, som spelades in 1951 var en av de populäraste från dessa tidiga 50-talsår. Men ibland svängde det, som i Destination moon.
Men vi återgår till trion och Blue and sentimental från 1947. Blue and sentimental, my dreams are blue dreams, just won’t come true dreams. Är den inte fin? När jag växte upp brukade jag lyssna på Gene Ammons instrumentala version och skivan, en utgåva på svenska Metronome, har jag naturligtvis kvar. Den är minsann inte så dum den heller.
The clock is striking, guess it must be two
My baby left me for somebody new
I’ve been here playing since she said we’re through
An old piano plays the blues
The clock is striking, guess it must be three
My room is lonely as a room can be
I’m improvising on a memory
An old piano plays the blues
Klackarna i taket! Champagnedrömmar och en kameralins som svajande fångat in ett mörkt vardagsrum. Detta kan knappast beskrivas bättre än av denna text.
Champagnedrömmar flöto som strömmar då, glömskans sekunder, kärleksstunder, det är stunder hela dan det, ville de bara räcka och vara än.
Åt mig du skänkte tankar du tänkte som poem, i fantasier till melodier ur Boheme. Ja den här natten låg kärlek i skratten, det var natten hela dan det. Ville den bara räcka och vara än.
Men man kan vara säker på att en dag står hösten för dörren. Om detta sjunger Peggy Lee i den vackra Where Did They Go. Den är så sorglig; allt det vackra som tagit slut, krossats – men känslan av glädje finns trots allt kvar.
I remember dancing thru the velvet summer nights, stars is softly flicker thru a thousand colored lights, sipping pink champagne until the sun began to rise, till morning turned our laughter to goodbye.
Where did the go, all the good times, all the flowers, all the wine, the young men who hold me, all the lovers who where mine.
Nancy Sinatra kan man tycke lite vad man vill om. För många år sedan var jag mycket förtjust i henne. Idag är jag lite mer kluven, men det finns en del inspelningar som jag tycker riktigt mycket om. En favorit är Kinky Love som kom någon gång på 70-talet när hennes karriär hade dalat. Lyssna på den, den är fantastisk på många sått, inte minst för att produktionen är osedvanligt snygg.
So, close your eyes and think of someone you physically admire
And let me kiss you, let me kiss you
En gång för många år sedan. En sommar och jag satt i en bil och regnet öste ner och radion spelade Let me kiss you, en duett med Morrissey. Det är något speciellt med hennes brustna stämma.
Dessa minnen! Jag minns en annan gång. Det var sommaren och natten tog aldrig slut, ty ljuset blev endast lite svagare utan att natten för den skull sänkte sig ned. Jag var på besök hos GBS och in the wee small hours satte hon sig vid pianot och spelade Polka dots and moonbeans för mig. Allt sedan dess älskar jag denna banala schlager.
Henry King var den sorts orkesterledare som spelade tämligen utslätad dansmusik på 30-talet. Här ett exempel, I’ve got a date with a dream. Dussinmusik kan man verkligen säga utan att vara alltför elak, vilket inte innebär att hans skivor saknade kvalitéer. Lite senare, troligen 1946, gjorde han några inspelningar för det idag tämligen okända bolaget Black and White. Dessa inspelningar är av en helt annorlunda karaktär. Lyssna bara på Batamu:
Det smetiga soundet är som bortblåst och istället är det mörka och suggestiva rytmer av hög klass som hörs från den brusiga skivan med den snygga etiketten. Man kan inte annat än imponeras över den förvandling som Henry Kings orkester genomgått. Helt och hållet till det bättre! Passa också på att lyssna på ytterligare några skivsidor från samma tid som jag hittat. Tyvärr är det ransoneringspressningar som låter lite halvdant, men låt er inte avskräckas, det är fantastisk musik.
Grillito
Jungle drums
Tabu
Negra Consentida
Carl van Vechten fotograferade Billie Holiday ett flertal gånger och här en utmärkt där hon ses med sin älskade hund. von Vechten var en del av vad som på den tiden (20-30-talen) kallades New Negro Movement, men idag går under namnet Harlem Renaissance, ty han intresserade sig för afroamerikanska artister och författare och gjorde sitt bästa för att de skulle få den uppmärksamhet som de förtjänade.
På 30-talet började han också att fotografera och det finns således en uppsjö av foton på jazzens stora och andra intressanta människor från denna tid och ett par decennier framåt i tiden. Se bara på dessa bilder: Marlon Brando 1947, Tallulah Bankhead, Truman Capote 1948, Bessie Smith och Gertrude Stein. När han var på det humöret fotograferade han också lättklädda män vilket vi kan se ett exempel på här.
Och för att återgå till Billie Holiday. En av de vackraste texterna har utan tvekan Time on my hands som hon så förtjänstfull spelade in i New York den 7:e juni 1940. Så mycket längtan det finns i hennes röst i denna utmärkta inspelning.
Time on my hands, you in my arms, nothing but love in view.
Then if you fall, once and for all, I’ll see my dreams come true
Moments to spare, with someone you care tor,
one love affair for two.
And so with time on my hands, and you in my arms,
and love in my heart all for you
Gift med Red Norvo var Mildred Bailey tämligen stor på jazzscenen under 30-talet. Hon spelade in klassiker som Smoke dreams, Blame it on my last affair, It’s love I’m after och Rockin chair (som Hoagy Carmichael skrev för enkom henne). Tillsammans med Red spelade hon in mängder av skivor där hans xylofonspel och hennes ljusa var den främsta karaktäristiken. Att Bailey dessutom hade en stor förkärlek för verser gjorde inte saken sämre, ty på 30-talet sjöng man ofta bara refrängen och en vers, vilket gör att hennes inspelningar ofta unika då man får höra låttexten i sin helhet.
Strax innan kriget bröt ut tog paret ut skilsmässa och Red Norvo bytte instrument till vibrafon och blev en av de inflytelserika inom den nya nya era som kallades bop. En klassisk inspelning är Slam slam blues med Red Norvos sextet med bland annat Charlie Parker på saxofon. Mildred sjöng istället med Benny Goodmans orkester, bl.a. Bluebirds in the Moonlight och Darn that dream. Karriären rann dock ut i sanden och hennes hälsa försämrades, till stor del beroende en ansenlig övervikt. En övervikt som hon hävdade var orsaken till att aldrig blev en riktigt stor stjärna.
I mitten av 40-talet gjorde hon dock in några inspelningar för de små etiketterna Crown och Majestic, av vilka några är små guldkorn (t.ex. Lover come back to me), men sålde gjorde de inte. Hennes gamla kollegor, Billie och Ella, spelade nu in skivor med stor orkester och stråkar, vilket gick bättre kommersiellt.
1951 dog Mildred Bailey av hjärtproblem och komplikationer av sin diabetes. Bortglömd har hon dock inte blivit, även om jag kan tänka mig att det är många som inte känner till henne idag.
Här en platta från mitt eget skivbibliotek, Loving you från åren 1937-38.
Stockholmsdag (20) Interiörer (19) I'm in the mood for sommarferier (19) Gösta Ekman (19) Zarah Leander (18) Funktionalism (18) Slott (15) Klassiskt (14) Byggmästaren (14) New romantic (14) Stockholmiana (14) Bonn-Karl (14) Modetips (14) Glesbygdens mode (14) Malla Montgomery-Silfverstolpe (14) Fuji FP-100C (14) Sven Markelius (13) Julferier i landsorten (12) Bakning (11) Norrbotten (11) Rivningshus (10) Vecko-Journalen (10) Textil (10) Norrlandsferier 2011 (10) Elsa Björkman-Goldschmidt (10) Olle Engkvist (10) Karl Gerhard (10) Lantliv (10) Fröknarna von Pahlen (10) Personporträtt (9) Agnes von Krusenstjerna (9) Uppsala (9) Thora Dardel (9) Billie Holiday (9) Stephen Tennant (9) Amelie Posse (8) Ben Powers (8) Stockholmsnatt (8) Fredrika Limnell (8) Moster Ebba (8) Latinomusik (8) Tyskland (8) Siegfried Sassoon (8) Leif Reinius (7) En hemsamarits anteckningar (7) Växter (7) Julstämning i glesbygden (7) Mat (7) Metronome records (7) Barbro Alving (7) Fogelstadgruppen (7) Mitfords (7) Eric Sigfrid Persson (6) Kök (6) Harriet Löwenhjelm (6) Sven Backström (6) Ribersborg (6) Floragatan (6) Lotten Dahlgren (6) Serveringsrum (6) Astrid Sampe (6) På nattkröken (6) Jag går i kända fotografers fotspår (6) Siri Derkert (6) Yrkeskvinnor på Gärdet (6) Agfa Optima (5) Birgit Th. Sparre (5) Grand Prix (5) Geijer (5) Marianne Höök (5) Klara Johanson (5) Kläder (5)
