Publicerat

Herman Bangs tragiska Tine

Sällan har jag läst en så dyster och gripande bok som Herman Bangs Tine.

Det är under tysk-danska kriget 1864, när slaget danska soldater stred vid skansarna i Dybbøl, som berättelsen om Tine utspelar sig. Någon heroisk krigsskildring är det inte talan om utan, som någon kritiker hävdade när boken kom ut 1889, utan snarare är den slappt resignerad i sin ”nedbrytande, alltuppgivande modlöshet”.

I klockaregården har Tine växt upp och när berättelsen tar sin början hjälper hon till hos jägmästare Berg med fru och son. Det är något av en idyll som splittras när fru Berg och sonen Herluf flyr orten när kriget nalkas och jägmästaren blir inkallad. Tine stannar dock kvar och jägmästaren återvänder då och då när han fått permission. Under denna tid växer kärleken fram mellan Tine och jägmästaren. Allvarligt från hennes sida, men inte från hans.

Under tiden krossas nästan den lilla byn. Tines far insjuknar och är på väg att dö. Sårade och döda vänder återkommer från slaget vid Dybbøl. Kistor snickras, kyrkklockor ringer, familjer splittras och en och annan tjänar sig en slant på de bistra tiderna. Det är så lätt att förstå hur lätt det är att förstöra en människas liv.

Att läsa ut de sista sidorna av Tine var inte lätt. Att följa någon mot undergången är sällan det.

Herman Bang skrev en mycket gripande och bra bok när han författade Tine. En stor läsupplevelse som det tar på krafterna att ta sig igenom. Språket är lätt och man slukar sida efter sida, men till slut tar det nästan stopp, man orkar inte riktigt längre. Så vill jag beskriva min upplevelse av denna danska bok som ej får glömmas bort!

Publicerat

Sara Lidmans mästerverk Bära mistel

Detta är en mycket bra bok som stundtals är plågsam att läsa. Åtminstone kan jag inte låta bli att känna för den rediga Linda Ståhl som förblindas av den ouppnåeliga körleken och självuppoffrande gör allt för Björn Ceder under deras sommarturnéer på den norrländska landsbygden.

Genom att sälja stora delar av den skog som hon ärvt, blir Linda Ståhl ägare till ett Rum för resande i Mellanträsk. Hon är ogift och har två barn men endast dottern bor hos henne och sköts av Ada Karlsson i köket. Sonen bor med sin far och Lindas mor i en annan by.

Linda Ståhl är ett redigt fruntimmer. Hon tar sig fram och kan handskas med pengar. Hon låter sig inte hunsas av karlarna.

En vårdag tar violinisten Björn Ceder in hos Linda. Hon bjuder honom på den begravningsstårta som skall serveras till gästerna och efter den stunden blir inget sig likt i hennes liv. Hjälplös sitter hon på en stol i något av de rum de tar in på och förmår sig varken till att ta av sig hatt och kappa eller att lägga sig i sin säng. Björn Ceder förlamar henne.

Björn Ceder har skjortor som måste tvättas, väskor som skall bäras och han behöver låna pengar så att han kan köpa flöjter till de unga män som väntar honom i byarna. Om han åtminstone kunde få någon av dem att upptäcka musiken. Och kanske en herdestund i någon ensligt belägen slåttarstuga.

Skildringarna av norrlands karga inland, dit sommaren inte alltid når, är mycket stämningsfulla och porträttet av Linda Ståhl är helt briljant; som läsare lämnas man allt annat än oberörd av hennes levnadsöde och den obesvarade kärlek hon hyser till Björn Ceder. Det är en kärleksskildring av det ovanligare slaget. Björn Ceder framställs inte som särdeles sympatisk men det finns avsnitt där man förstår att riktigt så enkelt är det inte. En stackars flicka med elefantiasis retas av sin bror och jämnåriga. Elegant och hjärtligt får Björn Ceder barnen att förstå att det är fel att behandla henne så och blir dessutom deras idol.

Linda Ståhl möter läsaren i Sara Lidmans föregående roman, Regnspiran, som är hennes tredje roman. Även den kan verkligen rekommenderas.

Publicerat

Dahlgren om livet hos Kamrerns

Lotten Dahlgren gav ut sin första av sina personhistoriska skildringar 1905 (Ransäter) och 21 år senare var det dags för en liten nätt volym vid namn Hos kamrerns. Denne kamrer var Carl Fredrik Geijer, bror till Erik Gustaf i Uppsala, och verksam vid Jernkontoret i Stockholm och bosatt i en våning intill.

Jag gillar Dahlgrens böcker. Skickligt, och helt utan skandal- hunger, har hon sammanställt brev och dagböcker som hör till den Geikerska kretsen som även inbegriper familjerna Troili, Lilljebjörn, Lagerlöf (avlägset) och Dahlgren. Resutltatet är även denna gång en engagerad och lättläst volym som ger en god inblick i livet i litterära och borgerliga kretsar under 1800-talets första hälft.

Sophie Geijer, kamrerns fru, var dotter till prosten Erland Lagerlöf i Arvika. Hon brevväxlade både med den dotter som gift sig och flyttat från Stockholm och med Erik Gustavs fru Anna Lisa i Uppsala. Dessa långa epistlar säger åtskilligt om hur vardag och fest förflöt i det Geijerska hemmet i Jernkontorets hus.

De långa epistlar som vanligtvis var den tidens brev (ett brev bestod av många ark) hade inte jag orkat läsa igenom och är därför mycket glad åt att Lotten Dahlgren låter oss plocka russinen ur den Geijerska släktkakan.

Publicerat

Ty hon var ett sällsynt exemplar

Jag vet inte vad andra människor mena med kärlek. För mig är det extas, ett vanvett utan ont. Därför har jag aldrig funnit något skamligt i att bekänna att jag tyckt om någon, inte förrän jag fått till svar: Kom låt oss älskog sköta! Jag kan känna så till och med för kvinnor, åtminstone för en har jag gjort det, så länge hon var fräsch och ungdomlig. Ty hon var ett sällsynt exemplar, längre än andra och grann som en rovfågel, världsdam, mångberest, underkunnig om allt skönt och alla laster. Det är så jag känt för er och Bengt och ett par andra till.

Anna Branting i ett brev till David Sprengel 1908 som hon under en tid förde en intensiv brevväxling med. Längre fram i tiden fann David Sprengel Agnes von Krusenstjerna och blev en del av hennes författarskap. Icke försummbara delar av Fröknarna von Pahlen är skrivna av hans hand.

Publicerat

Ivar Lo och lantbruksarbetarna

Volymen som följer på Författaren fick namnet Socialisten och den handlar om Ivar Lo:s engagemang för lantbruksarbetarna och då framförallt statarna, en mycket litet priviligerad grupp i vårt samhälle som i 30-talets mitt utgjporde 75% av jordbruksarbetarna i vissa län. Det två volymerna med statarnoveller, Statare I och II, resultatet av Ivar Los arbete med Lantarbetareförbundet, kom att bli mycket uppmärksammade och betydde nog en del för att systemet skulle avskaffas (även om jag tror att den globala mekaniseringen av jordbruket gjort att  behovet av underbetald arbetskraft minskat avsevärt ).

Efter ett par år som relativt framgångsrik författare bestämmer sig Ivar Lo för att arbeta för statarnas sak och söker därför upp Lantarbetarförbundet där han lär känna flera färgstarka personer, bl.a. Gösta Netzén och PAS, (P. Albin Strid). Särskilt den sistnämnda är en intressant personlighet. Stor och väldig och med ett grönskande fönster i sitt arbetsrum är han en legendar i förbundet. Inte minst sedan han, för att få en godsägare att skriva på arbetsgivareavtal, berättat att han tidigare varit Mexikansk gränsryttare.

Det är också intressant att stifta bekantskap med Gösta Netzén, som kom att bli chefredaktör för Lantarbetaren, chefredaktör för Arbetet och till sist landshövding i Malmöhus län. Då han 1972 förlovade han sig med Marianne Piper (född Hultkrantz men gift Piper och sedan Hamilton – vilken karriär! – om någon kan tala om för mig när hon dog så är jag tacksam). Netzén är i mitten av 30-talet ung och skönlockig men inte lika tagen kollektivet som Ivar Lo, som föredrar kollektivet framför individen och inte ser egnahemsrörelsen som någonting eftersträvansvärt.

Socialisten är en intressant bok, mycket beroende på att det har gått 20 år sedan Ivar Lo upplevde tiden på Lantarbetareförbundet och han kan se tillbaka på den tiden med viss distans. Tyvärr är jag inte så insatt i Ivar Lo Johansson att jag vet hur hans tankar förändrades med åren. Jag gissar dock att som äldre inte såg lika okritiskt på kollektivet. Min utgåva, FiB, har dessutom ett litet register där initialernas ägare redovisas vilket underlättar läsningen.

 

Publicerat

Lyttkens om dramat på Broxvik

Alice Lyttkens make, advokat Yngve Lytkens, utgav 1948 en spännande volym om Dramat på Borxvik, en förgiftningshistoria som fick ett enormt genomslag i slutet av 1890-talet. Kammarherre Evert Taube von Block på Broxvik avled efter en tids sjukdom och ett par månader efter hans begravning yppade den unga Helga Fägersköld, som vid den tidpunkten inlett en romans med kammarherrens son, att hon sett fru Betzy Taube von Block hälla Sublimat i sin makes saftsoppa.

Efter gravöppning och obduktion visar det sig att det finns spår av arsenik och kvicksilver i kammarherrens kropp och fru Betzy åtalas för att ha förgiftat sin man. Dramat tar dock en oväntad vändning när misstankarna istället kommer att kastas på den unga Helga.

Vem som egentligen döda kammarherre Taube von Block har aldrig gått att fastställa, man har inte ens kunnat styrka att han verkligen förgiftades. Istället är det troligt att försök gjordes att förgifta honom, men att doserna var för svaga och att döden troligtvis var naturlig.

Dramat på Broxvik är en mycket spännande skildring av ett av Sveriges stora rättsfall. Lyttkens bok kastade till viss del nytt ljus över händelserna men huruvida hans slutsatser är korrekta kan jag inte uttala mig om. Stig Jägerskiöld är i Svenskt biografiskt lexikon kritisk till Lyttkens skildring. Det tycker jag inte skall hindra er från att beställa boken från bokborsen.se där den säljs för en billig penning.

Publicerat

von Krusenstjerna och en ny biografi

Eftersom Agnes von Krusenstjerna hör till mina favoriter är jag mycket glad åt den nya biografi som Anna Williams skrivit om den intressanta författarinnan. Det har naturligtvis funnits bättre författare än von Krusenstjerna, men det innebär inte jag inte sätter henne högt, tvärtom, ty även om hennes böcker har sina brister är de stundtals lysande och hennes berättarkonst är i en klass för sig. Kanske är det de av maken, David Sprengel, infogade partierna som tar ner helhetsintrycket.

Fröknarna von Pahlen hör till de bokverk som jag sätter mycket högt. Berättelsen om Petra von Pahlen och hennes brorsdotter Angela och deras liv är fullkomligt trollbindande. I den 5:e volymen, Älskande par, kulminerar dramat och Angela förälskar sig, och ger sig, åt Petras ungdomskärlek. Den levnadsglada fru Landborg förför Stellan von Pahlen vilket von Krusenstjerna skildrar på ett fullkomligt lysande sätt. Stanny Landborg, Angelas väninna, har en fäbless för sin bror och under den midsommarhelg som till stor del utgör boken inträffar en stor tragedi. Mitt i alla känslor och ett brokigt persongalleri smälter natur och erotik samman och bildar en fast och livsduglig ram till berättelsen.

Har ni inte läst Fröknarna von Pahlen, gör det i sommar. Vet ni med er att ni har svårt att fångas av en 7 delar lång släktkrönika, börja med del 4, Porten vid Johannes och fortsätt sedan med Älskande par och ta därefter de inledande 3 böckerna. Skildringen av bondeupproret i Porten vid Johannes kan ni gott hoppa över.

Publicerat

Tora Dahl om Knut Jaensson och deras ungdoms kärlek i boken Sömngångare

Äntligen fann jag en självbiografisk bok av Tora Dahl! 1974 var det utgiven vilket fick mig att fundera på om hon verkligen levde då. Ja, det gjorde hon naturligtvis, 88 år gammal. Inte nog med det, hon gav ut ytterligare 5 böcker och den sista kom samma år som hon fyllde  94.

Dahl föddes 1986 och växte upp med sin fostermor under rätt knapra omständigheter. Hon kom att utbilda sig till lärarinna men odlade tillsammans med sin man, Knut Jaensson, sina kulturella intressen och romandebuterade först 1935. Med boken Fosterbarn 1954 kom henens stora genombrott.

Sömngångare, den bok jag precis läst, är den 5:e i en serie om 10 självbiografiska böcker som utgavs mellan 1968 och 1980. En imponerande utgivningstakt får man verkligen säga.  I Sömngångare träffar Dahl den några 7 år yngre Knut Jaensson som precis slutat gymnasiet  och skall börja studera i Uppsala. Hon har då nyss avslutat en kärleksaffär och hennes mor blir allvarligt sjuk och dör. Vänskapen med Jaensson utvecklar sig snart till kärlek under en sommar när de två vistas i Sigtuna och där lär känna varandra.

Sömngångare innehåller många utdrag ur de brev som växlades mellan Dahl och Jaensson under den första tid som förflöt efter att de träffat varandra. Då kan läste i Uppsala och hon hade sin tjänst, och sjuka mor, i Stockholm, kunde de inte träffas speciellt ofta. Förhållandet ger dem båda mycket, ty de är båda intresserade av litteratur. Dalh är särskilt förtjust i Ola Hansson och introducerar Jaensson för Herman Bangs Mikael.

Ytterligare en anledning till att läsa Dahl är att hon ger några glimtar av författaren och konstnären Ivar Conradson, född i Skellefteå. Jag tror dock att det är i den följande volymen, Förvandlingar, som han porträtteras lite mer utförligt. I denna volym får vi veta att Conradson har haft ett förhållande med en stamanställd, en militär, och så berättar hon om den gång Emil Lindegren, Conradson och hon besöker Tattersall på Grev Turegatan. Conradson var förtjust i att tala och gav sällan sina medmänniskor en chans till ett inpass. Den kvällen på Tattersall förfäktar han idén att att kvinnan kan nå verkliga djup ty hon saknade personlighet. En endast utväg står henne till buds och det är att bryta skrankorna till samhället och bli prostituerad eller föda barn utom äktenskapet.

Kvällen slutar för övrigt med att Dahl vaknar mitt i natten av ett väldigt oväsen. Lindegren och Conradson försöker tränga sig in i våningen. På morgonen visar det sig att de överförfriskade männen urinerat i trapphuset.

Ungefär där avslutas denna volym om Tora Dahls tidiga 10-tal.

Publicerat

Olle Hedbergs roman Grop åt andra

Förra sommaren läste jag några av Olle Hedbergs romaner. Vissa tyckte jag mycket om, framförallt de om Iris Mattson och Bo Stensson Svenningson (har bara läst två, inte de två första och den sista). Nu har jag precis avslutat Grop åt andra som är den första i trilogin om Karsten Kirsewetter. Till viss del liknar den böckerna om Stensson Svenningsson vilket dock inte skall tolkas som de ej är värda att läsas, tvärtom, jag blev mycket förtjust i Grop åt andra, framförallt den avslutande tredjedelen.

Karsten Kirsewetter har växt upp med sin far, överstelöjtnant Kirsewetter, och sin mor, änkegrevinnan von Zeta som gifte sig med varandra på äldre dagar. Resultatet av denna allians blev Karsten och denna yngling studerar vid läroverket när boken tar sin början.

Det trista tyg som Karsten fått av sin mors syster med man faller honom inte på läppen så istället beger han sig till en grannstad och lyckas bli av med rullarna genom att knacka dörr. För en del av slantarna köper han sig en gatflicka, ett nöje som tar endast 15 minuter, men som under lång tid gör sig påmint genom den veneriska åkomma som blir resultatet av besöket.

Karsten förflyttas till Stockholm och läser klart gymnasiet och gör sedan värnplikten i Gråsten och där träffar han en ung flicka som han förälskar sig i. Sonja Strömbäck har en tjänst som hembiträde men till hösten flyttar hon till Grenoble och det kommer så småningom även Karsten, fast besluten att vinna den unga Sonjas hjärta.

Det är i skildringen av Karsten och Sonja under deras två veckor tillsammans i Frankrike som boken vinner mitt hjärta. Sonja, som inte vill bli en vanlig fru utan som vill skaffa sig utbildning, jobb och en härlig älskare, och Karsten som den mer konventionellt lagda som önskar fru, barn och en borgerlig trygghet.

Det finns ytterligare ett avsnitt som jag tycker mycket om och det är när hans far, överstelöjtnant Kirsewetter planerar för framtiden, köper sig en gård och inrättar sig för en ålderdom på landsbygden och vet att hans dagar är räknade, något som blir allt tydligt när ålderdomen är nära. Jag tycker om Karstens far, till skillnad från hans högfärdiga moder, som visserligen har sina poänger, inte minst när han faller död ner i damrummet på Grand Hotel Royal, men som i övrigt inte lämnar några djupare avtryck i romanen.

Det finns ytterligare två delar i trilogin och nu vill jag naturligtvis läsa dess. Låt min finna dem på närmaste begagnataffär!

Publicerat

Ivar Lo-Johanssons Författaren

Det är tidigt 30-tal, Stockholmsutställningen pöser på Norra Djurgården och många arbetarförfattare flyttar ut i den sörmländska naturen, till de små syrentorp som förr beboddes av statarna men som nu bildar pittoresk bakgrund till tidens unga litterära garde.

I Ivar Lo-Johanssons produktion finns en självbiografisk svit om 8 volymer. Författaren är den 5:e av dessa och dessutom den första av Ivar Los böcker som jag läst. Jag kan inte annat än att rekommendera den, ty den är både tänkvärd och vad jag vill kalla ständigt aktuell. Spänningarna mellan arbetarförfattarna, den borgerliga pressen och den mer socialistiskt sinnade känns inte avlägsen när man ser till degens polariserade kultursidor.

Godnatt, jord var det verk som upptog Ivar Lo-Johansson under denna tid och som han beslutade sig för att skriva klart på en fäbod i Dalarna. Det är en vacker trakt och arbetet går som en dans men en dag förlorar han typen a och utan denna inget romanskrivande. Några reservdelar står inte att finna och men det hjälpsamma biträdet i Ludvika berättar ett bygdens store författare och hembygdsvårdare har en likadan maskin. Glömsk om den artikel han skrivit ett par år innan, där han hävdade att dalarnas befolkning var ett mongoliskt träskfolk och som  retade gallfeber på bygdens stora författare och hembygdsvårdare  Karl-Erik Forsslund, beger han sig hem till sin forna kontrahent. Deras möte tycker jag Lo-Johansson skildrar på ett förtjänstfullt sätt.

I Författaren porträtteras många av Ivar-Los vänner och kollegor. Endast deras initialer skrivs ut så det krävs viss kunskap om denna generations diktare för att veta vem han menar. Vissa var döda när boken kom ut 1957, andra, som Harry Martinson och Arthur Lundkvist, var fortfarande aktuella. Huruvida någon tog illa upp vet jag inte, det är knappast några verkliga nidporträtt som tecknas.

Publicerat

Agneta Wrangel, Hasse första fru

En relativt nätt volym är Agneta Wrangels Hallon och torr champagne. Agneta var först i raden av Hasse Ekmans fruar och skånsk grevinna Wrangel af Sauss. Ovan en bild från deras första hem på Askrikegatan 19, om jag inte tar fel. En tvårummare med öppen spis. Alla bodde på Gärdet på den tiden. Jag gör det fortfarande.

Ekmans flyttade från så småningom till en flott våning på Dalagatan 44 och där fanns även en bar vilket framgår av denna bild. Ytterligare en festlig bild är denna som togs för att propagera för cykling under bensinransoneringens dagar.

Boken är rolig och innehåller en del matnyttigt från krigsårens nöjesliv när man gladeligen kastade ut dyrbart porslin på Norr Mälarstrand bara för att få lite uppmärksamhet (Zarah Leander när hon Rosita Serrano fick för stor uppmärksamhet). Äktenskapet tog dock slut 1944 när Hasse träffade Eva Henning (Agneta väntade då parets fjärde barn) som han raskt gifte om sig med. Dessvärre blev han själv dumpad i början av 50-talet och då blev Tutta Rolf hans tredje fru som han lämnade på 70-talet.

Publicerat

En syneförrättning i vårt folkhem

1963, 25 år efter Lubbe Nordströms mycket uppmärksammade radioserie Lort-Sverige, fick Birger Norman och Stig Sjödin i uppdrag av Riksbyggen att göra en syneförrättning av det folkhem som växt fram efter 2:a världskriget. Den boken, Syneförrättning i folkhemmet, håller jag som bäst på att avsluta.

Det är en märklig bok, främst på grund av den något raljerande tonen och hur pass stor vikt som läggs vid miljön. Ett dominerande tema i boken föroreningar, främst av vattendragen, men även alla avgaser som bilarna redan då släppte ut. När man läser den idag, är det svårt att förstå att det dröjde så länge innan man verkligen började göra något åt hela den problematiken, men samtidigt är det bra att se att man nuförtiden åtminstone har kommit långt när det gäller att rena avloppsvattnet. På 60-talet badade man bokstavligen i avföring.

Kritisk är man också inför mycket av det som byggs vid den här tiden. Höga markpriser, orsakar alltför hög exploatering av marken vilket ger bostäder som inte alltid är så människovänliga. Att dessutom riva bort 100 år eller mer av stadens årsringar, är heller inget som våra besiktningsmän uppskattar.

Vad som mest förvånar mig är med boken är den relativt balanserade bilden av vårt samhälle vid sextiotalets början. För mig som inte upplevde 60-talet kom detta som en överraskning. Jag utgick från att man vid den tidpunkten bara kunde se fördelar med den nya tiden. Så nog är det en läsvärd bok alltid.

Publicerat

VJ:s Elsa Nyblom om sin uppväxt vid förra sekelskiftet i den förfallna Östermalmskåken Bahian

Vecko-Journalens mångåriga medarbetare och tillika dess chefredaktör under åren 1928-1943, Elsa Nyblom, gav under andra halvan av 40-talet ut en memoarsvit bestående av volymerna Strängt personligt (1945), När hjärtat var ungt (1946) och Kvinna u.p.a. (1948). Det är en läsvärd uppväxtskildring vars sista del slutar med tiden på Vecko-Journalen och hur hon tvingas bort från posten som chefredaktör.

Bahian är den gamla förfallna Östermalmskåk på Grev Turegatan, mellan Humlegårds- och Linné-gatorna, där familjen Blomberg har sitt hem. Mestadels bor här människor vars ekonomi och sociala anseende är sådant att de ordinarie Östermalmshusen inte kan komma ifråga. Så illa har inte Elsas föräldrar det. Modern är barnmorska med ett stort socialt patos och fadern jobbar som vaktmästare på Riksbanken, samtidigt som han är som vicevärd.

I familjen finns också en mormor och hon är min favorit. Bondslug och inte utan viss humor får hon titt som tätt sista ordet. Både fadern och modern är mycket intresserade av barnuppfostran och provar dagligen nya metoder. Mormodern tycker ofta att detta är rent trams och köper istället som tröst brända mandlar till Elsa, när hon anser metoderna alltför suspekta. Och det händer inte alltför sällan.

Sommartid flyttar hela familjen ut till mormors gamla stuga i en liten by i Västmanland, strax utanför Köping. Det är något av en idyll som man får sig beskriven, även om här finns både fattigdom och sociala orättvisor. Skildringen av de gamla slitna och vackra miljöerna på landsbygden görs med med största respekt och man förstår vilket intryck dessa sommarvistelser gjorde. När man läser den idag, får man ibland känslan av att läsa ett livsstilsmagasin som specialiserat sig på allmogemiljöer (Elsa älskar dem). Riktigt så upplevde man knappast texten på 40-talet.

Boken är fylld av ömhet och nästan poesi, full som den är av porträtt av Östermalms fattiga invånare, stämningsbilder från utarmade hem och de allt annat än soliga bakgatorna. Jag kan verkligen rekommendera ett inköp (på Bokbörsen t.ex.). Ett kortare smakprov har jag fotat av här, läs det (snett och vint blev det dock).

Publicerat

Marianne Hööks Sommarstockholm

I boken Stockholmskärlek (Wahlström och Widstrand), är samtliga texter av Marianne Höök. De är inte speciellt märkvärdiga, men de har ett tonfall som jag tycker mycket om. Dessa texter har inte återutgivits på senare år, till skillnad från hennes kåserier och intervjuer.

Höök är Här har vi två texter. Den första behandlar den svenska badsynden.

”Sommarstockholm har ett äventyrligt rykte bland utlänningar, ett rykte som svensk filmexport gör det bästa för att upprätthålla. Vi badar nakna. Från gästande fransmän och amerikaner kommer frågan regelbundet i en diskret viskning: är det sant att ni badar nakna i Sverige på sommaren? Om vi, istället för att komma med bortförklaringar om att vi har så mycket kust, att det räcker till en ostörd bit åt varje invånare, utnyttjade ryktet i turistpropagandans tjänst, skulle vi kunna plocka in miljoner i hårdvaluta. Turisttrafikförbundet får uppslaget gratis. Affischförslag skall vi också kunna ge anvisning på.

En ung dam på en skärgårdsö kunde helt enkelt inte stå ut med att ett par gästande fransmän skulle återvända besvikna från Sverigesemestern förra året. Som ett offer åt fosterlandets good will kastade hon sig i sjön efter en kräftfest en augustinatt och simmande omkring i bara solbrännan. Så skall turistservice skötas.”

Text nummer två skildrar svenska flickors förhållande till främmande makt. Jag är faktiskt mycket svag för bruket av engelska ord, inte alla, men sailors och boyfriend hör definitivt till de lämpligare uttrycken.

”Detta är inte som man skulle kunna tro färjan till Coney Island, utan amerikanske sailors med svenska girl friends på Nöjesfältet. Gästfrihet mot örlogsflottan hör till god ton, vårt förhållande till främmande makter är gott. Men motsvarande vänlighet mot handelsflottans representanter, i synnerhet färgade och melerade, och Svenska Nämnder börjar använda ett språk som man trodde reserverat för dr Malau, Sydafrikanska unionens premiärminister. Orgier på utländsk båt läser man och uppfattar snart att orgien som sådan har man ingenting att använda mot. Men se utlänningar…”

Publicerat

Gustaf Adolf Lysholms En skåde- spelares anteckningar

Som ni säkert vet har Per Wästberg nyligen kommit med en biografi över Gustaf Adolf Lysholms liv. Den har jag ännu inte läst, men däremot hans egen biografiskt betonade När jag var femton år som jag tyckte mycket om. Nyligen beställde jag fyra av Lysholms böcker på Bokbörsen. En av dem har anlänt och det är En skådespelares anteckningar som är en liten elegant volym vars ark inte ens var sprättade när jag fick den.

Jag måste säga att jag började läsa denna bok under bästa tänkbara förutsättningar: uppkrupen i soffan tillsammans med grön chartreause och bra skivor på grammofonen. Lysholms korta betraktelser är knappast typiska för det sena 50-talet, de hör istället hemma i en helt annan tid vilket Under den doftande och löftesrika tid tydligt visar. Det är ett svunnet Stockholm som i teatrala fraser återkallas. Fraser som möjligtvis några gamla skådespelare på 50-talet lett igenkännande mot, men som måste ha tett sig så avlägsna och inpyrda av gammalt teaterdamm.

Gömd bakom ett besynnerligt skådespelshus
av citronlådebräder och Ambra-trä
som en mycket trött
och teatergalen man låtit uppföra
på Belcampo-ängen
nedstoppar en oskuldsfull gosse
hagtorns- och törnrosblad
i en gammal påse av Fortuna-sammet

Visst är det vackert. Fortuna-sammet, Belcampo-ängen, citronlådebräder och Ambra-trä. Det doftar om hans ord och man kan samtidigt förnimma minnesbilder som man tror sig ha glömt, men som man kanske aldrig haft.

I Lysholms värld fanns ingen klasskamp, ej heller någon plats för den moderna tiden. Av allt att döma var han avundsvärt bildad och en verklig Stockholmskännare. Jag tänker att hans liv kanske var intressantare än hans böcker, men är långtifrån säker. Hans ord klingar så ovant i min generations öron.

Publicerat

Oss håller inga bojor, oss binder inga band! Om Linde Klinckowström-von Rosen, en helt speciell person

Denna bok (Oss håller inga bojor, oss binder inga band! Bonniers 2013) tror jag att man bör läsa, men om den inte håller måttet föreslår jag att man istället läser hennes egna minnen från sin ungdom, Ritt genom livet, som kom 1962 och som jag tycker mycket om (läs om den här).

Som dotter till Axel Klinckowström på Stafsund växte linde och hennes syster Thora (gift Dardel) upp  i en privilegierad miljö och under en tid när överklassens döttrar kunde göra nästan vad de ville och det gjorde både Linde och Thora. Linde älskade att rida och gjorde sin första långritt 1926 och målet var då Paris. Två år senare styrde hon kosan mot Rom där hon stannade över vintern.

Linde Klinchowström-von Rosen skrev ett flertal böcker genom åren och den första var På långritt med Castor och den kom1929 och var rikt illustrerad med hennes egna teckningar och fotografier. Memoarerna utgavs 1962 och på 90-talet kom ytterligare två volymer som jag tror är ett hopkok av de tidigare. En barnbok hann hon också med, Sveriges kungar för våra ungar

I mitten av 70-talet gjorde Gunilla Wärle en uppmärksammat reportageserie där hon åkte runt till svenska slott och herresäten för att samla gamla familjerecept. Naturligtvis åkte hon till Lindö gård som vid denna tid ägdes av Linde som nu var änka efter Hans von Rosen. På bilden ovan ses hon tillsammans med hästen Isabellen Gullputte framför det vackra gods som hon under ett par år på 50-talet drev själv, men sedan arrenderade ut.

På Lindö i matsalen, serverade Linde Klinckowström-von Rosen den rätt som hon var tränad på att laga, nämligen gratinerad lammsadel och Dansk tårta till efterrätt. Receptet i sin helhet hittar ni här.

Publicerat

Langs Mördaren ljuger inte ensam

Maria Langs debutroman, som precis har filmatiserats och går upp på bio den 8:e mars, heter Mördaren ljuger inte ensam. Det är en förträfflig deckare och den spännande upplösningen måste 1949 ha fått mången läsare att sätta kaffet i vrångstrupen. ”Upplösningen är kanske chockerande, men den är logisk och söker sin like i djärvhet och elegans” står det ätt läsa på en något senare billighetsutgåva från Ving-förlaget.

I denna precis som i de flesta av Maria Langs tidiga deckare spelar Puck Ekstedt och Einar Bure huvudrollerna och de sekunderas av kriminalkommisarie Christer Wijk (dock tror jag inte han avancerat så lång i den första boken). Puck och Einar, som precis fattat tycker för varandra, är bjudna ut till Rutger Hammars sommarnöjepå en ö i Bergslagen. Dit kommer också ett brokigt sällskap, typiska deckarkaraktärer. Vad sägs om Carl Herman Lindensiöö – framgångsrik modernistisk lyriker, Lil Arosander – extravagant dotter till direktör Arosander i AB Lyxfilm, George Malm – coming man i AB Lyxfilm med skön kropp och mycket liten hjärna, Marianne Wallman – mörk och tempramentsfull skulptris och litteraturhistoriker samt Viveka Stensson, humoristisk licentiat i litteraturhistoria.

Det är en spännande bok med härliga miljöer och en kvick dialog. Den är på många sätt mycket daterad, vilket gör den mycket intressant. Jag kan verkligen rekommendera den precis som Langs 50-talsproduktion över lag. Bäst av dem är nog Kung liljekonvalj av dungen som filmatiserades redan 1961 under namnet Ljuvlig är sommarnatten. Huruvida de nya filmerna med Ola Rapace och Tuva Novotny är något att hänga i julgranen återstår att se. Läs mer om dem här.

Maria Lang hette egentligen Dagmar Lange och var litteraturvetare och lektor. Under många år var hon studierektor vid Ahlströmska skolan på Kommendörsgatan. Som lärare var hon uppskattad, både kunnig och och en bra pedagog har det berättats för mig av en f.d. elev. Debuten kom som sagt 1949 och sedan skrev hon en ny bok varje år fram till 1990. Mot slutet av 70-talet får man nog anse att kvalitén försämrades, men innan dess är de flesta mycket läsvärda. De är mycket tidstypiska och det är så tydligt hur tiderna förändras. Namn, kläder, vanor, kvinnosaken. Langs karaktärer är inte sällan slavar under alkohol eller droger, de lever tämligen sexuellt utsvävande liv, men likväl är de småputtrigt mysiga. En tilltalande kombination.

Publicerat

Uppväxt i framtidssamhället Vännäs

Vännäs, en av de nordliga hållplatserna längs med Stambanan genom övre Norrland, beläget 3 mil från Umeå i Västerbotten. 1891 uppfördes stationshuset och de första resenärerna anlände denna nordliga landsända. I järnvägens spår blomstrade samhället med privathotell och rum för resande. Den nya tiden anlände medelst ånglok till denna avlägsna landsända och introducerade både nya vanor och nya varor i den gamla bondby som ursprungligen hette Nyby.

Christina Palmgren-Rosenqvists barndomsskildring från 30-talets Vännäs visar ett samhälle fullt av liv och framförallt av Rosenqvistar i Storgårn och Gröngård, strax intill lokstallarna på andra sidan spårområdet. Där bodde Stora faster med man och barn, Lilla faster med sin luta, pappan och hans bröder som var lokförare och mamman som först senare kom att förvärvsarbeta och bli Sävergårdens i Umeå erkända kokerska.

Det är en idyll, inte utan mörkare inslag, som målas upp och som varvas med nutid och annan tid. Elegant och läsvärt och framförallt en berättelse om en mycket fin uppväxt som måste ha varit bra att ha med sig på färden genom livet. Indirekt porträtterar hon också sig själv och träder fram som en orädd och självständig person.

En av mina favoritpassager i boken är där Palmgren-Rosenqvist berättar om när hennes förmögne farbror kommer på besök och introducerar nya vanor som hör överklassen till. Med ens blir naglarna sorgkanter ett minne blott och släktens dåliga tänder lagas hos tandläkaren inne i Umeå. I samma veva förstår hon hur enkelt livet i Vännäs är, hur fjärran det ter sig jämfört med den livsstil som präglar morbrorns i en välbyggd hyreskasern på Östermalm.

Palmgren-Rosenqvist skriver däremot inte om utbildningen på Beckmans skola (klasskamrat med Inez Svensson och Gunilla Pontén), om åren på tidningen Vi eller 1957 års resa till Paris tillsammans med Marie-Loiuse och Carl-Johan De Geer som ligger till grund för den utställning som just nu visas på Waldemarsudde. Att höra mer om detta hade kanske varit intressant, men det är inte alls något jag saknar.

En uppkomlings dagbok utgavs på Carlssons förlag 1991 och jag kan varmt rekommendera den. Palmgren-Rosenqvists rätt omfattande textproduktion för tidningen Vi (med texter som Gudars kost och predikanters, ”Vi” ställer Sara Lidman mot väggen : har du förfört ungdomen och Hos Ailu på fjället : här talar vindarna och riporna skrattar) finns ännu inte återutgiven .

Publicerat

Stina Aronsons monumentala Norr- bottensroman Hitom Himlen, genom- brottet från 1946

Halvvägs mellan Gällivare och kusten, mitt ute i skogen, ligger en övergiven gård. Det är mycket långt till närmsta samhälle, men det är en vacker plats och jag tror nog att det en gång varit ett förmöget hemman. Jag glömmer den aldrig.

I Stina Aronsons Hitom Himlen möter vi den fattiga änkan Emma Niskanpää och hennes son ”mitt John”. Deras gård, med det lilla mörka pörtet, ligger 4 mil från närmaste by. Det är långt mellan gårdarna i Tornedalen och det är sällan sommar. Våren är sen och när temperaturen börjar stiga förvandlas snön till is och himlens glaskropp får ett vackert ljus.

När John var liten var Emma Niskanpää den tacksammaste av mödrar, ty hon var gammal när det väl förunnades henne att bli mor. Som tack för den dyrbara gåvan lovar hon sin förstfödde åt Vår herre och under en tre dagar lång snöstorm långt senare, då hon är insnöad på gården och sonen John hamnat på sanatorium, inser hon att Herren beslutat sig för att anta hennes erbjudande. Hon skall resa till John, kanske för att ta farväl, och hon skall ta med sig den kniv som han bett henne medföra. Att han ämnar ge den till en ung och vacker sanatorieläkare, förtäljer dock inte det brev som änkan läser om och om igen under de dagar då hon fångats av stormen.

Aronson ger oss inte bara Emma Niskanpää och mitt John, hon frammejslar även Renströmsvärdinnan i byn Mäntyjärvi 4 mil bort, en plats där också bonden Vaaras hustru Mira har sitt hem, förutom under de månader när hon lever med en vacker predikant som en kväll fångade hennes hjärta och fick henne att överge man och barn och istället ställa sig på skidorna för att hinna ikapp den åtrådda.

Aronson, som var oäkta dotter till prästen Olof Bergqvist som sedermera blev biskop i Luleå, växte upp i Uppsala, både hos fosterföräldrar och hos sin egen mor. Hon utbildade sig till folkskollärare och försörjde sig som sådan under andra halvan av 10-talet. Som hustru åt läkaren Anders Aronson kom hon att flytta upp till Norrbotten, ty han hade fått en tjänst vid sanatoriet i Sandträsk, 4 mil norr om Boden. Under åren i Norrbotten kom hon att lära känna det fattiga livet uppe i det glest befolkade inlandet med sitt kärva klimat och sina enkla vanor som präglades av Læstadianism. Under den epok när Sveriges städer sakta började förvandlas funktionalistisk riktning, levde fortfarande dessa människor utan några som helst moderna bekvämligheter. Endast isblommor tillåts smycka Emma Niskanpääs enkla fönsterglas och när sonen John skall plöja en åkerlapp får han göra det för hand, ty inte ens en häst finns i familjens fähus.

Jag tycker mycket om Aronsons människor och det vackra landskap hon målar upp. Kargt och eländigt, men fullt av liv i ödsligheten. Språket är fantastiskt och mycket målande vilket gör naturen och de enkla människorna storslagna.

1929 skrev Stina Aronson i ett brev att ”det behövs att någon flyttar in övre Norrland i svenskarnas medvetande, dit det bara har nått i egenskap av turistmål och nödort”. Dessa rader saknar fortfarande inte aktualitet.

Publicerat

Patricia Highsmiths The price of salt

Jag måste  berätta om Patricia Highsmith roman Carol, eller som den hette när den först gavs ut 1953: The price of salt. Huvudpersonen är den unga Therese Belivet som träffar den vackra Carol som ligger i skilsmässa. Therese skickar ett julkort till Carol som svarar med att bjuda på lunch och så är kärleksaffären i full gång.

Man kan inte annat än att älska romanen med sin New York-miljö, replikerna och människorna och det faktum att Therese lyssnar på Easy living hemma hos Carol och inser att sången handlar om henne och Carol:

Living for you is easy living
Its easy to live when youre in love
And Im so in love
There is nothing in life but you

Naturligtvis finns det ormar i paradiset; Carols man har anlitat en privatdetektiv för att ensam få vårdnaden om deras gemensamma barn. Hennes affär med Therese är precis vad han behöver.

Spring genast iväg och köp den. Den finns utgiven på Normal förlag.

Publicerat

Maria Sandels droppar i folkhavet

Droppar i folkhavetÅr 1924 utkom Maria Sandels Droppar i folkhavet, skildringen av den unga fabriksarbeterskan Gerda Spants liv. Det är en lättläst liten bok som faktiskt stimulerar, inte minst för att den är så ljus, trots allt elände som Gerda råkar ut för. Att livet trots allt artar sig att bli så bra, är inte minst den godhjärtade fru Häggs förtjänst.

Gerda Spant träffar Ulrik Isberg på en parkbänk och han tror sig i henne se en möjlighet att göra sin broder illa. Isberg är en obehaglig karl, skildrad utan några som helst positiva drag. När Gerda nått botten i sitt förhållande med Isberg, har hon turen att bli inneboende hos fru Hägg och hennes snälle, men lungsjuke och alkoholiserade son. I fastigheten bor också änkan Bina Tjäder som är en överdängare på att utnyttja in fattigdom bästa sätt och på det hela en verklig karaktär om önskar att hon en dag skall bli frälst – endast för att hon tror att de kommer att ge henne bättre ekonomi.

Två av bifigurerna i Droppar i folkhavet är gatflickorna Naima och Sonja som lever tillsammans i en välordnad liten våning.För försörjningens skull ligger de med karlar, men för sitt nöjes skull älskar de varandra. Naima är något av en slarver, Sonja däremot, kommer från en bättre familj och har andra pretentioner.

Maria Sandel (1870-1927) hade kraftigt nedsatt syn och blev redan i 30-årsåldern döv. Hon började sin litterära bana med att publicera dikter och noveller i arbetarpressen. Hennes första bok kom 1908. Droppar i folkhavet är hennes mest kända bok och den kan jag rekommendera.

Publicerat

Marika Stiernstedt om sitt äktenskap

Jag läser Marika Stiernstedts bok om hennes äktenskap med Lubbe Nordström (det var Lubbe som gav oss reportaget Lort-Sverige). Basen är de dagboksanteckningar och brev som Stiernstedt bevarat och som sedan kommenteras och förklaras av henne själv.

Jag har tidigare läst Banketten, som jag gillade, men nog tycker jag mer om denna välskrivna och intressanta  självbiografiska skildring. När den skrevs hade Lubbe varit död i drygt tio år och skiljdes sig gjorde de redan 1936 (Lubbe träffade en ung donna – skilsmässa hade varit på tal tidigare men inte blivit av). Marika kan på sin ålders höst, 77 år, med stor klokhet analysera deras 25-åriga äktenskap. Dessutom bjuds man på detaljer ur vardagslivet och det litterära och politiska kotterier som fanns under 1900-talets första 35 år.

Och så bjuds man på en och annan reseskildring. Bland annat var Marika Stiernstedt vid den franska fronten då det första världskriget rasade för fullt och hon åkte ned för att studera förloppet på plats. Som första kvinna väckte detta stor uppståndelse. Tullen protesterade, skall damen åka utomlands utan sin man? Javisst, ”jag skall besöka ett par goda vänner till min man” svarar Marika ooh reste vidare mot fronten. Kring ett äktenskap är verkligen en mycket intressant bok. Läs! Den gavs ut på Bonniers 1953 och finns på Bokbörsen.se.

Jag kan också rekommendera volymerna  Ryskt och Bland människor. Klicka på taggen nedan och läs mer om Stiernstedt här.

Publicerat

Mary Roberts Rineharts Spiraltrappan

I början av 1900-talet, närmare bestämt 1903 skakades börsen av en rejäl krasch vilket fick till följd satt Mary Roberts Rineharts make, Stanley Marshall Rinehart, förlorade en stor del av familjens förmögenhet. För att råda bot på den sinande kassan, började hon därför skriva. Spiraltrappan blev en bästsäljare i USA 1908 och kom att ges ut på svenska i mitten av 10-talet, dock i en något tveksam översättning.

Fröken Rachel Innes och hennes två föräldralösa syskonbarn hyr en sommar lantstället Sunnyside i New England, en plats som visar sig vara allt annat än fridfull. Tämligen omgående hittas en man skjuten nedanför spiraltrappan i spelrummet. Den döde visar sig vara unge mr Armstrong, som är son till den familj som hyr ut sommarhuset. Och med ens är mordutredningen i fullgång.

Fröken Innes är en manhaftig kvinna som inte precis är rädd av sig. Hennes repliker är i många fall fenomenala one-liners vilket gör henne underhållande. När hennes tjänsteflicka säger att ingen karl någonsin förvridit huvudet på henne, svarar  hon ”Då har någon annan gjort det”. Fröken Innes är också en fenomenal rasist, som jag antar många vita människor i USA var på den tiden. ”Jag har alltid varit av den meningen att en neger är en tredjedel tjuf, en tredjedel färg och resten vidskeplighet” yppar hon redan i bokens början.

Mary Roberts Rineharts bok är kanske inte något mästerverk, men den är mycket underhållande att läsa. Inte minst för sitt lustiga språk och för att man får en inblick i amerikanskt småstadsliv i början av förra seklet.

Publicerat

Gustaf-Jansons Kärlekens decimaler

För en tid sedan började jag läsa Gösta Gustaf-Jansons roman …blev jag dödligt kär, men det gick inget vidare. den föll mig inte alls i smaken. Däremot fastnade helt och hållet i Kärlekens decimaler från 1959. Lite trögt gick det allt i början, men sedan kunde jag inte lägga den ifrån mig och läste klart i ett svep.

Charlie Gedelius, slarver och charmör, återvänder hem till Sverige efter många år utomlands, en exil som hade sin grund i en förfalskningshistoria 1945. På väg till Sverige, stannar han till i Klampenborg och blir där bekant med med sin systers mans älskarinna, Lena, som vilar ut efter ett nervsammanbrott. Väl hemma i Stockholm och villaförorten Rydsholm, visar det sig att systerns, Astrid, man beslutat sig för att ta ut skilsmässa efter två års otrohet. Detta är upptakten på en krånglig härva i den välbeställda förorten där status, både materiell och kulturell, är av största vikt.

Gustaf-Janson verkar inte ha några höga tankar om invånarna i det lilla Rydsholm och skildrar dem med ett visst löje som jag finner mycket tilltalande. Endast mytomanen Charlie porträtteras med värme, trots att han ljuger som en borstbindare. Lenas moder, en drygt 70-årig hypokondriker, hör till de mest underhållande karaktärer jag mött på senaste tiden. Henne skulle man inte vilja få på halsen.

När jag läste boken kunde jag inte frigöra mig från tanken på att boken filmatiserats och att Astrid spelades av eva Dahlbeck som i ärlighetens namn nog var lite för snygg, men på många andra sätt perfekt i rollen som pedantisk och golftokig borgarkärring. Hennes make Nils porträtterades av Stig Järrel och den slamsiga lilla sexbruden Barbro, dotter till strebrarna Bovells,  av en ung Christina Schollin. Filmen regisserades av Hasse ekman som även spelade huvudrollen som Charlie Gedelius. Om resultatet var lyckat? Inte enligt kritikerna. Boken kan jag dock rekommendera.

Publicerat

Hus – 27 arkitekters val år 1965

Krämaren i Örebro

Äldre böcker får en ofta att förstå varför det blev som det blev – tiden och tankarna förändras och kommer naturligtvis att göra det i fortsättningen också.

1965 utgavs Hus, en volym med 27 artiklar som presenterar just hus av alla de slag. Byggnaderna är allt ifrån skiftesverkshus till kvarteret Krämareni Örebro (bilden ovan). Texten om Valhallavägen är trist och förutsägbar, annars är har jag med intresse läst om Landshövdingehus i Göteborg, Professorsvillorna på Experimentalfältet (där Ceslings blå huskropp nu breder ut sig på Universitetsområdet), Karlsborgs fästning, Vattenreservoaren i Lilljansskogen och Lövångers kyrkstad.

Bland författarna märks bland andra Ragnar Uppman (vars kontor ritade Garnisonen) och Mårten Larsson (arkitekt och Lenas make). Sextiotalet avspeglar sig i texterna, inte minst i det faktum att man inte är speciellt nostalgisk till  sitt sinne utan gärna river de byggnader som har spelat ut sin roll. Att man rev de sista resterna av sammanhängande 1700- och 1800-talsbebyggelse i Örebro, nämns bara i en bisats i artikeln om kvarteret Krämaren. Lika glatt meddelar man att Lövångers kyrkstad förtjänstfullt kunnat bevaras sedan hälften av husen fått skatta åt förgängelsen. Lika naturligt är det att bevara en gammal byggnad genom att rusta upp den och ge den modern 60-talsstandard. Beklämmande och befriande på en och samma gång.

Läs Hus, Albert Bonniers förlag 1965.

Publicerat

Stina Aronson beser Sanningslandet

Den sista bok som Stina Aronson kom att utge var Sanningslandet (1952), en novellsamling där hon bland annat berättar om sin uppväxt hos fostermodern i Vaksala, Uppsala. Volymens titel är dock aningen tvetydig, men den är namnet på en av berättelserna och tillika ett hemman i norra Norrbotten. Den kan också ses som ett tecken på att den förtegna Aronson för första gången var beredd att berätta om uppväxten i de fattiga Uppsalakvarteren med en fosterfar som hamnat i fängelse efter att ha dräpt en bonde i Örbyhus.

I de sista 6 novellerna återvänder Aronson  en sista gång till människorna vid sanatoriet i Sandträsk, 4 mil norr om garnisonsstaden Boden, den plats som betytt mest för henne som författare. Än en gång möter vi John Niskanpää, bland annat när han ser ett ambulansflygplan starta och landa på Sandträskets lugna vatten. Om denna händelse skriver han hem till modern i finnmarkshemmet och det är denna skildring som hon under en snöstorm läser om och om igen och ser som ett tecken att Vår Herre bestämt sig för att plocka hem den älskade sonen (i Hitom himlen, 1946).

Det är verkligen synd att Aronsons författargärning fick sitt slut i början av 50-talet då hon insjuknade i Parkinsons sjukdom i vars sviter hon avled 1956. Hon han aldrig skriva om maken Anders arbete i finnmarken, om fosterfadern, dråparen i Vaksala, eller skapa fler romaner.

Publicerat

Stina Aronson och Sandträsks beauty

Jag bläddrar i Stina Aronson-biografin Lång väg hem som Margit Rasmusson skrev 1968, i samma veva som Hitom himlen gavs ut igen. Aronson kom till Sandträsk i Norrbotten 1919, då maken fick en tjänst som överläkare vid sanatoriet. De första åren verkar ha varit jobbiga då hon varken var särskilt huslig lagt och inte trivdes med det stilla livet. Efter några år, närmare bestämt på vårvintern 1925, inträffade något, en bagatell, som fick henne att ändra åsikt om naturen i detta avlägsna län. Det var under en tågresa från sydligare breddgrader hem till sanatoriebyn som hennes syn på den karga naturen helt ändrades. Och det får vi verkligen vara tacksamma för, ty så mycket skönhet som Aronson förmedlar i sina senare verk är man vanligtvis inte bortskämd med.

Norrbotten och den glesa bygden kom att bli viktig för Aronson. Utan Norrbotten hade knappast Hitom himlen blivit till och den litterära världen hade gått miste om den gamla änkan Emma Niskanpää och hennes älskade son ”mitt John”. Som jag förstått det, var tanken att Aronson skulle skriva en bok om sin man och hans gärning i Norrbotten, men istället fastnade hon i alla de människoöden som de två mött under tiden i Sandträsk.

Här ett par texter om Aronsons författarskap.

Publicerat

Alice Trolle, född Gyldenstople, minns

Efter två digra volymer av Alice Trolles (född Gyldenstolpe) Minnen vet man det mesta om hennes upplevelser under 50 år. Lika noggrant som hon skildrar sin tid, lika noggrant gömmer hon alla slags privata känslor och tankar. Dessa, förklarar hon i slutordet, skall följa henne i graven.

Första delen av memoarerna utspelar sig i makten och societetens värld. Hennes man är förste legationssekreterare i Berlin, sedan utrikesminister i Stockholm (1905-1909) och slutligen envoyé i Berlin under kejsartiden sista år (1909-1912). Under denna period är det ingen hejd på hur många människor ur samhällets toppskikt som Alice möter. Inom dessa kretsar är vett och etikett av yttersta vikt. Med stor kunskap skildras alla dessa skrivna och oskrivna regler av författarinnan. Det är faktiskt riktigt intressant att sätta sig in i detta regelverk där kungar och kejsare utgör det nav som allt politiskt roterar kring.

När första världskriget bryter ut förändras Alice Trolles liv. Hennes man Eric är vid den här tiden landshövding i Östergötland (med slottet i Linköping som bostad) vilket ger henne en officiell ställning i staden. Hon börjar engagera sig socialt genom att ordna en sköterskeutbildning, en kurs som hon själv genomgår. Intresset att hjälpa ökar och Alice samlar in pengar till hjälpverksamhet i krigets spår.Bland annat öppnar hon barnhem i Österrike och Ryssland. Det är ett stort lidande som möter henne under resorna de här åren. Många barn är så undernärda att de inte kan växa normalt utan istället blir missbildade.

Som landshövdingska i Linköping blir Alice god vän med många av den tidens stora kulturpersonligheter, bla Milles, Key, Alfvén och von Heidenstam. Skildringarna av dessa personligheter är fängslande, fast Alice aldrig bjuder på några pikanta detaljer. Trots detta lär man känna personerna bakom de kända namnen.

Ett annan intressant avsnitt är det om Östergötland. Här möter vi både levande och döda släktingar samt ett och annat byaoriginal. Berättelsen om Pettersson, hundraåringen hon lär känna på hans stora bemärkelsedag är fin. Deras vänskap varar i fyra år, till den dag då Pettersson avlider.

Socialist är knappast en beskrivning av Alice Trolle. Hon verkar inte ha funderar alltför mycket kring de orättvisor som är en följd av dåtidens klassamhälle. Dock, hon inser att hon är privilegierad och att detta till stor del beror på hennes giftermål med Eric Trolle. Liksom många av sin tid har hon stor respekt för tjänstefolket, om de sköter sin sysslor och inser sin plats.

Alices minnen slutar med maken Erics bortgång 1933. Hur pass hårt hon tog hans död framgår inte, överhuvudtaget figurerar han bara i bakgrunden i de två volymerna. Huruvida äktenskapet var lyckligt kan man bara gissa sig till. Klart är iallfall att hon hade en stor respekt för hans stora kunnande. I sitt äktenskap framstår de mer som god kollegor än som älskande.

Var det då något som Alice hade kvar att önska sig på sin ålders höst? Ja, att få börja om från början och än en gång få leva sitt liv. Så högt älskade hon det.

Publicerat

Åttioårsdagen firades på Dicksonska

Lagom till 80-årsdagen, lät den förmögna och mycket framgångsrika Hanna Lindmark sig fotograferas under kristallkronan i Dicksonska palatsen i Göteborg, där den flottaste Margaretaskolan låg. Efter en mycket fattig uppväxt, startade hon år 1905 den första Margaretaskolan i Norrköping (hon var då 44 år). Margaretaskolorna var vanligtvis både restauranger, hushållsskolor och festvåningar. I de flesta fall såldes också färdiglagad mat att ta med hem och värma, vilket var polulärt bland många familjer med tjänstefolk med bristande matlagningstalanger.

Margaretaskolorna var framgångsrika och Hanna Lindmark en djärv affärsman. Under ett antal år drev hon Steninge slott med stort jordbruk, för att vara säker på att få tag i de bästa av råvaror. I början av 30-talet, mitt i Kreugerkrasch och sviktande konjuktur, öppnade hon ännu en Margaretaskola i det nybyggda funkiskomplexet vid Norrmalmstorg, komplett med takterasser och modern inredning.

Framgången tog så småningom slut. Skolorna hade efter hennes död ärvts av fyra missionssällskap och VD nummer två missbrukade helt sin ställning, försnillade pensionskassan och gjorde dåliga affärer samt bjöd unga attraktiva män på eleganta supéer och övernattning i Margaretaskolornas lokaler. När detta uppdagades, var ekonomin i botten och rädslan för skandal stor. Skolorna avvecklades snabbt och alla papper som visade på vad som inträffat, gömdes undan i ett kassaskåp.

Det var f.d. Rapport-profilen Ewonne Winblad, vars svärmor uppfostrades i Hanna Lindmarks hem, som började forska efter förklaringen till Margaretaskolornas nedläggning och så småningom fann lösningen i ett gammalt arkiv. Läs mer om hennes bok om Margaretaskolan, Frälst, förmögen och förskingrad, på nd.se. Vill man få en uppfattning om hur det miljön på Margaretaskolorna kunde te sig, beger man sig lämpligtvis till Citykonditoriet på Adolf Fredriks kyrkogata som huserar i den lokal som en gång inhyste den sista Margaretaskolor som Hanna Lindmark öppnade (hon var då närmare 80 år ).

Publicerat

Annastina Alkman och Oscarianerna

Målning av Annastina alkman

Böcker om det oscarianska Stockholm kan rimligtvis inte vara dåliga. Annastina Alkmans barndomsskildring är heller inte så dum. Den är värd att läsas, utan att för den skulle vara helt omistlig. Dessutom är den illustrerad av Annastina själv.  Alkman föddes i en borgerlig familj som bodde på Grevgatan. Sängkammarinteriören var för den tiden högelegant med flammiga valnötssängar, skulpturerade druvklasar på gavlarna, och malakitgröna stoppade plyschmöbler. Tapeten var guld- och snusbrun, i fönstren låg fönsterdynor mot drag.

Annastina var mycket förtjust i sin far och vill helst bli pojke och sjökapten (som honom) när hon blir stor.
– Vill och vill och vill… gör’et min flicka, så får du väl se hur lätt det är, svarar fadern.

Mest underhållande i hela boken är skildringen av tant Anna Hellberg som hade ett mycket rymligt hjärta. På badorten i Travemünde fick hon lägga sig sjuk för att hon hade en så vansinnigt svartsjuk vän, en bankir som ägde större delen av badorten. Annastinas mamma vill också lägga sig sjuk, för att slippa tant Annas erotik. Tant Hellbergs man roade sig under tiden på egen hand i Stockholm.

På tal om oscarianer, så ber jag att får rekommendera Gurli Linders Sällskapsliv i Stockholm på 1880- och 90-talen. Jag har för mig att den gavs ut lagom till Carl laurins femtioårsdag 1918,men jag kan ha fel. Linder var kvinnosakskvinna, yrkeskvinna och författare. Hon umgicks i kretsarna kring Curmans (som bodde i Curmanska villan på Floragatan, Carl och Calla hette de, han lät bygga Sturebadet).

Publicerat

Hans Hammarskiölds dam på NK

Det finns en utmärkt bok, Stockholmskärlek kallad, med bilder av Hans Hammarskiöld och texter av Marianne Höök. Utgiven i början av 50-talet, är den en samtidsskildring av Stockholmslivet och en mycket tilltalande sådan.

Marianne Höök har en avundsvärd förmåga att forumlera sig och kan skildra de mest romantiska av miljöer utan att det blir för sött, ty det hennes penna rister har den avundsvärda, och egentligen helt nödvändiga, egenskapen att alltid spetsa sina alster med en smula beskt. Kanske kan man säga att hon är en cynisk romantiker, kanske inte. Något ditåt är det iallafall.

Bilden föreställer den dam son under många år tillbringade dagarna på NK och var så punktlig, att firmans urmakare ställde tiden efter hennes entré. Höök undrar vilket Dorothy Parkerskt storstadsöde som döljer sig bakom hennes späda och välklädda figur. Och det kan man funderar över. Men lika bra är det att inte veta, utan istället dirigera den frågan vidare till sin egen fantasi.

Publicerat

Anna Lenah Elgströms Den kloka Elsa

Äntligen har jag skaffat ett par böcker av Anna Lenah Elgström! Hennes namn har skymtat förbi både här och där och under 1900-talets första decennier var hon ett av de stora namnen, inte bara som författare utan även som en av initiativtagarna till Rädda Barnen. Hör intill ser ni hennes porträtt, taget av Jan de Meyere på senare år och hon ter sig stramare än vanligt . Hon föddes 1884 och dog 1968.

Den kloka Elsa är den första av tre självbiografiska böcker som handlar om Elgströms uppväxt i en borgerlig miljö präglad av två föräldrar som vuxit upp i frikyrklig miljö men som när konstnärsdrömmar vilka omkullkastar deras vardag och tvingar Elsas mor att själv försörja de tre barnen, ett uppdrag hon är illa rustad att klara. Eftersom jag inte läst de följande delarna, vet jag inte vad som gjorde att hennes bild av, modern, fru Helena Holm, trots allt blev så ömsint.

Efter att ha bott en tid i Helsingborg, förflyttas familjen till Småland och efter ytterligare en tid flyr fadern till Amerika. Modern får en våning i en liten fiskeby nära Malmö och där utspelar sig en stor del av denna bok. Familjens jungfru, som en tid lämnat dem, återkommer och blir på nytt den som håller samman familjen. Utan henne är det svårt att tänka sig att Elsa klarat alla de provningar hon kom att utsättas för, inte minst de sista som får sägas ha varit sällsynt vidriga och som jag antar man knappast talade om när boken utkom 1928, men som faktiskt Elgström vidrör.

Elgströms bok är nästan som en thriller. Man vill sträckläsa den, veta hur den slutar, veta om stackars fru Holms bekymmer skall få en ända, hur det skall gå för Elsa och hur hennes relation till de två yngre syskonen skall utvecklas. Elsas värld skildras av den vuxna författarinna, men det är likväl den lilla flickans tankar och upplevelser som möter läsaren, ibland sufflerad av sitt äldre jag. Jag har inte läst Elgström förut, och vet inte riktigt vad jag skall förvänta mig, men jag får säga att jag finner hennes verk tilltalande. Boken är verkligen värd att läsas och det är lätt att sluka den från pärm till pärm.

De två följande volymerna heter Elsa och kärleken: far och dotter och Elsa i männens värld. Dem har jag inte ännu läst

Publicerat

Inga Tidblads sam- och dåtidsnoveller

detta är en bok jag verkligen kan rekommendera. Den är välskriven, elegant och mycket fängslande. Det är ingen vanlig memoarvolym, utan snarare som novellsamling där Tidblad skriver om vad hon upplever i vardagen och om sitt lev på och bakom scenen. Hon skriver om sina påkläderskor, bland annat om fru Yggesen, vars syster hade damfrisering och var en dag lite väl finklädd på jobbet vilket fick den en gång välkända skådespelerskan Thecla Åhlander, som skulle få sitt hår gjort, att utbrista: ”Jo, jag tackar jag. Genombruten blus och guldmedaljong!”

Hon skriver också om en porslinsräv som hon en gång fick i present, och med en liten min förrådde att detta inte var en present som hon helst önskat.

Denna lilla skrift, cirka 150 sidor, utgavs 1973, ået innan Tidblad avled. Det är synd att hon inte fick fortsätta med sitt skrivande. Hon saknade sannerligen inte talang.

Publicerat

Elsa Björkman-Goldschmidts minnen

Elsa Björkman målad i akvarell av Ivan Lindhé 1897

Elsa Björkman-Goldschmidts hör till vårt lands allra bästa personskildrare. Det bästa hon skrivit, enligt min mening, är de fyra volymer som får kallas hennes memoarer och som utkom mellan 1962 och 1976.  År 1962 fyllde Björkman-Goldschmidt 74 år och jag måste säga att jag tycker att det var först då som hon hon som skribent nådde de verkliga höjderna. Inte för att hennes böcker om Wien eller biografierna över Harriet Löwenhjelm och Elsa Brändström är dåliga, de är bara inte lika bra.

Jag minns det som i går är den första volymens namn. Jag har läst den tidigare och skrev om den för 5 år sedan, men nu läser jag den om igen och tycker minst lika bra om den.

Barndomen i Linköping, med Elsa Brändström som barndomsvän framstår som idyllisk och när Brändström berättar att ”häromdan fick vår kusin en baby, och alla blev glada. och sen fick vår jungfru en unge och då blev det ett farligt hallå” kan man inte annat än le och konstatera att tiderna har förändrats.

En annan vän från tiden i Linköping är Honorine Hermelin som hon kommer att umgås utskilligt med längre fram i tiden. Honorines familj är en smula excentrisk och bebor Gripenbergs slott i Småland och här möter vi många färgstarka människor. Efter flytten till Stockholm, närmare bestämt i Anna Sandströms skola, blir Harriet Löwenhjelm en god vän. Familjen Löwenhjelms hem skiljer sig från Hermelinarnas och är tämligen religiöst. Harriet och hennes bror Crispian lever delvis i en fantasivärld, Klondyke, som de själva hittat på. För er som är bekanta med Löwenhjelm är Elsa Björkman-Goldschmidt den vän som hon väntar på på sin dödsbädd och hon skriver så vackert om i Tag mig. – Håll mig. – Smek mig sakta.

Elsa Brändström, kallad Sibiriens ängel, åkte som bekant ut för att hjälpa krigsfångarna i Ryssland under första världskriget. Efter en tid reste även Björkman-Goldschmidt ut och om detta skriver hon en del i denna volym, men erfarenheterna från denna tid återkommer hon till även i följande volymer.

Jag kan verkligen rekommendera Jag minns det som igår. Det är ett stycke 1900-talshistoria av bästa märke som berättas på ett förstklassigt sätt. Lättläst, fängslande och intelligent.

Publicerat

Ronnie Busks roman Änglaskuggor

Änglaskuggor är romanen om den unge Claes Holzer som hamnat rejält på glid. Han blir kär i en av snubbarna i ett rivaliserande gäng på Lidingö och börjar sedan en resa genomen riktigt frånstötande undre värld fylld av droger och prostitution. Språket är ovanligt direkt och en smula rått – det ångar verkligen om det – och bleknar inte i jämförelse med mer moderna författare. Den är faktiskt såpass bra att det är uteslutet att den skulle ha skrivits idag, ty då hade den förmodligen varit någon sorts problematiserande homosexskildring eller bara en halvfånig bok med inslag från den undre världen. Här känns vartenda ord äkta, fria från all typ av spekulation eller inställsamhet.

Det är en mycket brutal berättelse och huvudpersonerna lever ett destruktivt liv som faktisk saknar all form av romantik, det är bara hårt och tragiskt. Det är ungdomshem där de blir sexuellt utnyttjade, tunga droger i förfallna hus på söder och stölder för att ha råd med allt knark.

Författaren Ronnie Busk (pseudonym), vann 1969 Bonniers romanpristävling med sin tämligen självbiografiska roman. Vad som sedan blev av honom vet jag inte. Han pluggade ett tag på DI, enligt brevväxlingen mellan Maja och Tony. Hursomhelst, låna den genast på biblioteket, ty den är ytterst läsvärd, men omöjlig att finna på antikvariatet. Är man en smula pryd, får man finna sig att man rodnar åtskilliga gånger.

OK, jag ger ett exempel: ”Jag kände hur han klämde varsamt på min kuk, masserade mjukt och runkade lite lätt. Jag njöt. Under hans kraftfulla bringa kände jag hjärtat dunka febrilt och hans upphetsning tycktes stegras ytterligare. Han andades häftigt. Hans varma andedräkt fläktade mig i ansiktet. Han låg halvt över mig. Med ivriga händer drog han ner mina jeans helt och hållet. Han ställde sig på knä framför mig och skalade av de korta kalsongerna. Min smala, men långa pitt, uppenbarade sig”.