Langs Mördaren ljuger inte ensam

Maria Langs debutroman, som precis har filmatiserats och går upp på bio den 8:e mars, heter Mördaren ljuger inte ensam. Det är en förträfflig deckare och den spännande upplösningen måste 1949 ha fått mången läsare att sätta kaffet i vrångstrupen. “Upplösningen är kanske chockerande, men den är logisk och söker sin like i djärvhet och elegans” står det ätt läsa på en något senare billighetsutgåva från Ving-förlaget.

I denna precis som i de flesta av Maria Langs tidiga deckare spelar Puck Ekstedt och Einar Bure huvudrollerna och de sekunderas av kriminalkommisarie Christer Wijk (dock tror jag inte han avancerat så lång i den första boken). Puck och Einar, som precis fattat tycker för varandra, är bjudna ut till Rutger Hammars sommarnöjepå en ö i Bergslagen. Dit kommer också ett brokigt sällskap, typiska deckarkaraktärer. Vad sägs om Carl Herman Lindensiöö – framgångsrik modernistisk lyriker, Lil Arosander – extravagant dotter till direktör Arosander i AB Lyxfilm, George Malm – coming man i AB Lyxfilm med skön kropp och mycket liten hjärna, Marianne Wallman – mörk och tempramentsfull skulptris och litteraturhistoriker samt Viveka Stensson, humoristisk licentiat i litteraturhistoria.

Det är en spännande bok med härliga miljöer och en kvick dialog. Den är på många sätt mycket daterad, vilket gör den mycket intressant. Jag kan verkligen rekommendera den precis som Langs 50-talsproduktion över lag. Bäst av dem är nog Kung liljekonvalj av dungen som filmatiserades redan 1961 under namnet Ljuvlig är sommarnatten. Huruvida de nya filmerna med Ola Rapace och Tuva Novotny är något att hänga i julgranen återstår att se. Läs mer om dem här.

Maria Lang hette egentligen Dagmar Lange och var litteraturvetare och lektor. Under många år var hon studierektor vid Ahlströmska skolan på Kommendörsgatan. Som lärare var hon uppskattad, både kunnig och och en bra pedagog har det berättats för mig av en f.d. elev. Debuten kom som sagt 1949 och sedan skrev hon en ny bok varje år fram till 1990. Mot slutet av 70-talet får man nog anse att kvalitén försämrades, men innan dess är de flesta mycket läsvärda. De är mycket tidstypiska och det är så tydligt hur tiderna förändras. Namn, kläder, vanor, kvinnosaken. Langs karaktärer är inte sällan slavar under alkohol eller droger, de lever tämligen sexuellt utsvävande liv, men likväl är de småputtrigt mysiga. En tilltalande kombination.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *