It’s spring and like an easter parade

Syskonbarn

Här sitter jag och snörvlar! Mitt påskträd har gett mig pollenallergi vilket inte är att undra på, ty det är ingen liten buske. Dessutom har jag oljat in köksbänkarna m ed linolja. Det hela doftar för mycket för mina klena näsborrar.

Påsken är en högtid som jag gillar, till skillnad från nyår och midsommar. Förra året var jag uppe i en kyrkstad uppe i Norrbotten. Solen sken och snön smälte och jag hade plockat fram bilen ur vinteridet. I år är jag i stan, ty jag skall jobba som samarit under påskhelgen. Har jag berättat om farmors hemsamarit? Hon haade flera, men den jag minns bäst var tant Elna. Hon hade ofta blommiga blusar och långbyxor i något strykfritt. Det var mot slutet av 70-talet och det fanns knappt några begränsningar i hur mycket hemhjälp man kunde få. Elna skötte både farmor och oss och ibland fick vi följa med henne hem till den lilla villa som hon och hennes man låtit bygga i utkanten av byn. Under verandan fanns en liten jordkällare och där hade Elna skivor från sin ungdom. Jag älskade dem som hade en hund på etiketten, och det kan man ju förstå. Musiken har jag helt glömt, men det enda jag kommer ihåg var att en av dem var sprucken och en annan var en julskiva. Möjligen var det julskivan som var sprucken. Tyvärr flyttade Elna från byn i början-mitten av 80-talet. Hennes man var otroligt svartsjuk och kunde inte tåla att hon arbetade utanför hemmet och det blev skilsmässa. Huset brann så småningom ned och idag finns bara ett litet uthus kvar.

Nu är tanken att jag skall skriva på min estetikuppgift! Sedan skall jag på lunch på söder och imorgon är det stort kalas efter jobbet (jo, samariten vet att roa sig!). Till råga på köpet, får jag besök av GBS, som mellanlandar här på sin väg till Afrika.

Glad påsk och här ett klipp från Easter Parade!

Sommar, semester och lite järnskrot

Sommarferier

Jag satt och letade färgbilder från förra sommaren och hittade av naturliga skäl inte så många, ty då fotade jag främst i svartvitt. Frågan är hur jag skall göra denna sommar, skall jag låta färgen ta över handen? Om jag nu har så många svartvita Tri-X-bilder, vore det kanske dumt att byta till en ny filmsort och till på köpet färg? Tanken är att jag skall fortsätta att fotografera glesbygden och då vore det nog märkligt om jag inte var konsekvent. Jag antar att det kommer att sluta med att jag har två kameror laddade med Superia och Tri-X.

Bilden ovan är tagen vid Storängsbotten där arbetet med norra länken pågått sedan en tid tillbaka. Med hjälp av self-timern tar man lätt dylika självporträtt. Jag minns att det var en varm och ljus kväll i början på juni och ett par dagar senare tog jag tåget norrut för att påbörja mina sommarferier.

Vilket vackert väder det är denna helg. I mina fönster blommar det och solen gassar på fönsterbrädorna. I grovsoprummet fann jag en specerihylla av märke BOET. Jag har en sedan tidigare, men den var full och jag behövde mer förvaringsutrymme för mjöl, gryn, linser, bönor, kryddor m.m. BOET tillverkade även andra ting och var dessutom en inredningstidning under åren 1928-1940. Man kan verkligen undra vem det var som slängt den. De brukar vanligtvis vara rätt dyra om de säljs på Blocket eller Tradera. Dessutom var den i bra skick med hela glasbägare. Glad är jag hur som helst och köket är nu än mer praktiskt.

Dancing thru velvet summer nights

Natten_hela_dan

Klackarna i taket! Champagnedrömmar och en kameralins som svajande fångat in ett mörkt vardagsrum. Detta kan knappast beskrivas bättre än av denna text.

Champagnedrömmar flöto som strömmar då, glömskans sekunder, kärleksstunder, det är stunder hela dan det, ville de bara räcka och vara än.

Åt mig du skänkte tankar du tänkte som poem, i fantasier till melodier ur Boheme. Ja den här natten låg kärlek i skratten, det var natten hela dan det. Ville den bara räcka och vara än.

Men man kan vara säker på att en dag står hösten för dörren. Om detta sjunger Peggy Lee i den vackra Where Did They Go. Den är så sorglig; allt det vackra som tagit slut, krossats – men känslan av glädje finns trots allt kvar.

I remember dancing thru the velvet summer nights, stars is softly flicker thru a thousand colored lights, sipping pink champagne until the sun began to rise, till morning turned our laughter to goodbye.

Where did the go, all the good times, all the flowers, all the wine, the young men who hold me, all the lovers who where mine.

Till ladugårdsvinden vänder man åter

Ladugårsvinden

Det är en konst att spara på ting. Att veta vad man kommer att behöva om 20 år, eller kanske om 100, låter sig inte så lätt listas ut. Därför är det lika bra att spara på det mesta, åtminstone det finns plats, vilket det oftast gör på gamla gårdar med sin rikhaltiga flora av uthus.

Ladugårsvinden

När jag var liten älskade jag dessa utrymmen där taket var lågt och dammet låg tjockt. Där fanns strömbrytare för trefasinstallationer, elsladdar, reservdelar till en rörmjölkningsanläggning, gamla leksaker, järnskrot, mjölkflaskor och diverse annat mer eller mindre otänkbart. Och kanske, kanske fanns det en chans att något av allt detta en dag skulle komma till användning.

Ladugårsvinden

Jag går fortfarande upp på vinden var gång jag åkt norrut. Inte för att jag letar efter något, utan för att det känns tryggt med alla dessa gamla dammiga grejer och för att det är så lugnt och tyst där uppe. Genom några genomskinliga takplåtar, silar ett svagt ljus in och man ser endast så mycket att oredan inte på något sätt blir påträngande.

Jag ville ge min hjärtans lille broder

Ale gamla skola

Jag ville ge min hjärtans lille broder
en ädelsten, en kostbar krysolit.
Jag ville ge den bästa av klenoder.
Jag ville ge – -.
Gud må mitt vittne bliva,
att jag har intet, intet till att giva,
men för min Broders sällhet vill jag be.

Si jag skall klä mig i en pilgrims kappa
och gå en pilgrims ändlöst långa väg,
och jag skall krypa uppför templets trappa,
och jag skall still
vid altarstenen ligga,
och utan återvändo skall jag tigga,
Tills Herren säger: Ske dig som du vill!

Min panna skall jag hårt mot marken trycka
och säga Herre Gud och Jehovah,
som håller i din hand all fröjd och lycka,
dig vill jag be:
Jag har en liten broder,
din skattegömmas yppersta klenoder
av namnlös salighet åt honom ge!

Ja honom ge den fröjd varåt man hissnar
då man förnimmer den en kort minut,
men giv den så dess fägring aldrig vissnar.
Jag beder dig, O, skänk förutan like!
Men Herre, då han kommer i sitt rike,
o giv att han ej helt förglömmer mig!

Harriet Löwenhjelm. Dikten är tagen från den postumt utgivna Dikter

Nu är det 1:a januari och ett nytt år

GarageDen första dagen på det nya året, nyårsdagen, den tycker jag om. Lugnt och skönt, utan vare sig något som måste göras, eller något som kan göras för den delen. Det mesta är stängt och igenbommat och man är hänvisad till sitt sköna och ombonade hem. Jag lyssnar på P2 och tittar på bilderna som jag tog i somras när jag var ledig och åkte runt med bilen.

Dessa månader känns redan så avlägsna, men jag är mycket glad att jag tog mig friheten att vara ledig även om jag skulle önska att jag gjort mer av min lediga tid och inte bara låtit tiden gå. Fast kanske är det bäst så, att inte marschera fram enligt ett strikt och fullspäckat schema för att hinna med så mycket som möjligt.

I mina mappar fann jag bl.a. en bild av kökstrivseln i min mors kök. Det är en mörk bild, ty jag är svag för både det under- och det överexponerade och finner ofta bilder tråkiga om de är alltför ordinära.

Gråmulna dagar går jag ofta omkring bland husen och tittar på detaljer, på det slitna och patinerat vackra. Jag ser ut genom ett smutsigt fönster och njuter av kontrasten mellan den mörka interiören och det järngrå ljus som strålar med från himlen. och Jag öppnar dörren och ser den gamla ladugårdens faluröda fasad och går ut i det fria och vandrar vidare på min promenad bland ting och byggnader som jag sett så många gånger men aldrig tröttnar på.

Det var varmt och huset så övergivet

Ödehus

Jag satt i bilen en solig dag. Det var varmt och lite för mycket skog passerade genom bilfönstret utan avbrott. Det var först när jag närmade mig Råneå som landskapet öppnade upp sig och jag började hoppas att min resa inte varit förgäves. Vad det nu var jag letade efter. Strax innan en kurva pressade jag ned bromspedalen och parkerade bilen halvvägs ute på en åker, ty alldeles intill stod en gammal övergiven gård.

Ödehus

Om det ena huset var lite modernare till sitt yttre, var det andra en välbevarad 1800-talsdröm. Tyvärr minns jag inte färgerna på den vackra pardörren, men jag tog en hel rulle smalfilm från detta vackra ställe så förr eller senare får jag se hur den tar sig ut i färg. Notera också de strama överstycke som pryder köksfönstret.

Ödehus

Jag öppnade dörren och steg in i en mörk farstu. En gammal elsladd hängde på väggen vars gamla tapet fortfarande var en skönhet. Inne i köket hade någon monterat ned innertaket och och ljuset silade in genom vindsrummets fönster och spelade över all gammal bråte som lämnats kvar i detta en gång så vackra hem. Här fanns några vagnshjul, en vattenkanna, stolar och allehanda bråte. Och här fanns ett synnerligen vackert skåp som syns på bilden ovan. Vilken skam att inte någon tagit rätt på denna praktmöbel!

Bredvid vagnshjulen stod en murad öppen spis som delvis monterats ned. Under kupan hade någon placerats husets innanfönstervilket får sägas vara ett märkligt tilltag. Kanske var det klokt, ty där stod de verkligt skyddade för väder och vind.

Ödehus

Jag gick ut på gården och in i nästa hus. Här hade köksgolvet helt tagits bort och marken låg bar. Några klena buskar växte där nere och en halvmodern taklampa hängde ovan denna ofrivilliga rabatt. I kammaren innanför köket fanns golvet fortfarande kvar, men dit tog jag mig inte. Istället gick jag ut i hallen och vidare ut på den igenväxta gårdsplanen.

Funktionalistiskt vid Norr Mälarstrand

Kollektivhuset vid John Ericssongatan

Åh, detta hus! Det är kollektivhuset vid John Ericssongatan som ritades av Sven Markelius och som vänder sin sluta fasad upp mot Pontonjärgatan. Står man däremot vid Norr Mälarstrand, ser man nästan bara fönster. Detta är arkitekturen i sitt esse. Huset är dessutom mycket förtjänstfullt restaurerat och i princip helt i ursprungligt skick. Tyvärr finns här mestadels smålägenheter vilket är att beklaga; endast högst upp ligger ett par större entresolerade etagevåningar.

Gröna hus vid John Ericssongatan

Tvärs över gatan ligger ett par funkisgröna kåkar varav den ena har brutala balkonger som också de är grönputsade. Jag tycker att de är så snygga! En slags betongbrutalism från 30-talet som inte är speciellt vanlig, och kanske just därför mer eftertraktad i mina ögon. Det finns ytterligare några hus i de närliggande kvarteren och ett i korsningen Tegnérgtan/Dalagatan, men i övrigt lyser de med sin frånvaro här i Stockholm. pallra er till John Ericsson-gatan och beundra ståten!

En bördig dal, dold bak gran och tall

Rosådal

Man skulle kunna invända att ett svartvitt foto inte är det bästa sättet att avbilda något så prunkande som en grönskande dal belägen en bit in i den gröna skogen. Men nu hade jag svartvitt i kameran och är dessutom av den åsikten att sommaren lätt blir för gräll i färg. Denna dal, låt oss kalla den Njutådal, ligger inte långt från mitt barndomshem, men vet man inte om att den ligger en bit in i skogen, kommer man aldrig att finna den. För länge sedan bodde här tre familjer, men idag finns endast grunden av det senast nedtagna huset kvar och intill den står en gammal trädgårdsstol i metall med sits av flätade plastband som vägrar förmultna.

Rosådal

Dalen ligger som nämnts i skogen och vägen tid är nyreparerad och täckt med alltför grovt grus för att verkligen passa en cyklist. I dikeskanten porlar det och skogsstjärnor blinka yra i det svaga ljus som hör till tät skog. Den svala doften av myrmark, gran och tall gör mig sällskap på min aftonfärd. Med ens vidgar sig vyn och den gröna dalen badar i kvällssolens varma ljus. Allt detta kan ni naturligtvis bara ana er till av mina mörka fotografier, men med fantasins hjälp hoppas jag att ni kan förflytta er till Njutådal och se allt vad jag såg en kväll i juni.

Försommarkväll hos Greta i grannbyn

Hos Greta

Sommaren hade inte riktigt anlänt, när Greta anlände sin mors barndomshem i grannbyn. Här växte hennes mor och min farmor upp i början av förra seklet. En av bröderna i syskonskaran kunde inte slita sig från hemmet, lät skilja sig och sålde all mark för att ha råd att bo kvar. Så småningom köpte Greta och hennes man stället av honom och har  till stor del bevarat det som det var.

Hos Greta

I köket, som fick ny inredning efter kriget, finns fortfarande stora garderober i hörnen. Ljuset silar in genom stora fönster i tre väderstreck, ett ljus som passerar både tallskog och dubbla gamla enkelglas innan det når det gamla bondköket. När jag var liten på 70-talet såg det fortfarande ut så här på många gamla bondehemman. Idag är de sällsynta.

Hos Greta

Mitt enda minne från detta kök var när jag som barn hälsade på min farmors bror och jag minns den glatta galonklädseln på kökssoffan. Mer minns jag inte, förutom att brodern drack lite mer än vad som ansågs gångbart.

Hos Greta

Sedan många, många år tillbringar Greta somrarna här på gården. Då hon inte sett mig på decennier, tog hon mig först nästan för min far som ung, ty vi är mycket lika. De var nästan jämnåriga, hon är nu 84, och de umgicks naturligtvis en hel del som unga.

Nu har jag en ny släktfavorit. Jag hoppas att jag får behålla henne ytterligare några år.

Höstlikt kring den gamla ladugården

Lantgård

Detta med övergivna ladugårdar. Har man en gång vistats i djurens varma och ombonade lokaler, känns det märkligt att se dem tomma och kalla, helt utan tillstymmelse till liv.

Lantgård

När jag var liten lät jag då och då kalvarna slicka mig med sina sträva tungor och jag blickade in i kornas kloka och trygga ögon. Inte för att jag vet hur mycket kor förstår, men de förmår iallafall att skänka ett deltagande ögonkast.

Lantgård

Och allt som hör till en ladugård! Med stor kraft, slungade hökanonen det torra gräset upp på skullen, där det sedan fick ytterligare tid på sig att bli riktigt torrt och prima hö. Ibland blev det stopp i någon rörkrök och då fick man rensa.

Lantgård

Det är vackert med dessa aluminiumrör mot allt det faluröda. Kanske tyckte man inte det då, men med tiden accepterar man åtskilligt som man tidigare funnit fult och pietetslöst. Jag antar att det beror på att tid har förflutit och det nu finns en historia knutet till Dessa ting. Och så har patinan gjort sin entré.

En matservering i hembygdsgården

Tanter

Den kalla vintern tärde på hembygdsföreningens kassa. För att reparera skadan, anordnades paltservering en dag i veckan i den forna salen.

Tanter

På väggen ses den traditionella norrbottensryan, men den ser inte tanten som konverserar personalen.

Tanter

En stadig figur och ett pärlhalsband är denna tants främsta karaktäristik. Långsamt och med stor pondus, lämnade hon salen och begav sig ut.

Söndag förmiddag på Citykonditoriet

Söndag förmiddag på Citykonditoriet

Tidiga morgnar när man icke är ansatt, är det bästa man kan göra att promenera ned till Hötorget och gå på loppmarknaden, ty där kan man verkligen fynda. Jag har bl.a. köpt böcker, skivor, tavlor och ett halvdussin guldkoppar. Det vilar en lätt stämning av Östeuropa över denna plats, vilket ej hör till vanligheterna. Kanske beror det på det faktum att många av utställarna kommer från andra, exotiska länder och att utbudet är minst sagt skiftande. Önskar man en trasig spik, några verktyg, gamla glasögon, en vinterkappa, en handväska, några gardinvåder eller koppar med mycket mönster och guldkant, är Hötorget den rätta platsen. Naturligtvis finns där också ett rikligt utbud av böcker och skivor.

Är man då tidigt nere på Hötorget, passar inget bättre än att smita på till Adolf Fredriks Kyrkogatan och fika på Citykonditoriet, i de gamla pampiga lokaler som byggdes under förra seklets tiotal och hyst så skilda hyresgäster som Fenix-Kronprinsen och hushållsskolan Margareta och numera är Citykyrkans serveringslokal. I det inre rummet, med färgat glas i fönstret, finns det vid den tiden gott om plats att sjunka ned i en bekväm soffa. kommer man senare,framåt ett när högmässan precis avslutats, råder stor trängsel och det vill man gärna undvika.

Skolbyggnad som länge legat i träda

Ale gamla skola

Det är kyligt i luften av den tidiga hösten. Ljuset silar in genom de tunna, lätt fördragna gardinerna i skolsalarna. Här har tiden i mångt och mycket stått till, ty en ny skolbyggnad restes redan på 40-talet och den gamla har sedan dess fått tjäna som byahus, eller stått tom.

Ale gamla skola

Detta är också ett musikens hus, ty här finns två orglar och en cembalo. Instrumenten har samlats här genom åren och nu används de oftast bara en gång per år och det är när byaföreningen anordnar gudstjänst med tillhörande kaffeservering i de gamla lärarbostäderna.

Ale gamla skola

Var och varannan lanthandel hade en filial förritin. I vissa byar, låg filialen i en annan del av sammhället, i andra fall låg den i grannbyn. Som ni ser fanns det sparsamt med telefonnummer på den tiden.

Ale gamla skola

Detta ståtliga hus finns ej mer, men en bild har åtminstone byaföreningen i sitt arkiv. Den och många fler är utställda i den större av de två skolsalarna.

Ale gamla skola

På övre botten, i folkskolelärarens sovrum, har man ordnat till en liten skolsal med de inventarier som har sparats genom åren. Det är ett fint rum med mörka tapeter och ett stort, ljust fönster. Denna övre våning innehåller två lägenheter, dels folkskollärarens 2-rummare, och dels småskollärarinnans 1-rumsvåning.

Ale gamla skola

I småskollärarinnans enrumsvåning tronar en präktig herrskapsmöbel från 20-talet. Den är utförd i en jugendliknande blandstil och klädseln är fortfarande i gott skick. Då fröken var ogift, rönte det viss uppmärksamhet bland traktens barn, att hon anskaffat ett möbelgarnityr som var så intimt förknippat med äktenskaplig samlevnad. Nå, det bar sig inte bättre att hon så småningom blev gift och möbeln följde henne sedan under hela deras levnad.

Ale gamla skola

Köket är ljust och trevligt i lärarinnans våning. Förutom köksbord och soffa, finns här en lavoar med två stolar intill. Till höger ses dörren som leder in i det rymliga förrådsrummet som gjorde sig så utmärkt till skafferi.

Ale gamla skola

Jubla ej i lyckan, klaga ej i lidandet, bär det oundvikliga med värdighet.

Nej livet var minsann inte alltid så muntert, och var det det skulle man inte låta det gå sig åt huvudet, det hade skolläraren klart för sig, ty hans fru hade så påpassligt broderat detta på den bonad hon hängt upp i vardagsrummet.

Ale gamla skola

Det vackraste rummet i hela huset är skafferiet i lärarens 2-rumsvåning. Här har många scenografer förundrats över att den stämning av förritin som här råder, är så autentisk.

Hösten i en kunglig park i Stockholm

Självporträtt

God morgon! I ärlighetens namn är det väl mer lunchtid, men å andra sidan är det lördag idag och jag har börjat jobba en smula och jag jobbar kväll nuförtin, dvs jag är klar klockan tio och får sedan rusa iväg till valfri kvällsaktivitet om jag inte föredrar att gå hem och lägga mig. Inte så dumt alls faktiskt. Är dessutom förskräckligt nöjd med att springa runt hos äldre människro på Östermalm, det är precis någonting för mig!

Som hemsamarit har man tystnadsplikt, men jag kan i förtroende avslöja att samtliga jag besökt är mer kunniga på området heminredning är valfri expert av idag. Här blandar man friskt olika stilar, man avskyr vita och kala rum och man håller sig då och då med matsal.

Man kan också konstatera att de politiska läget är mycket splittrat i dessa kretsar. Vissa känner sig förföljda av socialister, men an andra tapetserar väggarna med arbetaraffischer från den tid när Per Albin Hansson styrde landet, om inte ännu tidigare. Som ni förstår, gäller det att hålla tungan rätt i munnen.

Så raskt över till humlegården. För er som inte varit där, gå dit! Parken blir vackrare och vackrare för var dag som går. Solen gnistrar och tänder eldar i de gulnande löven och höstvindarna leker med lövmassorna som virvlar omkring för att hela tiden skapa nya mönster på marken i den lövsal som snart är ett minne blott. Det är en sällsam prakt som snart kulminerar när de eldröda löven tänds i trädkronorna, för att strax falla döda ned till marken.

Gården där Dahlia levde med bror sin

Dahlias hus

I en glänta, alldeles intill vägen, ligger en gammal ödegård som helt saknar moderniteter. För ungefär 25 år sedan bodde tant Dahlia här och jag passerade med bussen varje morgon. Tänk, om jag klivit av någon gång och knackat på!

Gården

Idag är fönstren igenspikade och färgen har mattats. Det enkla garaget har störtat samman och nya träd har börjat spira där mer trädgårdsbetonade växter förr hade företräde.

Dörren

Och vilken ytterdörr, vilken trapp! Något liknande ser man ytterst sällan idag. Grönt och gult lyser fortfarande emot besökaren och virket är friskt. Övriga snickerier går i vitt, vilket gör sig bra mot den faluröda fasaden. Av plastfärg syns inte ett spår.

Ladugården

Ladugården, med stall och förvaringsutrymme för hö, är en lång byggnad som börjat att förfalla. Några fönster har ramlat ur, men taket är tätt och konstruktionen stark. Men nog behöver plankorna målas och grunden ses över.

Ladugården

Där djuren en gång stod, finns rester av den gamla mjölkningsmaskinen. Ett stort kar står torrt och övergivet, ty ur röret strömmar inte längre något vatten.

Höskullen

Det var länge sedan något hö förvarades här, istället verkar det vackra rummet, där ljuset silar in mellan plankorna, ha apterats till förråd för bl.a. plankor. Dessa rum, så lämpliga de vore som konsertlokaler!

Stallet

Naturligtvis höll man sig med häst. Någon traktor tror jag aldrig Dahlia och hennes bror investerade i. De var alltför gamla för att anpassa sig till det rationella jordbruk som staten förordade på 60-talet. Bort med alla småbrukare, fram för Koncentrerad rationalisering! Ja, det hette så och de bönder som utvidgade blev ägare till KR-jordbruk och fick förmånliga lån.

Skulltork

Rundlogar är bland det vackraste jag vet! Denna har verkligen börjat förfalla och åtminstone ett tiotal stockar behöver bytas ut. Den gamla byggnaden har någon gång moderniserats och försetts med fläkt för att erhålla en fullt modern skulltork.

Förfall

Men uppfarten till logen har nästan helt fallit samman och virket lyser silvergrått. Det är så sorgligt, ty gården är så ståtlig och tomten så sällsynt vacker.

I en varm källare på söder i somras

Lovisa

Augustikvällen slutade i en varm källare vid Hornsgatan. Lite lätt berusade och med magen full av vindtårta hade vi hastigt promenerat förbi Riddarhuset och Munkbron, för att så småningom passera Mariatorget på Söder. Vid dörren till källarskrubben stod glesbygdens egen förritin-siren med glittrig jumper, den förträffliga Lovisienstadt. Jag fångade henne i profil och kände mig mycket nöjd därmed. Sedan begav vi oss ned i underjorden!

Arkadspel

Ett stycke belyst plast bildade flipperspelens fond och där glimmade Elvis och en framtidsbil från förr. Framtiden, så passé den är idag!

Publik

Unga ansikten belysta av skarpt ljus. Värme, svett och trängsel. Jag är svag därför.

Carl

Vi går dit herren låter Carls finger peka. Det är något magiskt med fingrar som styrs av en högre makt.

Lovisa

Förberedelser i sista stund!

Lovisa

“Hon rör sig alltid i en fräsig miljö, blixtrande laser och kolsyresnö”, som Lustans lakejer en gång skaldade (ty de hade en sammanbiten Lovisienstadt ståendes vid sitt elektroniska instrument i åtanke).

Och vi firar Björn på hans födelsedag!

Björn utanför svart kaffe!

Idag fyller Björn år, hurra! För ett par veckor sedan fyllde jag år och då bjöd Björn på kaffe på Svart kaffe och jag passade på att ta en bild. Återstår att se om jag blir fotograferad idag.

Egentligen kanske det är oförskämt att fläka ut en av sina bästa vänner på detta sätt, men eftersom Björn är en sådan utmärkt person, tar jag mig friheten att göra det.

Bonn-Karl reparerar bilen i storstan

Bonn-Karl i stan

Bra tjänstefolk är a och o.

Tryckslangen till servostyrningen är en detalj på bilen som då och då bör bytas ut, ty gummi åldras. Operationen är inte speciellt svår att utföra, framförallt för en van mekaniker. Och vem är händigare än allas vår Bonn-Karl? Mot viss ersättning, pallrade sig denne glesbygdscharmör ner till storstan för en insats i mitt amerikanska motorrum. Varm och oljig, sågs han hängandes över motorrummet och efter ett par timmar och många svordomar var reparationen ordnad och jag mer än belåten.

Återstår nu att se hur Bonn-Karl klarar stadens frestelser!

En medfaren och öde glesbygdskåk

Ödehuset i Mockträsk

Alldeles intill vägen, men nästan dold av de lövträd som fått växa sig stora när de lämnats åt sitt öde, ligger ett övergivet hus från seklets början. Gräset växer högt och av någon plantering syns inte ett spår. Men där är mycket vackert!

Ödehuset i Mockträsk

Huset må vara en smula ansatt av tidens tand, men det är endast bron som ramlat sönder och samman. Hade det inte varit för ett gediget, men anskrämligt, plåttak hade huset gått samma öde till mötes. Fasaden med sin liggande panel, låter ana att den en gång varit målad i en gulbrun nyans.

Ödehuset i Mockträsk

Strax intill den ena gavel ligger bagarstugan som är alldeles full av allehanda skräp. Dörren är grön och fasaden rödblekt.

Ödehuset i Mockträsk

Jag trycker objektivet mot och fångar atmosfären i det avlånga rum som ligger bakom köket. På golvet tornar virket upp sig och i ena hörnet glänser en vit kakelugn.

Ödehuset i Mockträsk

I det inre rummet med sin strama kakelugn står endast en stol. Tapeten har ett sobert mönster som passar utmärkt tillsammans med den sparsmakade inredningen.

Ödehuset i Mockträsk

Köksinteriören blandar sig med reflexer från gårdsplanens igenväxta grönska. En TV från tidigt 60-tal har berövats benen och står mitt på golvet. Kökssoffan står där den står, precis som kökssoffor tarvar att göra.

Laila Loales intar Konstakademien

Utanför

Sensommarsolen hade försvunnit bakom stadshusets torn och kvällen var ännu ung, men skuggorna var långa och dolde vardagen med sitt svärtade mörker. Laila Loales steg ur bilen, torkade en tår och gick uppför trapporna, in på Konstakademien.

Nedre trapphallen

I trapphallen var nattens slummer inte något man hade i tankarna. Uppsluppna, ja nästintill våryra, roade man sig i den stillhet som sänkt sig över lokalerna när besökarna lämnat huset. Ljudet av svarta pumps ekade i det lanterninförsedda rummet när Laila med raska steg förflyttar sig till övre botten.

Dukade bord

En trappa upp stod skulpturerna på rad i den tilltagande skymningen. Tvekande, var det kanske dags för dem att kliva ned och delta i kvällens festligheter?

Laila Loales övar

Laila Loales satte sig framför flygeln och slog an ett ackord. Himlen utanför var fortfarande ljus och från balkongdörren strömmande frisk och av höstens dofter mättad luft.

Laila Loales spealar

Av dagsljuset återstod endast skärvor, när Laila lösgjorde sig från skuggorna och satte sig framför det svarta instrumentet. Publiken hade andäktigt bänkat sig med champagneglas i hand, men sorlet hade flytt. På flygeln lyste tre stearinljus och de stora fönstren gapade tomma ut mot den mörkblå himlen. Det var sommarens sista kväll och imorgon hade hösten oundvikligen gjort sin entré.

Strama ödehuset i byn i Västerbotten

Ödehuset

Hit går jag alltid på promenad när tillfälle ges, ty jag kan inte slita mig från det vackra huset som ligger invid de stora åkrarna.

Ödehuset

Plåttaket har börjat rosta, men fasaden är skön. Övre botten kröns av en pampig frontespis på den traditionella Västerbottensgården. På gårdsplanen trängs gräs och ogräs i den karga jorden.

Ödehuset

Bakom huset brer en nysådd åker ut sig och snart spirar här grödan för att i augusti vara klar för skörd. Från salens fönster har man en utsikt som man inte kan vara annat än lycklig för.

Ödehuset

Uthuset följer naturens organiska former och vilar som en flygel invid huvudbyggnadens vänstra del. Här vill jag bo!

Länet firar jubileum i Residensparken

Norrbotten 200 år

År 1810 bildades Norrbottens län och detta firades i Residensparken i Luleå en dag i början av juli. Ursprungligen tillhörde Norrbotten Västerbottens län, men då man förlorat Finland, insåg man att det var av största vikt att den nordligaste delen av Sverige blev ordentligt skött och därför avdelades den nordliga halvan och det nya länet Norrbotten såg dagens ljus.

Norrbotten 200 år

Den 4 juli äntrade nuvarande landshövdingen Per-Ola Eriksson den scen som ställts upp invid residenset i parkens fond för att inviga 200-årsjubileet. Den vackra residensbyggnaden med sin måttliga snickarglädje och drag av empir, utgjorde en lämplig bakgrund till landshövdingens tal om Norrbottens som ett län med goda förutsättningar och som dessutom framfött många begåvade människor. Det är inget fel i att vara stolt. Jag skulle faktisk önska att det funnits mer av stolthet i Norrbotten de senaste 100 åren, ty jag tror att det gör individen trygg och därmed ödmjukare inför sina medmänniskor.

Norrbotten 200 år

Efter välkomsttalet  var det dags för underhållning och kaffe med dopp. Tårtan var av modell prinsess och alltför söt. Bullarna var av helt annat karaktär, ty de hade bakats av den duktiga husfru som hjälper Landshövdingskan och hennes man med representationen. Till skillnad från kronprinsessbröllopets undermåliga underhållning, bjöd länsstyrelsen på mer avancerade tongångar, bland annat en aria ur Puccinis La boheme. Sångerskan var Carina Stenberg som ackompanierades av Britt Wennberg. Denna klassiska musik varvades med riksspelmannen Svante Lindqvists fiolspel och det väckte minnen.

Norrbotten 200 år

Lindkvist berättade om en gammal spelman han känd under 30 år men som nu var död. Detta väckte minnen. Halvard Blomkvist hette han och han var en vän till familjen. Otaliga var de gånger vi åkte till Södra Sunderbyn där han och hans ampra fru Nancy hade sitt hem. Dessa två saknade inte stil, även om ursprunget var enkelt. Halvard var den spralligare av dem. Min far spelade regelbundet tillsammans med Halvard och hans två bröder, därav de täta besöken. Då och då anslöt “Hyllfarbrorn” som bodde i Boden. Han snidade elegant hyllor avsedda för prydnadssaker och hans fru hade migrän. Den komposition som Lindkvist och  hans moatjé Ulf B Jonsson spelade, har jag själv framfört en gång i mitten av 80-talet.

Norrbotten 200 år

Lagom till evenemangets slut kom regnet och paraplyerna åkte fram. När vi körde hem hade vindtorkarna ett digert jobb att utföra.

Bonn-Karl figurerar i skvallerpressen

Bonn-Karl figurerar i skvallerpressen

Det blev en eländig dag, trots det fina sommarvädret. Bonn-Karl hade tagit sig ledigt för att njuta en biltur och lite solbad och hamnade efter ett par mil vid en gammal vattenkvarn. Trots att solen sken var området folktomt vilket säkerligen hade sin orsak i att det fik som fanns på området behagade att ha stängt, men det var inget som Bonn-Karl beklagade, tvärtom. Han steg ur bilen och promenerade ner till dammen där en av dammens fåror stod tom och torrlagd. Äntligen ett perfekt ställe för ett privat solbad, tänkte Bonn-Karl och började ta av sig kläderna. Men vad fick han syn på i vassen om inte ett väl tilltaget teleobjektiv! Fasa, elände, jävlar murvlar, skrek Bonn-Karl och svor som en borstbindare. Aldrig får man då vara i fred!

Bilden publiceras med obenäget tillstånd av Svensk Skvallertidning.

När 20-talisterna skall gå på kalas

20-talister på kalas

När förberedelserna är klara, passar man på att ta igen sig ett slag. På bordet ligger en hemvävd duk och ostindiatallrikarna är framställda. I glasen finns servetter. Soppskålen står tom, men på spisen puttrar soppan. Det är lugnet före stormen.

Kalas

Tre pratglada och uppspelta tanter har gjort entré och bänkat sig vid bordet. Det är mycket som måste avhandlas när man samlas till kalas. Med skratt minns man den gång när Zarah fyllde år och hade fest i sin kyrkstuga. En dam, som trott att kyrkan ordnat med en tillställning och passat på att kliva in, yppade till födelsedagsbarnets vän “det var en mycket rolig tillställning, även om det lite snålt med andligheten”.

Kalas

Nej, inte säger man nej  till vad som bjuds.  Aptiten är det verkligen inget fel på. Och till efterrätt ställs en Spansk vindtårta fram på bordet.

Kalas

Det är klart att vi skall fotografera! Thyra domderar och de andra accepterar.

Kalas

När kalaset är slut, tas avsked på gårdsplanen och lugnet sänker sig än en gång över det gamla huset.

Som man roar sig på Själagårdsgatan

S:t Göran och draken

Likt många av sina vänner, hade S:t Göran en sällsynt ädel karaktär och drog sig inte för att rädda den uslaste av stiftsjungfrur ur en penibel knipa om stunden så krävde det. I Gamla Stans trängsta gränd låg en gång för länge sedan en väl bevarad hemlighet. I porten Själagårdsgatan 5 på 4 trappor fanns en till synes övergiven våning i ett sedan ett tiotal år  kontoriserat hus. Men nog fanns det liv i dessa gamla 1700-talssalonger alltid, ty var helg fylldes rummen med människor som visste att roa sig och som föredrog att göra det i skymundan.

Bakom detta trivsamma etablissemang stod ingen mindre än friherre Pontus Siöcroona, syssling till den berömda Vera som ett decennium senare skulle bli känd som Gamla Stans räddare och skyddshelgon. Pontus, som tyvärr icke var försedd med slott, passade på att rensa baron von Lantingshausen von Höpkens förfallna och övergivna Bogesund och inredde sedan den stora våning på Själagårdsgatan han låtit en bulvan förhyra, med dessa utsökta och skamfilade klenoder. Så snart höstmörkret sänkt sig över staden, eldades kakelugnarna upp och vinflaskorna ställdes på  kylning. Och så roade sig stadens förtappade veckoslut efter veckoslut.

Nå, säg den glädje som varar för övrigt! En kväll fick en granne, en moralernas väktare, på andra sidan kvarteret syn på den fagre Pontus och en likaledes fager adjunkt i botanik och skotskrutigt som i en komprometterande scen intagit brandtrappan som ledde från taket ner till det trånga gårdsrummet. Grannen, som för övrigt var anställd vid ett tekniskt institut, ringde genast till Sedlighetsroteln, ty nu fick det sannerligen vara slut på det roliga.

Men som ni alla säkert vet, står sedan år 1912 S:t Göran på vakt intill Österlånggatan. När vår hjälte i brons uppsnappade Pontus förskräckta “kors!”, drog han åter sitt svärd och rusade iväg för att med liv och lust skydda moralens vittrande förfall från ett snöpligt slut. Kampen blev kort och S:t Göran förvandlade de snipiga konstaplarna till slarvsylta och packade in dem i polisbilen som han sedan lät rulla nerför Slottsbacken med destination det mörka, kalla vattnet nedanför Skeppsbron. Vad var väl denna enkla seger jämfört med det stora slag som utkämpades med en eldsprutande drake?

När skönheten stiger fram ur natten

Dimman rullar in

Framåt natten stiger dimman åter upp, ty dess vanor hör icke till de bästa. Men man förlåter den, ty dimman är så vacker att man inte kan låta bli att tänka på Orfeus och Eurydike; skall man lita på att skönhet kommer att finnas kvar om man inte njuter den i stunden?

Dimman rullar in

Likt teaterkulisser ter sig naturen där den står, omgiven av de lättaste ångmoln som tveksamt rör sig från den ljumma marken upp till en kyligare atmosfär.

Dimman rullar in

Uppe på kullens högsta punkt låg för länge sedan de arbetarbostäder där sågverkets anställda, de som inte var jordägare, hade sina hem. Även denna bortglömda plats får besök en junikväll.

Dimman rullar in

Bakom de skiraste gardiner ses ladornas ålderstigna åkerparad. På deras plåttak anar man rostens framfart, ty de gamla spåntaken är idag ett minne blott.

Dimman rullar in

Några av gårdarna håller sig med allé vilket dimman respekterar och låter den pampiga uppfarten förbli synlig.

Dimman rullar in

Över landsväggen och bron går ett kallstråk och där brer de ljusa molnen verkligen ut sig, men upp till radiomasten når de ej.

Dimman rullar in

Alla dessa vackra  telefonledningar som snart lär vara ett  minne blott.  Som jag kommer att sakna dem! Allra bäst gör de sig tysta sommarkvällar när telefonen står stum, trots att man väntar på en signal.

Dimman rullar in

Och nu tätnar dimman och ljuset blir svagare, men snart skall en ny dag gry och de skira molnen dunsta bort i den annalkande hettan.

6:e juni eller tant Ronny går på kalas

Nationaldagen

6:e juni är tårtornas dag i en skola i en norrländsk by, där byggnaden under 1800-talet stod ny. Nybakade träder de in under försommarens första sockerbagarparad. Som en bakverkens trafikpolis, dirigerar tant Ronny deras färd som rakt in i lärarinnans kammare bär.

Nationaldagen

Men vem spelar på orgeln som i hörnet står, övergiven och flagnad med ett och annat sår på bälgen vars trampor smekts av frökens tår?

Nationaldagen

Inställsam och änglalik är icke något som tanten ovan har som främsta karaktäristik.

Nationaldagen

Men barn är rara och gör med ens gumman blid, ty som byäldsten vet hon bäst att inget är så förgängligt som timglasets tid.

Nationaldagen

En vers från Kvällsstundens något kyrkliga edition, läses från skolsalens lätt upphöjda lärarinnetron.

systern

Åren har gått och förr var de så många fler, men generationer försvinner och med ens finns inte grannar och vänner mer.

albert_vid_spis

Byns yngste eldar i kamin och i spis, precis som hans mormor gör med en blinkning och en tanke gud ske pris! I hennes famn spelas psalm och Alice Tegner, ty den nya tiden finns hos henne ej mer.

Och så har körsbären blommat ut

Körsbärsblom

För ett par veckor sedan blommade körsbärsträdet och marken var täckt av rosa blad, ty det var precis i slutet av den korta vårsäsongen. Intill stor en forsythia som var helt översållad av gula blommor. Det var en makalös färgprakt.  Bilden påminner mig om hur jag tror att det ser ut vid Medelhavet där stora neriumbuskar blommar ymningt. Här en bild på min egen nerium (tyvärr en ful digital). Jag är mycket  svag för dessa blommor.

När det är dags för den sista vilan

Husdjurens sista vila

En morgon begav jag mig ut mot Kaknäs och Lidingöbro. Jag parkerade bilen och begav mig in på en stig i den av vitsippor fyllda skogen. Grönskan var fortfarande skirt grön, ty det var lövträd i denna vackra skog. I en glänta låg en låg byggnad som sett sina bästa dagar.

Husdjurens sista vila

Jag gick längre in i skogen som med ens ljusnade. Plötsligt stod jag framför ett hav av sippor som lysta vita i denna ljumma vårmorgon när allt var stilla. Jag stannade och betraktade härligheten, ty det var obeskrivligt vackert.

Husdjurens sista vila

Efter en stund gick jag ytterligare några steg in i denna vårgröna sal. Jag såg mig omkring och stod med ens som förstenad, ty jag befann mig på en skogskyrkogård som jag inte visste fanns.

Husdjurens sista vila

Överallt stod små och lite större kors utspridda. Här och där syntes en och annan sten i det mindre formatet med en enkel inskription.  Men det fanns inga raka rader och de grusade gångarna lyste med sin frånvaro på denna friluftsbegravningsplats. Det var så vackert!

Husdjurens sista vila

Jag gick närmare och läste vad som stod på stenarna och korsen och förstod med ens att detta var en plats för sällskapsdjur. Det var en djurkyrkogård.

Det var här som August Blance begrov sin hund år 1860 och sedan dess har tusentals djur fått sin sista viloplats i den vackra marken i krokarna av Kaknäs.

En kort tur till lugnet på landsorten

Vid Radiohuset

Alldeles intill Radiohuset ligger en rest av det militära Östermalm fridfullt inbäddad i grönska. Vore det inte för den bebyggelse som skymtar i bakgrunden, skulle man kunna tro att det rör sig om ett bättre ställe på landsorten.

På Östermalm finns många byggnader kvar från den tid när kasernerna var ett dominerande inslag i stadsbilden. Även Fredrikshovs slott har ett militärt förflutet ty under större delen av 1800-talet tjänade det som kasern för Svea livgarde. På den tiden stod ännu huvudbyggnaden kvar, idag är bara en flygel bevarad.

Gult tegel och plåt på industrihuset

Hus i Frihamnen

En rätt enkel efterkrigsbyggnad som med nutida mått mätt får anses hålla en relativt hög standard. Jag tycker att den är vacker i sin ödslighet. Huvudfasaden, med kontorsentrén, har fått nya och klumpiga fönsterbågar istället för de ursprungliga smäckra. Jag undrar om huset kommer att finnas kvar om 10 år, eller om det ersatts med ett modernt bostadshus? Det är en stor förändring som väntar hamnkvarteren.

Hus i Frihamnen