Le Corbusier et ses rêves austères

Jag såg Le Corbusier-utställningen på moderna igår. Tyvärr dock i hastigaste laget så jag får gå dit ännu en gång och detaljstudera ty det fanns åtskilligt att titta på, både skisser, modeller, tavlor och andra konstverk.

Man må tycka vad man vi om Le Corbusier men utan honom inga flotta villor i Södra Ängby och sannolikt inga höghus i Bredäng. Vilket man föredrar är en smaksak, men kåkarna i Ängby signalerar en helt annat social status och byggdes med alla tänkbara rationella handgrepp som Le Corbusier drömde om men som han själv fick klara sig utan. Här har vi nog nyckeln till att så mycket av det som byggdes under den tidiga eran blev så lyckat; det hantverksmässiga metoderna dominerade in på 50-talet.

Vad sägs om detta förslag till ett nytt Paris? Visst är det snyggt men med all sannolikhet hade det inte blivit ett lyckat område. Sterilt och anonymt hade livet levts i hyreskasernerna vilket knappast hade gagnat invånarna.

Att ta till så radikala grepp som att riva ned en hel stad förefaller att vara att ta i. Jag gissar att man resonerade så redan när Le Corbusier presenterade sitt förslag. Saneringen av stadskärnornas omoderna bostadshus var dock något som för många var mycket efterlängtat. Än hade inte sekelskiftesromantiken börjat blomstra och än läste många in fattigdom och smuts i de förfallna husen, precis som man idag bara vill glömma 60-70-talens hyreskaserner. Tiden har en förmåga att ställa till med de lustigaste värdeförflyttningar.

Det jag uppskattar med Le Corbusier och hans likar är de vackra linjerna och hur väl materialen kommer till sin rätt viket skapar varma och eleganta miljöer som inte tack vare gott hantverk aldrig känns stela och masstillverkade. Under denna tid var det viktigt med bra material och att de skulle komma till sin rätt. Planlösningarna blir öppnare – sällskapsrummen breder ut sig och avskiljs ofta av skjutdörrar, men man behåller en sluten och privat de av hemmet där kök och sovrum förläggs. Arrangemanget har verkligen rätt mycket gemensamt med det sena 1800-taets borgerliga bostad, men kostymen är annorlunda.

Man får heller inte glömma att under Le Corbusiers och hans kollegors tid började man intressera sig för att rita bra bostäder för mindre bemedlade. Denna grupp hade tidigare förbisetts och dess bostäder hade gömts vid trånga innergårdar. Detta sociala ansvar fascinerar mig. att man vågade ta det på sig! Åtminstone i början lyckades man utmärkt, men när 50-talet närmade sig 60-tal tycker jag att man gick för långt. Skalan blev för stor och individerna försvann in i anonymiteten. En bra grogrund för allehanda ruffel och båg (precis som när ungdomsbrottsligheten tog fart på 50-talet när inflyttningen till städerna innebar att den sociala kontrollen som tidigare funnits i byarna försvann).

Man får heller inte glömma att notera de vackra färger som Le Corbusier och hans gelikar älskade. Särskilt den gröna nyans om finns i ett av utställningssalarna ska jag be att få rekommendera (jag har en likande i mitt kök – det är den ursprungliga nyansen som jag låtit måla). Att denna tid präglades av ljuset är verkligen sant, men att tiden också var vit är en modern myt.

Le Corbusier är värd att studeras och man får inte glömma allt vackert som följt i hans spår. Det är lika viktigt som att ta lärdom att i det långa loppet blir det inte alltid som man tänkt sig. Värderingar ändras och det som en gång var rätt blev fel.

Mer funktionalism i Hammarbyhöjden

Linjeskön fasad, inte sant? Notera  den grönmålade U-balk som täcker in balkongplattan. Både den och balkongplåten är rundade i hörnen. Så skall det se ut!

Här en bild på samma hus som visar en annan del av fasaden. Balkongerna är här indragna viket är snyggt, men ger ett sämre ljus i rummet.

En originell balkongtyp är det som sitter på denna fastighet. Sinuskorrugerad front utan handledare är inte vanligt alls, kanske är själva fronten utbytt men ställningen därunder densamma. Snyggt hur som helst tycker jag.

Ljusgrönt hus, mörkt gröna balkonger. Detta är färger som jag är mycket förtjust i. Balkongtypen blev vanlig under 40-talet och jag gissar att detta är ett tidigt exemplar.

Gustaf Wickmans Bläckhorn i Kiruna

En ovanlig form av byggnader är de så kallade bläckhorn som uppfördes i Kiruna ibörjan av1900-talet.Ursprungligen innehöll bottenvåningen två små lägenheter för familjer och en trappa upp två vindsrum för ungkarlar.

de Bläckhorn jag hittade idag var mer eller mindre ombyggda. Inget bevarade de ursprungliga fönstren med småspröjsad överdel. Panelen verkade dessutom vara förenklad. De är dock fortfarande fina hus som med lite vilja kan återställas till sin ursprungliga elegans. Även enkla hus, ja, kanske snarare enkla hus från denna tid, är just elegant då de inte är alltför utstofferade i sitt ursprungliga utförande.

Med lite tur kommer åtminstone något av Bläckhornen i Kiruna att bevaras. Planer på flytt finns, men då kalkylerna verkar ha saltats i överkant, är det troligt att det är få av de boende som vill köpa loss sina hus och låta flytta dem.

Från jugend till 40-talsfunktionalism

I korsningen Odengatan/Upplandsgatan låg en gång ett gammal jugendhus och i dess bottenvåning sålde Hyvéns sybehör. Huset hade byggts redan 1899 men byggt som till varuhus 1916. I Stadsbyggnadskontorets arkiv finns ritningar som visar att man tänkt sig en mer genomgripande förändring, bl.a. ett förslag i klassicistisk stil, men av någon anledning behölls stora delar av den ursprungliga fasaden. 1943 började det dock vara dags att modernisera kåken och den gamla jugendstilen stod inte högt i kurs och nya byggnadsstadgar gjorde det dessutom möjligt att öka hushöjden vilket fick till följd att fastighetsägaren beslutade sig för en fullständig ombyggnad och påbyggnad med en våning. Bottenvåningen och våningen 1 trappa blev varuhus, övriga våningsplan återställdes till bostäder. I ärlighetens namn kan man tycka att det varit lättare att riva huset och bygga nytt, men det gjorde man inte. Kanske var det den av kriget orsakade materialbristen (vanlig högklassig betong fanns inte att tillgå) som gjorde att stommen fick stå kvar.

Ombyggnaden var fullständig vilket framgår av denna bild som visar resultatet. Det runda hörnet i korsningen har försvunnit. Våningen en trappa upp fortsatte att vara butikslokaler, en stor biograf inreddes och helt nya lägenheter skapades på våning 2-4 trappor. Ytterligare ett våningsplan byggdes på som också det kom att innehålla bostadslägenheter och fasaden blev helt modern. Ljus, slät och med stora perspektivfönster. Av ursprungliga detaljer finns nog knappast ens en list kvar. Det hela blev mycket lyckat. De ursprungliga lägenheterna delades upp och planlösningarna ändrades fullständigt och resultatet blev på detta sätt (de partier som är svarta visar var nya väggar satts upp och gamla dörrar i bärande väggar satts igen). Arkitekt för ombyggnaden var Olof Pettersson och ritningarna är signerade 1943, men troligtvis dröjde det några år innan ombyggnaden genomfördes.

Tyvärr har jag inte tillgång till nybyggnadsritningen, men jag gissar att trapphuset längst till vänster, mot Upplandsgatan, är nytt och tidigare låg mot gården till. I den högra delen av byggnadskroppen, som troligtvis ursprungligen varit två större lägenheter, har tre nya skapats. en etta med matvrå, en tvåa med matvrå och en trea med matrum och jungfrukammare. Ettan är av allt att döma inrymd i den gamla salen, ett vanligt grepp vid denna tid när gamla stora lägenheter moderniserades.

I det ombyggda huset finns åtminstone två mycket fina lägenheter och det är hörnfemman med jungfrukammare och den genomgående fyran, också den med rum för domestiken, som ni ser ungefär i mitten av ritningen. Femman är ett verkligt konststycke, ty man har dels lyckats erhålla 3 rum i fil i hörnan, dels fått en avskild sovrumssvit med toalett, badrum och garderober. Dessutom finns en välplacerad köksavdelning, med separat köksingång och ingång via tamburen. Herrummet kan dessutom införlivas i sovrumssviten om man stänger dörrarna mot hall och vardagsrum. Fyran är mer konventionell och där var också förutsättningarna betydligt bättre.

Intressant att notera är också att kök och jungfrukammare förr nästan undantagslöst låg åt gården till, men på 30-40-talen blev möjligt att förlägga dessa biutrymmen mot gatan. Skälet till detta var troligtvis att man då lättare kunde skapa små och vällösta lägenhetsplaner.

Gasverksområdet intill Husarviken

Några bleka höstbilder, nästintill tagna i motljus, från området mellan Husarviken och gasverket där ett promenadstråk löper. Snart kommer vyn att förändras och bostäder med bästa sjöläge att växa upp.

Bobergs gasklockor i tegel kommer att behållas, precis som vissa andra gamla tegelbyggnader och så även stationshuset tror jag. Annat försvinner, området snyggas till och blir sedan ett perfekt hem för välmående och miljömedveten medelklass.

Jag kommer dock att sakna det och kan inte låta bli att fundera på vad som hänt om man låtit det vara, låtit bygga några hus här och där, lite planlöst och låtit tiden ha sin gång.

Utmärkt funktionalism i Kiruna stad

I somras var jag på hastig visit i Kiruna och passade på att titta på den vackra staden som snart är ett minne blott. Funktionalismen, åtminstone den tidiga, är där ingen vanlig byggnadsstil, däremot finns det gott om 60-talsbyggnader. Vilan på bilden ovan hör till den sistnämnda kategorien men den får vara med här iallfall, ty den är vacker, bungalowartad och har en ovanlig fasad som jag inte vet om den är ursprunglig, ty fönstren sitter så långt in.

men det fanns några gamla funkiskåkar som jag gissar är från 40-talet eller tidigt 50-tal. Åtminstone tre fann jag som var identiska och samtliga var välvårdade. Just denna kåk hade finfin utsikt över gruvan och de omgivande bergen.

Notera balkongfronterna som är sinuskorrugerade med inslag av smide! intill finns burspråk som avslutas med ett eget  tak. Tyvärr ligger dessa hus så till att de snart är ett minne blott.

Radhusen i Surkulla, Hässelby strand

Radhusen i Surkulla, Hässelby Strand, måste höra till de mindre omskrivna i Stockholmsområdet, trots att det borde vara tvärt om. De utklassar med råge Vällingbyhöjden och är snarast i klass med Riksrådsvägens. Extra intressant är det naturligtvis att Allan Schulman, Pekka Langer, Putte Wickman/Catrin Westerlund och några andra från radio och tv kända människor engagerade sig i projektet och tillsammans med arkitekten Bertil Karlén skapade detta tämligen unika bygge. Här en text och några bilder från Vecko-Journalen anno 1959 där projektet presenteras. Interiörbilderna är fantastiska! Egon Kjerrman har Philips toppmodell på hi-fi-området, en radio utan inbyggda högtalare utan externa. Det var ovanligt vid detta tid.

Det allra bästa med husen är den medelst takfönster upplysta matplatsen i husets mitt. det hela blir litet som ett atrium, tänk Curmanska villan fast detta rum badar i ljus. Matrummet ligger i anslutning till kök och ett sovrum och är medelst trappor förbundet med vardagsrum (ned) och sovrumsavdelning (upp). Vackert och genialt. Arkitekten har valt att lägga garderobernas dörrar mot matrummet och dessa utgör därmed ett slags dekorativt element. Som framgår av bilden ovan är matrummet husets nav och blir något av ett informellt vardagsrum.

Här en länk till samtliga bilder och planlösningen. Studera dem nog, det är ett mycket tilltalande bygge! Radhuset är i tämligen välbevarat skick. Endast våtrum och kök har bytts ut. I köket har dock den skåpväggen mot matrummet fått vara kvar och den bänk i ädelträ som hör därtill. Hallgolvet är ovanligt snyggt, det får ni inte missa.

Hus – 27 arkitekters val år 1965

Krämaren i Örebro

Äldre böcker får en ofta att förstå varför det blev som det blev – tiden och tankarna förändras och kommer naturligtvis att göra det i fortsättningen också.

1965 utgavs Hus, en volym med 27 artiklar som presenterar just hus av alla de slag. Byggnaderna är allt ifrån skiftesverkshus till kvarteret Krämareni Örebro (bilden ovan). Texten om Valhallavägen är trist och förutsägbar, annars är har jag med intresse läst om Landshövdingehus i Göteborg, Professorsvillorna på Experimentalfältet (där Ceslings blå huskropp nu breder ut sig på Universitetsområdet), Karlsborgs fästning, Vattenreservoaren i Lilljansskogen och Lövångers kyrkstad.

Bland författarna märks bland andra Ragnar Uppman (vars kontor ritade Garnisonen) och Mårten Larsson (arkitekt och Lenas make). Sextiotalet avspeglar sig i texterna, inte minst i det faktum att man inte är speciellt nostalgisk till  sitt sinne utan gärna river de byggnader som har spelat ut sin roll. Att man rev de sista resterna av sammanhängande 1700- och 1800-talsbebyggelse i Örebro, nämns bara i en bisats i artikeln om kvarteret Krämaren. Lika glatt meddelar man att Lövångers kyrkstad förtjänstfullt kunnat bevaras sedan hälften av husen fått skatta åt förgängelsen. Lika naturligt är det att bevara en gammal byggnad genom att rusta upp den och ge den modern 60-talsstandard. Beklämmande och befriande på en och samma gång.

Läs Hus, Albert Bonniers förlag 1965.

Villa Edstrand av Sigurd Lewerentz

Detta luftigt lätta drömslott ritade Sigurd Lewerentz åt Knut Edstrand med hustru i anslutning till golfbanan i Falsterbo. Ursprungligen var tanken att huset skulle byggas i ett plan men med tanke på dimmorna från havet lyftes huvudvåningen upp och under den förlades entré samt herrum, bar, gästrum och diverse biutrymmen som garage och tvättstuga. En trappa ledde från bottenvåningen till huvudvåningen och vidare upp till en solterrass med duschar.

I anslutning till huvudvåningen finns givetvis en terrass med den allra bästa utsikt. Utgång finns från både sovrum och vardagsrum. Som ni ser är fönsterpartierna mycket generösa. Troligtvis tillverkades dessa av firman Bröderna Edstrand AB vars produkter Lewerentz tidigare formgivit.

Terrassen vilar på pelare och golvet är klätt med klinker Det högra fönstret är herrummets och det vänstra gästrummets.

Husets baksida är något sluten, men minst lika vacker. Fönstret till höger tillhör kökets, de på långsidan tillhöra de två jungfrukamrarna och ett av sovrummen.

Villan var i första han tänkt som sommarhus men hade ett ordentligt uppvärmningssystem, troligtvis golvvärme, av märke Crittall.

Planritning över botten och huvudvåning finner ni här. Som ni ser är det en mycket representativ villa som Lewerentz ritat åt Edstrands. Maken till lyx får man leta efter, men i just Falsterbo uppfördes ett flertal påkostade sommarhus under 30-talet, bland annat Villa Wehtje som ritades av Mogens Mogensen.

 

Le Corbusiers Notre Dame du Haut

1954 stod Le Corbusiers strama och klassiskt vackra kyrka i Ronchamp klar. Den är helt speciell och i detaljer påminner den om mycket gamla byggnader med sina tjocka murar och små gluggar till fönster. Fler bilder kan man se här. Det rekommenderas.

Jag måste säga att jag tycker att detta är bland det vackraste som Le Corbusier har gjort och han har som bekant ritat många fina byggnader och anläggningar. Läget är dessutom bästa tänkbara, högt på en kulle dit pilgrimer en gång vallfärdat.

Om vissa element är rent sakrala, framstår andra som nästan komiska. Likt en grinande gubbe, höjer sig delar av byggnadskroppen. Inne i själva kyrkorummet däremot, silar ljuset in precis lika dämpat som i en gammal lada med glesa väggar. Även exteriören påminner om dessa agrala förvaringsbyggnader, framförallt när de råkat in i stort förfall och knappt håller samman (ladan är numera jämnad med marken). Det må låta underligt, men för mig är det den vackraste av liknelser, för det är en mycket vacker syn.

Idéskiss till parkstad vid Tantolunden

1941 publicerades en stadsplaneutkast för området mellan Tantolunden och Årstaviken som aldrig blev realiserat. Bakom förslaget stod arkitekt A G Hedberg och byggnadsingenjör H Jirlow som projekterade T-formade höghus och radhus av olika fason.  Ett mycket intressant projekt som säkerligen hade resulterat i bostäder av högsta klass, ty läget var fantastiskt och de föreslagna planerna är mycket bara. Samtliga lägenheter i punkthusen var tänkta att förses med öppen spis och man får anta att snickerinredningen hade hållit hög klass.

Om vi börjar med de tio våningar höga höghusen så är det bara att konstatera att deras planer är mycket vällösta. På varje våning finns två hörntreor och två gavelfyror. samtliga har öppen spis och mycket stora fönsterparier i vardagsrummen. Särskilt den västra gavelfyran har ett mycket vackert vardagsrum som går genom hela huskroppen. Till nackdelarna får man dock räkna det faktum att samtliga övriga rum är renodlade sovrum. I trerummarna är planen flexiblare och åtminstone det ena rummet går bra att använda till annat är sovrum. Inget är väl tristare än klassiska sovrum som apterats till t.ex. bibliotek!

Förslaget stipulerar även radhus och dessa är tänkta att utföras i två till tre våningar. Även deras planlösningar är vällösta och skulle gett bra familjelägenheter på bla.a. fem rum och kök.

Situationsplanen i sin helhet visar hur husen var tänkta att placeras i terrängen. Luftigt och ljust och med gott om grönska emellan kåkarna. Det är bara att beklaga att planen aldrig realiserades.

Bo urflott i tre etage i Ribersborg

Flottare lägenheter än de i tre etage i Ribershus i Malmö får man leta efter. Eric Sigfrid Persson, byggmästaren, skapade Ribersborg och uppfann i samma veva vridfönstret (om minnet inte sviker mig). Vridfönstret, med sin stora, obrutna yta kallas inte sällan panoramafönster. Det är en tjusig uppfinning och extra eleganta är de om de utförs i ädelträ, t.ex. teak.

Som framgår av bilden, finns ett vardagsrum i nedre plan. Därifrån leder en trappa till ett mellanetage med ytterligare en sittgrupp. En halvtrappa upp, ligger matsalen, som hämtar sitt ljus från mellanplanets generösa fönsteryta. Detta förfarande kräver en lägre takhöjd på sina ställen, för att utrymmet i höjdled skall räcka till. I övrigt är nämligen lägenheten i två plan.

Övriga lägenheter var i ett plan, men många hade någon form av halvplanslösning med högre takhöjd i vardagsrum och lägre i resterande del. Flera lägenheter hade matsalsdelen i en avskiljbar rundel i anslutning till serveringsrummet. Draperier kunde på så sätt avskilja måltidsplatsen och skapa en mer intim prägel. Sammanfattningsvis bland de bästa lägenhetsplaner jag någonsin sett.

Någon förvirrande är det faktum att området heter Ribersborg, men att den utställning som öppnade 1938 fick namnet Vi bo i Ribershus.

Tempovaruhusens tårtpappersfasad

När Tempovaruhuset i Farsta invigdes 1960 var det också första gången som den av Backström och Reinius ritade Amerikainspirerade tårtpappersfasaden användes. fasaden kom sedan att användas på åtminstone ytterligare två varuhus, det i Uppsala och det i Borås.

Farsta Centrum förresten, vilken pärla! Studera bara Martin Olsson-huset och det forna Kvicklyvaruhuset så förstår ni vad jag menar.

I Uppsala smällde man upp Tempovaruhuset vid stora torget där tidigare ett gammalt klassiskt Uppsalahus tronat. Klumpigt och okänsligt,men idag man man inte förneka att Tempofasaden är intressant. Att riva eller förvanska huset, vore allt annat än klokt. Om 40-50 år kommer säkert gemene man att finna det intressant, till skillnad från idag när både unga och konservativt sinnade helst skulle se att det ersattes med ett nytt hus, gärna i gammal stil.

Det tål att upprepas: Vi måste vara rädda om modernismens byggnader och inte behandla dem som vi behandlade den äldre bebyggelsen under efterkrigstiden. Vad som är snyggt och värt att bevara ändras alltid med åren och ju längre tiden går, ju säkrare kan man vara att en byggnad kommer att uppskattas. Läs mer om Tempo i Uppsala i UNT.

Tempo i Borås har byggt som och fasadelementen ligger och skräpar ute i naturen. Den nya fasaden är inte mycket att hurra för, men den är trots allt ny och det brukar räcka.

Varför är det inte snyggt? Vi besöker den Paul Hedqvist-ritade Statens normalskola som snart skall rivas

Intill Lidingövägen, på en höjd bakom Kungliga Musikhögskolan ligger en gul 40-talsskola som ritades av Paul Hedqvist och då bar namnet Statens normalskola. Jag har skrivit om byggnaden tidigare, klicka på taggen Statens Normalskola under inlägget om ni vill läsa mer. Det är en fin byggnad. Inte en riktig hallskola, men där finns faktiskt en hall. De olika byggnadsdelarna är utspridda över ett rätt stort område och huskropparna har sinnrikt kopplats till varandra.

Idag huserar Musikhögskolan i Normalskolans lokaler, men snart, kanske redan till våren, flyttar de ut för gott, ty hela rasket skall rivas och en ny musikhögskola och ett bostadsområde skall byggas. De nya byggnaderna bli naturligtvis betydligt högra för att utnyttja marken maximalt. Det har visserligen inget emot, men jag tycker att det är tråkigt att en så fin byggnad jämnas med marken. Den är välbyggd av utmärkta material och den är välbevarad. Resursslöseri att riva så högkvalitativa hus!

Låt oss så titta på avsnitt 9 i serien Varför är det inte snyggt?

Läroverk i Solna av Giertz och Tesch

Detta är en kvalitetsbyggnad från sent 40-tal, åtminstone från min synvinkel sett. Det är Solna läroverk som stod klart 1948 och ritades av Lars Magnus Giertz och Nils Tesch. Se bara på detaljerna och materialen! Enkelt, stramt och fina material. Tegel av olika fason och ett påkostat stengolv. Armaturer, klädkrokar och rejäla dörrar.  Se bara på denna korridor eller en del av den öppna hallen som har en mycket vacker trappa. Naturligtvis finns där också en matsal som håller högsta klass.

Tegelstenarna som är perforerade av många hål tjänar som ventilationskanal mellan klassrummen och den centrala hallen och har samtidigt en ljuddämpande effekt. Visst är det vackert! Jag undrar om vi någonsin igen kommer att ha råd att bygga så påkostat?

Modernismens miljöer är så sårbara, så lätta att förstöra. De är inte utsmyckade,  istället är dess främsta tillgång material och utförande. Byter man ut något, blir uttrycket genast ett annat. Överlastade 1800-talsmiljöer tål faktisk mer hårdhänt behandling, även om man naturligtvis bör visa dem lika stor hänsyn.

Jag minns min egen barndomsskola i gult tegel med stengolv, perspektivfönster och stentrappa. Idag är både fönster och trappa utbytta, interiören har jag inte besökt. Inte blev det snyggt.

Ralp Erskines Shopping i Luleå, 1955

Jag har skrivit om Shopping i Luleå tidigare, men nu skall jag visa några bilder som togs i samband med att Byggmästaren presenterade Erskines projekt. Invigningen på hösten 1955 måste ha orsakat stor uppståndelse. Byggnaden var verkligen modern och kan väl till viss del kategoriseras som betongbrutalism. Oavsett vad man benämner anläggningen var den dock mycket stilig och interiörerna präglades av variation och trevnad.

Längst ner i den stora ljusgården fanns ett kafé. Intill låg, om jag inte minns fel, ingången till biografen. När jag var liten hade man inte byggt om anläggningen och bion var fortfarande i bruk. Jag har för mig att det även har funnits ett snabbköp, ett Kvickly, i komplexet, men jag är inte säker. Anläggningen är stor och upptar ett halvt kvarter. Enligt de ursprungliga ritningarna skulle Shopping ha varit 4 våningar högre och där skulle ett hotell ha inrymts. Detta byggdes dock aldrig och jag tror att det var först i samband med ombyggnaden runt 1990 som dessa våningar kom till stånd.

Kv. Ortdrivaren i Kiruna, modernism från 1961 signerad Ralph Erskine

Under sommarens Kirunabesök passade jag på att studera Ralph Erskines komplex i centrala Kiruna. Byggnaderna stod klara 1961 och jag gissar att de flesta lägenheter har en slående utsikt över gruvområdet och Kiirunavaara. Förutom de två punkthusen, benämnda Snusdosan och Spottkoppen, ingår också två två bostadslängor kallade Mullbänken och Berlinmuren i kvarterets bebyggelse.

Ser ni balkongerna i betong och hur de hängts på fasaden för att förhindra att en köldbrygga uppstår mellan balkong och fasad. Onekligen en smart lösning för det kalla klimatet i Kiruna. I bakgrunden skymtar fjällvärden med sin storslagna natur.

I och med stadsomvandlingen kommer bebyggelsen i kvarteret att rivas. Jag vet inte hur länge detta dröjer, men inom en 10-årsperiod är det inte alls omöjligt att dessa byggnader är ett minne blott. Synd, kan jag tycka. Tänk att bo högt i något av punkthusen och kunna njuta av utsikten varje dag. Vilken lyx!

Läs mer om kvarteret i Norrbottens läns museums inventeringsdokument.

Kiruna Stadshus ritat av Artur von Schmalensee kommer snart att rivas

I somras åkte jag till Kiruna och naturligtvis ville jag se stadshuset, det vackra som invigdes 1963 och som året därpå fick Kasper Sahlin-priset. I SVT:s öppna arkiv fann jag en kortfilm från 1963 som visar det nya stadshuset. Se den!

Jag gissar att de flesta vet hur stadshuset ser ut på utsidan. Däremot är dess vackra insida mindre känd. Den stora öppna hallen, som löper genom husets tre våningar är dess huvudrum. Materialen är förstklassiga och utförandet likaså.Väggarna är murade med handslaget tegel och det finns inte en detalj som inte verkar genomtänkt. Dessutom finns i princip allt kvar och mycket litet har förfulats genom åren.

Stora fönster, högt placerade under taket, släpper in ett behagligt ljus som kanske inte är det lättaste att fotografera i. Som ni ser är det en verklig 60-talsmiljö, men det finns gott om lokala inslag. Det mest iögonfallande är ytterdörrens samiska trycken.

Denna rya är komponerad av X:et, men tyvärr vet jag inte var den vävts, om det skedde lokalt, eller om möjligtvis Handarbetets vänner anlitades.

Cafeterian ligger även den i anslutning till ljusgården och som ni ser finns även rå betong i interiören.  Tyvärr sviker mig minnet, men jag har en vag bild av att det också fanns en fontän i anslutning till växtligheten.

Och en öppen spis! En sådan får inte fattas i ett praktbygge på dessa breddgrader. Bakom kopparsån med sin ved fanns några eluttag och jag kunde konstatera att även de var från tiden.

Tjänstemännens rum ligger vid korridorer som mynnar ut i ljusgården, men de ligger likväl avskilda. De olika våningsplanen skiljer sig en smula åt, men är till stor del lika varandra.

Visst är det vackert, det mellanblonda träet, betongen och de blanka linoleumgolven?

Kiruna Stadshus blev byggnadsminne 2001 men i år har detta ändrats och nu är det fritt fram att riva huset, om man bara sparar karakteristiska byggnadsdetaljer. Jag tycker att man skall återuppbygga det, mer eller mindre i minsta detalj, men gärna bygga till om så erfordras. Men man skall spara varenda dörr, karm, väggpanel mm. Byggnaden är helt enkelt för vacker för att få tillåtelse att försvinna. Dessutom är jag rädd för att Kiruna skall bli en vanlig trist Norrbottensstad där man struntar i kvalitet och bara bygger billigt och fult, utan en tanke på historien.

Bygga om ett mejeri till bensinstation

I Norrfjärden finns en gammal mack som jag tror längre används till sitt ursprungliga ändamål. Från början låg dock här ett mejeri, men någon gång, jag gissar på 50-60-tal, byggdes huset om fick nytt tak och några nya fönster. I övrigt är är dock en hel del sig likt, bland annat de vackra småspröjsade fönsterrutorna.

Jag tycker att denna ombyggnad är mycket tilltalande! Visserligen förvanskades den, men å andra sidan fick den står kvar och många detaljer sparades. Ett bra sätt att hushålla med resurserna och ändå få något nytt och till på köpet har man bevarat många vackra gamla fönster.

Riksrådsvägen i Bagarmossen igen

Detta område! Leoines och Charles Geisendorfs radhuspärla i Bagarmossen hör till 50-talets intressantaste. Jag älskar blandningen av olika material, hur de anpassats till terrängen och den luxuösa stilen.

Förutom tegel är fasaderna även putsade och balkongfronterna i eternit. I vissa radhus fortsätter teglet in en bit i vardagsrummet vilket skapar en flytande gräns mellan ute och inne.

Naturligtvis finns det öppen spis och naturligtvis är det halvplanslösningar för hela slanten. I de flottaste husen finns överfönster i bakkant av vardagsrummet som släpper in ljus från motsatt håll. Vid denna vägg står även en öppen spis. Bättre blir det nog inte.

Detta hörnradhus verkar ha fått ett burspråksfönster vid matplatsen som annars ofta har indirekt ljus via köket. I vilket fall som helst är dessa hus estetiskt i toppklass, men rent tekniskt lite tvivelaktiga.

Sagerska palatsets eleganta trapphall

Byggmästaren är en intressant tidskrift, fylld av bilder och planlösningar från villor och offentliga byggnader som nyligen uppförts. Här diskuteras också arkitekturfrågor, hur restaurera äldre bebyggelse (intressant att höra hur man tänkte då) samt stadsplanering. Då och då presenterade man även äldre arkitektur, och detta reportage om det Sagerska palatset är ett exempel. Det gjordes 1947 inför ett beslut om eventuell expropriering.

Här ovan ses den nedre trapphallen i nämnda hus i Stockholm. Byggnaden fick sitt nuvarande utseende vid förra sekelskiftet och interiören är i mångt och mycket franskinspirerad rokoko och till viss del Louis-seize. hämtades från Frankrike och håller mycket hög klass.

På 40-talet, när reportaget gjorde, bodde här Leo Sager och hans ryskättade hustru Vera. När Vera dog 1988 övertog staten huset och i dag är fastigheten statsministerbostad.

När Vera Sager hade dött, anordnades en auktion där det mesta lösöret såldes. Jag minns fortfarande reportaget i Antik och auktion som visade Leo Sagers handgjorda skor, väskor, kastruller och allt som tänkas kan. Tyvärr var jag inte med på visningen.

Även vid Hamngatan, granne med NK fanns Sagerska fastigheter (se bilden!!). Dessa revs runt 1970 vilket får beklagas. De representerade fransk  jugend i sitt esse.

Sagerska huset var precis som von Rosenska palatset och det Hallwylska, privatbostäder. För er som är intresserade av dess uppbyggnad så har jag scannat in planlösningen och en sektionsritning.

Praktfull efterkrigsarkitektur i Kiruna

Jag åkte upp till Kiruna i somras, tog tåget och klev av i soligt väder och fann en vackert stad mitt i fjällvärlden. På det stora hela blev jag mycket imponerad av hur vackert där var. Visst fanns det fula hus och visst hade man rivit för mycket på 6070-talen, men där fanns också mängder av vackra trähus och inte minst efterkrigsmodernism. Ralph Erskine har ritat fler vackra byggnader och stadshuset är en sann pärla. Mer om detta vid ett annat tillfälle.

Det första jag såg när jag promenerat uppför berget och närmade mig Kiruna centrum var detta ståtliga 50-talskomplex. En pärla!

Förutom höghus, ingår lägre trevåningslängor som anpassats till terrängen, den sluttning som leder ned till järnvägsstationen. Materialen är tegel och puts och allt var i synnerligen gott skick.

Höghusets byggnadskropp är lätt kluvet på längden medelst en putsad yta som avbrott i allt tegel. Mot såväl gata som gård vackra balkonger, indragna för att skapa en någotsånär fredad plats i det något bistra klimatet.

Är inte detta en vacker syn? Långt där nere syns gruvområdet med den krympande sjön. Åh, om nya Kiruna kunde bli licka vackert som det gamla! Egentligen borde man bosätta sig där ett par år, innan allt det vackra försvinner och centrum förpassas till en trist baksida.

Nu vill man åter förstöra Trygg-Hansa

Känner ni igen denna pärla? Mig veterligt finns det inte någon lika helgjuten kontorsbyggnad i hela landet. Komplexet är exceptionellt välplanerat in i minsta detalj och trädgården en av stans vackraste. Det är en oas som möter besökaren! Jag har skrivit om denna Tengboms-skapelse tidigare, inte minst när Kristina Alvendal ansåg att man inte kunde lita på blåklassning längre, nu när både detta hus och Åhlénsvaruhuset skyddats på detta sätt.

I och med sin blåklassning av Trygg Hansa-huset har Stockholms stadsmuseum med all önskvärd tydlighet visat att deras klassningar degraderats i betydelse. Stadsbyggnadsnämnden kommer att bortse från denna och liknande ogenomtänkta klassningar framgent.

Förstår jag henne rätt, skall endast riktigt gamla byggnader skyddas, vilket innebär att de kommer att vara rivna eller förvanskade när de uppnår den ålder som krävs.

Jag tycker att det är mycket viktigt att lyssna till kunniga tjänstemän när det gäller att skydda arkitektoniska pärlor. Byggnader som denna, som är uppförda relativt nyligen, i detta fall på 70-talet, har en tendens att inte falla gemene man på läppen. Lik förbannat kommer gemene mans barn eller barnbarn att se storheten i denna arkitektur. Finns där inte kunniga experter, är det stor det att oersättliga kulturella och estetiska värden går förlorade.

För ett par år sedan ville Trygg-Hansa riva den låga byggnaden i hörnet av Fleminggatan/Schelegatan och ersätta den med en större kontorsbyggnad. Planerna stoppades, men nu är det dags igen och nu vill man ha ett höghus. Bygger man ett höghus, stympar man en anläggning som praktiskt taget är i världsarvsklass. Det finns mängder av fula och förstörda hus i denna stad. Riv dem istället, och bevara denna pärla istället. Gör ett nummer av komplexet; skjutsa arkitekter och studenter från hela världen hit och låt dem se vad Anders Tengbom och hans kollegor en gång skapade!

Bodens vackra stadshus anno 1957

”Bodens stadshus, som morgonredaktionen enades om var fulsnyggt, frågan var bara var betoningen skulle ligga – på fult eller snyggt”. Denna text har jag saxat från kanalens egen webbplats. Bodens stadshus är verkligen inte fulsnyggt, det är en av Norrbottens verkliga pärlor! På det hela taget är byggnaden verkligt välbevarad, precis som trädgården, och helhetsmiljön i byggnadsminnesklass. Det har funnits många vackra stadshus i detta län och Kiruna tar naturligtvis priset, men idag har de flesta förfulats i samband med ombyggnationer. För mig blev det något av en chock när jag fann anläggningen den dag jag gjorde ett avsnitt av Varför är det inte snyggt. Det är verkligen skönt att inte behöva skämmas för att man vuxit upp i Norrbotten, som man så ofta annars gör när man ser hur illa länets kommuner behandlar sitt byggnadsarv.

Den låga byggnaden som ligger till höger om det stora punkthuset/skivhuset vill jag nästan kalla ett mästerverk. Tegelfasaden som är konstfullt murad, taket, fönsterpartierna, klockspelet som ser ut som ett A och kontrasten mellan öppet och slutet är mycket tilltalande.

Anläggningen består till hälften av en trädgård som i sin tur medelst murar avgränsas mot intilliggande gator. Eftersom det finns en del höga träd, blir gården skyddad och en verklig oas. Bakom den höga byggnadskroppen ligger ett höghus som inte förtjänar att vara med på bild.

Entrén till höghuset har ett vindfång som är klätt med turkos mosaik, ett material och en nyans som går igen även på fasaden där det används för att markera fönsterbröstningen. Ursprungligen satt där säkert vridfönster av någon svensk modell, men de är tyvärr utbytta idag. Det hela har dock gjorts förhållandevis snyggt, men det är klart att det hade varit värdefullt på många olika sätt om detta misstag inte begåtts.

Huruvida Bodensarna i allmänhet delar P4 Norrbottens åsikter om denna pärla vore intressant att veta. Jag hoppas verkligen att de har förmågan att uppskatta riktigt god arkitektur.

Vem var då upphovsmannen till detta vackra stadshus? Edvin och Gideon Bergenudd, SAR Örebro. Invigningen skedde 1957 med arbetet var troligtvis inte avslutat förrän 1958 enligt Norrbottens läns museum.

En i naturen inpassad 60-talsdröm

Som ni vet är jag rätt svag för 50-60-talsvillorna (och villor från alla andra tider med för den delen) och här är ett fantastiskt exempel som är mycket väl bevarat i sitt ursprungliga utförande. Bilderna sparade jag ner när fastigheten såldes för något år sedan. Tyvärr har jag ingen aning om vem arkitekten var.

Huset är en enplansvilla med källare där källaren rymmer garage. Som ni ser är fasaden stram, men många olika material gör exteriören intressant. Panelen ovan och under fönstren verkar dock vara i behov av en ordentlig inoljning.

Här en mycket elegant detalj som delar av matsalen från vardagsrummet. Notera också takets träplankor.

Som ni ser används tegel även på husets insida, men vad jag kan förstå har det målats svart. Effektfullt! Det enda jag inte gillar är golvet som för tankarna till det där fula lamellgolv som ”stilsäkra” människor lägger in i sina nyrenoverade våningar. Gissar att detta är äkta vara.

En kakelugn! Mitt minne sviker mig och jag är inte säker på om det är Monica Bratt som formgett kaklet. Hon dog redan 1961 och jag gissar att villan uppfördes några år senare. Om någon här har en idé om vem som är upphovsmannen till denna moderna pjäs så säg till. detsamma gäller naturligtvis också villans arkitekt.

Avslutningsvis trappan ned till garage och källare. Enkelt och snyggt och som ni ser stengolv. För förtsatta studier rekommenderar jag att ni tar en titt på planlösningen.

RÄTTELSE: Karin Björquist är kvinnan bakom kaklet! Fick ett mail från en kunnig man som meddelade detta.

Konsten att förstöra en småstad, 2

Här har vi det gamla Domusvaruhuset i Luleå som idag är om- och påbyggt och förvandlat till gallerian Smedjan. Den vackra fasaden i, kan det vara kolmårdsmarmor, är helt förstörd och det fodras stor fantasi för att tänka sig att detta någonsin varit snyggt. Tyvärr hittade jag inte något gammalt vykort med Domusmotiv från Luleå att visa. Den helt hopplösa stilblandning som bilden ovan presenterar gör knappast någon glad. Dessvärre tror jag inte att det är en ovanlig syn i detta land.

Ralph Erskines Shopping som jag nämnde i förra inlägget om Luleå, var en fantastisk byggnad. Ursprungligen såg det ut så här med en praktfull och stram interiör. Som framgår av bilden ovan har man gett insidan en marin touche vilket är rent förfärligt. Golven är numera i något trätrallsliknande eller klinker. Man ryser. Utsidan skall vi bara inte tala om. Endast spår av Erskines arkitektur kan idag anas.

En vanlig syn i våra mindre städer är efterkrigstidens byggnader, ofta av hög kvalité, som byggts om. Tittar man noga ser man att det är mosaik på partiet ovan markiserna och runt porten hittar vi granit. Det är detaljer som vittnar om den forna ståten. I övrigt har nya, inglasade balkonger satts upp, klumpiga fönster monterats och porten är numera en standardhistoria i aluminium. Så trist på en så pass vacker byggnad!

Dessa plåtbeklädnader är verkligen vanliga. Ibland har hela områden, företrädesvis 40-50-talshus, fått en ny och piffig exteriör i plåt. Jag antar att man velat stödja ortens industri (SSAB och nått jävla plåtverk) och samtidigt tilläggsisolera. Resultatet är inte snyggt! Tänk när husen på bilden var nya och putsade i någon trevlig ljus färg, hade träfönster och port i stål och glas. Så borde det naturligtvis se ut än idag.

Men det finns faktiskt en hel del vackert också. Inte långt från Stadshuset (tyvärr ombyggt och den vackra inredningen är borta), hittade jag denna stadsgård. Notera den fina gårdslängan! I denna del av staden hittar man flera gamla kvarter med trähusbebyggelse i den lilla skalan. Det är roligt att de finns kvar!

Även stenhus från sent 1800-tal finns kvar. Tyvärr är det mycket få och de flesta är mycket ombyggda. Detta är dock tämligen intakt. Puts och tegel och tinnar och torn. Det ligger precis vid kyrkan och man får hoppas att det får vara kvar.  jag är mycket svag för dessa låga stadshus.

Varför är det inte snyggt? Svenska Bostäder renoverar Bergsrådsvägen 67 i Bagarmossen



För inte alls länge sedan var jag på en lägenhetsvisning i Bagarmossen. Det var en finfin tvårummare som den med längst kötid kunde lägga vantarna på. Köket var mycket fint, vardagsrummet låg i ett hörn och hade ett mycket stort fönster med låg bröstning. En av spekulanterna frågade om fasaden snart skulle åtgärdas och Svenska Bostäders representant berättade att det var möjligt. Ett hus i området (byggt 1954) hade precis renoverats och blivit som nytt, med nya fönster och allt. När jag påpekade att det knappast kunde bli speciellt snyggt berättade han att de valt fönster i gammal stil. Pyttsan, tänkte jag och mycket riktigt, de nya aluminiumfönstren avvek helt från de ursprungliga i sitt utförande. Gubben från bostadsbolaget blev märkbart irriterad när jag påpekade att hade fönstren hållit i 60 år, skulle de nog hålla minst lika länge till och energiklassade kunde de bli om man monterade nytt glas i innerbågen.

På Svenska Bostäders hemsida kan man läsa om byggnadsvård: ”Det betyder att byggnadsvård är ett vardagsarbete för oss och att allt vi gör, oavsett om det handlar om små reparationer eller större åtgärder, präglas av respekt för husen och deras historia”. Uppenbarligen gäller inte detta husen i bagarmossen. Istället får man söka sig till sidan för ombyggnad där följande står att läsa: ”Vid underhåll genomförs energiåtgärder som fasadrenoveringar, tilläggsisoleringar och fönsterbyten i ett stort antal fastigheter”.

Att spara energi är av största vikt, det tycker jag verkligen. Att spara på miljön är också viktigt men att byta ut fungerande byggnadsdetaljer mot nya, som inte går att underhålla och som slukar stora resurser vid tillverkningen, är allt annat än långsiktigt. Såväl kulturhistoriska som estetiska högtstående detaljer utplånas, och i det långa loppet blir miljön lidande. Fönster renoverar man, tätar och förser med energiglas. Fasader kan ev tilläggsisolerar, om det görs snyggt (det är trots allt ett reversibelt ingrepp) och balkongfronter blästras, rostskyddas och målas. Att tillverka nya balkonger och fönster av aluminium kräver mycket energi. När de blivit fula, tvingas man ofta byta dem, ty de är svåra att underhålla.

Jag tycker att Svenska Bostäder borde skämmas. När man sitter på ett sådant präktigt bostadsbestånd, med välbyggda och välplanerade 50-talslägenheter måste man vårda dem med största respekt. Att göra detta är på intet sätt att offra miljön, tvärtom!

Låt oss ny titta på det femte avsnittet i serien Varför är det inte snyggt?

Konsten att förstöra en småstad, 1

Ni minns väl Anders Wahlgrens filmer om rivningsraseriet i Stockholm? Jag tänkte att vi skulle titta närmare på en lite mindre stad som visserligen fått ett Domsvaruhus, men som till stor del skövlats av andra än kooperationen. Fram till mitten av 50-talet var Luleå relativt ålderdomligt, men med invigningen av nya Shopping, en galleria som ritats av Ralph Erskine, började en ny era. De gamla byggnaderna revs en efter en och nya mer eller mindre vackra restes. I början gick det riktigt bra, men allt eftersom åren gick sjönk kvalitén och skalan på byggandet ökade.

Idag har man med stort nit förstört det mesta av det som byggdes på 50-talet. Erskines fantastiska shoppinghus är mycket förvanskat och övriga byggnader har försetts med fula fönster och portar. Jag måste säga att man är konsekvent i sitt skövlande och att man skiter i om det är en resultatet av borgerlig regerings byggande man ger sig på, eller om det är socialistiskt ansatta byggnader som förstörs. Ingen går säker! Den senaste riktigt stora skandalen var Fritz Olsson-husen vid Storgatan som mejades ner för att ersättas med ännu en galleria. De var de sista välbevarade affärshusen med bostäder på en trappa upp som fanns kvar i staden vi nämnda gatan. Vissa protester hördes naturligtvis, men de flesta insåg att så gamla hus måste rivas för att ge plats åt nya, moderna. Jag var naturligtvis förbannad och kom mig inte ens för att fota husen.

Hur som haver så finns det dock en hel del gamla hus kvar i Luleå. Hur det kommer sig att de står kvar vet jag inte, men jag kan tänka mig att det är en lycklig slump. På bilden ovan ser ni en relativt trevlig vy från ett kvarter nära järnvägsstationen.

Huset som skymtade till höger i bild det ni ser på bilden ovan. På klassiskt Luleå-manér har man tilläggsisolerat och klätt fasaden med plåt. Det är inte snyggt! Tittar man på fasaden och ser att den är indelad i olika delar medelst vitt listverk, är det lätt att tänka sig att den ursprungliga beklädnaden varit i en blandning av stående och liggande panel.

Här ett vackert gammalt privathotell som nyligen fått nya, mycket fula fönster. Verkligen synd på en så pass välbevarad kåk. Notera den vackert inramade entrén.

Detta är något av en idyll. Det vita huset i mitten har moderniserats medelst eternitplattor men är i övrigt hyfsat intakt, även om fönstren inte är så passande. Fastigheten skall strax rivas och ersättas med ett nytt hus som bättre utnyttjar tomtens möjligheter (dvs större byggnadsvolym).

Huset till höger, vars fasad i tegel är av senaere datum, är heller inte dumt. I början av 90-talet hade det fortfarande kvar sina ursprungliga perspektivfönster (jag tror att de var i ädelträ) och jag minns att det låg massiv parkett på golven och att köken var orörda. Idag är det upprustad och uppgraderingen till modern standard har inneburit nya fönster i aluminium. Jag antar att köken, de platsbyggda, numera har inredning i board och spånskiva; allt för att dagens hyresgäster skall få det bästa av det bästa och höjd hyra på kuppen.

Varför är det inte snyggt: Svartöstan


Svartöstaden strax utanför Luleå centrum är på många sätt en verklig pärla. Gamla enfamiljsvillor av enklare sort och diverse flerfamiljshus som i huvudsak uppförts för arbetarna i malmhamnen intill och när Norrbottens järnverk sedan startade runt 1940 blev många av invånarna arbetare där. I samma veva som järnverket startade sin verksamhet, blev stadsdelen känd för sin dåliga luft; att hänga vittvätt utomhus var inte att tänka på.

Idag är invånarna i denna stadsdel inte bara arbetare, utan många kulturellt verksamma har här inrett sina hem. detta har höjt områdets status och fastighetsbolaget Akelius köper upp hus som sedan rivs och ersätts med flerfamiljshus i två våningar. Många villor får också nya ägare som renoverar och bygger om – tyvärr görs detta oftast på ett mindre lämpligt vis.

I detta avsnitt av Varför är det inte snyggt? besöker vi Svartöstan och tittar på resultatet av plastfärgsmålade fasader, tilläggsisoleringar och plåtinklädnader. Vi får också se några verkliga pärlor i området. Akelius fula längor lämnar vi dock därhän.

Detta med färg är för övrigt ett intressant kapitel. Vid ett besök på Nordsjösbutik i Luleå fick jag veta att alkydoljefärg har den nackdelen att den bleks i solen vilket fick farbrorn bakom disken att avråda mig från den färgtypen. Alkydoljefärg är en vidareutveckling av linoljefärg och kanske inte världens bästa färg. Dock slipper man plastfärgens sunkiga egenskaper (bleks inte nämnvärt, men den släpper från underlaget när den åldras vilket inte är snyggt och det är svårt att få träet trärent igen om man vill måla om med en bättre färg). Påpekas bör dock att jag inte är någon expert på området.

Wahlgrens stad ständigt bättre förr

Anders Wahlgrens dokumentärer må ha sina fördelar och vara nog så intressanta, men jag blir lite trött på allt detta ”det var bättre förr”. Vad han än skildrar så var det bättre förr. Det vore intressant att tänka sig en Wahlgrendokumentär som om 70 år romantiserar de USA-inspirerade shopping malls som finns intill snart sagt varje större stad i detta land. Samma malls som i stor utsträckning utarmat stadskärnorna och tagit död på Domus- och Tempo-varuhusen.

Nu är jag inte den som hyllar rivningarna i våra svenska städer. Vad det gäller Stockholm så tycker jag att det räckt med Hötorgscity och Sergels torg. Regerings- och Malmskillnadsgatorna borde man ha sparat, likaså Brunkebergstorg och kvarteren söder om Hamngatan. Och Hamngatsbacken!

I många mindre städer byggdes vackra varuhus, åtminstone till en början, men skalan blev allteftersom alltför stor och hela stadskärnor försvann. Tänk, om man byggt ett eller ett par varuhus, i lämpligt format, och sedan sparat den gamla bebyggelsen. Inte bara sparat i allmänhet och på ett sådant sätt att gemene man blir nöjd, utan låtit husen få behålla sina vackra fasader, fönster och dörrar. Personligen är jag urless på alla renoverade sekelskifteshus där inte en planka är ursprunglig. Likadant förhåller det sig med Domus-varuhusen. Vissa var mycket vackra, men efter moderniseringar ser de ut som kom-och-hjälp-mig. Se bara bilden ovan från Karlstad och notera den vackra byggnaden och de gamla fina husen runtomkring. Jag antar att de gamla husen nu är rivna och att varuhuset är kraftigt förvanskat och skitfult. Här ytterligare ett Domus, denna gång från Nyköping. Visst är det ståtligt?

Kommande decennier är alltid farliga för ny bebyggelse, men ju längre tiden går, ju lättare är det att finna skönheten i dem, även för ett otränade ögon.

Lärkstaden en solig eftermiddag i maj

Nästan oavsett vad man tycker om nationalromantik, måste man nog hålla med om att Lärkstaden hör till Stockholms intressantaste områden. Området är både påkostat och ytterst välplanerat med stora höjdskillnader och utomordentliga perspektiv. Själva navet i området är Engelbrektskyrkan och det är vid kyrkan jag tagit denna bild.

Förra sommaren skev jag en lite längre text om Lärkstaden för Byggfabrikens blogg. Läs den gärna om ni är intresserade av området. På bilden ovan ses Friggagatan, litterärt känd som Mauds hem i Gentlemän. Mellan Friggagatan och Östermalmsgatan ligger en park som brant sluttar från den tidigare ner till den senare. Det hela är mycket vackert!

Komplexet till höger hör till kyrkan och inrymmer bland annat församlingshus. Visst är det en vacker gavel? Att gatstenen dessutom fått vara kvar gör knappast saken sämre.

Här syns ytterligare en del av parken mellan de fyra lärk-kvarteren (Tofs-, Träd-, Sång och Piplärkan uppe vid Valhallavägen) och Östermalmsgatan som går i en båge ned mot Karlavägen. Mellan dessa två gator reser sig den höjd där kyrkan tronar.

En liten gård, som lätt kan låsas med grinden som skymtar till höger. Jag antar att huset som så många andra i lärkkvarteren var tänkt att inrymma en familjebostad samt en portvaktslägenhet. För att undvika mindre lägenheter, fick husen bara inrymma två kök. Då tiderna försämrades innan området var färdigbyggt, lät man, förutom portvaktens lilla etta och en större våning, inreda dubbletter men en liten gaslåga i hallen.

Robertsfors bruk med anor från 1759

Robertsfors bruk är på intet sätt okänt, men jag tror likväl att det är många som inte hört talas om denna Västerbottniska pärla som av någon anledning bevarats åt eftervärlden.

Den ljusrosa magasinsbyggnaden i slaggsten är en verklig vacker byggnad. Ursprungligen förvarades där svavel, idag inryms bruksmuseet. Slaggsten var en biprodukt som framställdes av masugnsslagg som inte hade något annat användningsområde och därför ofta lagrades i stora slagghögar. Att gjuta stenar, något större än dito av tegel, var därför en ypperlig idé som dessutom gav vackra byggnader.

Är det inte något sydsvenskt, eller rentav engelskt, över denna slaggstensbyggnad? Det stora fönstret på övre botten är ytterst dekorativt.

Intill Järnvägsmuseet och alldeles vid Rickleån ligger denna nymålade kåk. Tyvärr har någon vandaliserat ett antal fönster och slagit sönder toaletten. Insidan är för övrigt i oreparerat skick och rätt skräpig. Huset ligger på samma sida som de två slaggbyggnaderna, på den sida som kallas Herrskapssidan. På andra sidan Rickleån ligger själva bruksbyggnaderna (bl.a. den som syns på översta bilden) och arbetarbostäderna. Vattendraget utgjorde här en klar social gräns.

Denna herrgårdsbyggnad anno 1888 är egentligen en magasinsbyggnad som ombyggdes när den gamla herrgården blivit omodern (och flyttats till andra sidan ån och blivit arbetarbostad). Idag är den i privat ägo. Jag tycker att dess yttre förmedlar en stram elegans; huruvida den kommer sig av sentida renoveringar eller en klassicistisk förebild låter jag dock vara osagt.

Blackeberg, grönskande 50-talsförort

I slutet av 40-talen hade turen kommit Blackeberg, vars ägor köptes av Stockholms stad. Ursprungligen ett gammalt torp under Råcksta, blev Blackeberg ett av alla de idealsamhällen som byggdes upp efter kriget. Huvudsakligen blev det 1-3-rummare samt radhus. En centrumbildning vid torget (gestaltad av Erik Glemme) och tunnelbanehallen (som ritades av Peter Celsing) övergår sedan till hyreshus i park. De öppna gårdarna är fria från trafik och skalan är så pass blygsam att man inte kan knysta om hård exploatering.

Tunnelbanan må vara Blackebergs mest välkända byggnadsverk, men där finns också Frimurarebarnhuset, en byggnad ritad av Hakon Ahlberg från åren runt 1930. Idag är den en del av Blackebergs sjukhus.

Det här tycker jag är utomordentligt lyckade hus. Materialen, utformningen, skalan, allt känns mänskligt och harmoniskt. 30-talets stramt putsade fasader har ersatts med spritputsade hus i varma jordfärger.

Radhusen är även de värda att beses (sök på t.ex. på Holbergsgatan på Booli).  Precis som radhusen i Vällingby och Bagarmossen, är de goda exempel på bostäder gjorda för en inte alltför förmögen medelklass.

En vy som snart är ett minne blott

Här skall en ny musikhögskola och ett bostadsområde snart byggas. Försvinner gör Statens Normalskola av Paul Hedkvist samt den byggnad som rstes åt Kungliga Musikhögskolan på 50-talet och som har formen av en g-klav. Klicka på taggarna under för bilder på dessa byggnader.

Det gamla byggnadsminnesförklarade stallen blir dock kvar, och kanske även den gula villa som ses på bilden.