Kategori: Övrigt

När det nu börjar närma sig slutet av sommaren är det viktigt att man verkligen fyller på vedförrådet inför vintern. Halva huset är nämligen omodernt, och det innebär att man måste elda om man vill använda rummen och därför har jag klyvt ved de senaste dagarna. Till vedspisen har jag gjort rena rama kaffeveden, dvs fint kluvna trän, till kakelugnarna lite grövre dimensioner, men även finkluven för att underlätta tändningen. Det är inte speciellt jobbigt, klyven är elektrisk och man får en fin solbränna på köpet.

Cyklat har jag också gjort (det gör jag varje dag), den lilla tur som går under namnet byarundan. Byvägen går nämligen som en rektangel runt byn och innanför dess gränser är det mest åkrar och hus, utanför mest skog. I skogsbrynet ligger husen som oftast är placerade på en liten kulle för att man skall slippa fukt (nuförtiden byggs det frisk på platt mark i sänkor och då får man skylla sig själv). Genom denna öppna yta rinner älven fram, det vattendrag som egentligen är en mindre å (i grannbyn säger de bäck) men som alltid lystrat till denna mer storvulna benämning.

Om man har tur träffar man på någon när man cyklar runt. Denna dag hade jag tur och fann tant Emy på sin farstukvist, vilket innebär att man får sig en pratstund, eller snarare, och vad bättre är, får lyssna på spännande historier – om ni kunde ana vilka intriger om försiggått i denna lilla by, alltifrån kärleksaffärer till ond bråd död. Faktiskt häpnar man en smula, men det är klart att det är upplagt för dramatik när människor som är så olika till lynnen samlas och umgås på en så lite plats som vår by. Den är ett verkligt koncentrat av världen utanför och man ser så klart individernas egenskaper, både goda och onda, hur de handlar och hur världen fungerar. Det är mycket lärorikt.

Lite tjatigt kanske, men nog är Charles Ryder och Sebastian Flyte en sorts stilikoner. Desvärre har jag hört att den nyinspelning – i långfilmsformat – som är på gång fokuserar på Charles affär med Sebastians syster Julia. Skandal! Klart man vill se snubbarna nojsa och ligga i gräset med champagne och jordgubbar.

Här en bild från en gata på Gärdet. Balkongen till höger är ursprunglig, den vänstra är nygjord i gammal stil. Tämligen lika, men så fel det kan bli med fel material., aluminium, som gör utförandet klumpigare. Att dessutom låta aluminiumdelar vara obehandlade är kanske praktiskt, men inte är det snyggt på en fastighet från denna tidsperiod (30-talet).

Alldeles i närheten av Akademie der kunste, i Hansaviertel, det bostadsområde som växte upp lagom till utställningen Interbau, fann jag en råkall februaridag denna fina byggnad. Stramt stilig är den, särskilt de eleganta balkongräcket och den där spaljehistorien i betong. Runt omkring fanns många fina punkthus i samma strama stil. Helt i min smak.

När jag var liten brukade jag bläddra i gamla nummer av Se, en tidning som inte längra finns. I ett nummer, förmodligen från mitten av sextiotalet, eller kanske lite senare, är det ett reportage där Charles Aznavour kommer hem till Ulla Thorsell och hennes familj. Charles och Ulla skall nämligen till att gifta sig och nu komemr fästmannen på besök till blivande svärföräldrarna med otaliga presenter, bland annat en portabel grammofon så att Ulla skall kunna spela hans skivor.

Jag gillar Charles Aznavour, han har gjort mängder av bra musik och har även spelat in en del film, bla Skjut på pianisten (av Truffaut). Här har vi ett framträdande från 1966 när där han sjunger Yesterday when I was young.

Idag har jag uträttat en del praktiska ting, trots värmen har jag både smort bilen och bakat. Bilen ställde jag på gräsmattan, där är det mjukt och skönt när man skall krypa in under framvagnen för att komma åt med smörsprutan. Värre är det med alla flygfän, getingar, humlor och bromsar, de gillar både människor, fukt och värme. Jag kände mig en smula ansatt, bevakad av naturen som inte ville låta mig utföra min smörjmedelsartade plikt (kanske var de rädda för fler utsläpp när den välsmorda bilen rullar ut på vägen).

Sedan skulle det bakas. Jag ville ha ett grovt bröd att äta till frukost. Otålig som jag är, gav jag mig inte tid att leta reda på et recept, utan löste ett halvt paket jäst i lite ljummet vatten. Tillsatte sedan kornmjöl, rågsikt och vetemjöl samt lite sirap och salt och rörde samma till en smidig deg som fick jäsa i 45 minuter i bunken. Degen knådads lite och fick sedan jäsa i 45 minuter till, denna gång i brödformen. Efter ett besök in i ugnen var brödet klart – mycket förvånad blev jag när jag fann det perfekt, lagom grovt och dessutom saftig och gott. Ibland har man tur.

När ugnen ändå var igång passade jag på att grädda en kaka, en lite småkladdig sockerkaka utan bakpulver som vi alltid bakade som barn. Receptet fanns i barnboken Totte bakar och påminner mycket om en klassisk solskenskaka, dock saknas mandeln på toppen. Den blir alltid finfin, receptet är som följer: rör samman 1 ägg med 1,5 dl socker. Tillsätt 75 g smält smör och 1,5 dl vetemjöl. Rör om och grädda i en LITEN form. När kakan höjt sig är den troligtvis klar. Om den står för länge blir den helt genomgräddad och det är inte lika gott.

Kvällen avslutades med ett tarvligt försök att tapetsera. Det är inte det jag är bäst på, så jag förlorade mig i Klara Johanson-biografin, en ypperlig

När Lustans lakejer fick för sig att de skulle lanseras utomlands insåg de att de behövde ett nytt namn. Namnet som de till slut valde var Vanity Fair. Deras skiva En plats i solen översattes till engelskan och fick namnet A place in the sun. Tydligen fann man det smart att även spela in en video. Den hittade jag på YouTube och den heter Lips are silent (på svenska Läppar tiger).

Idag har jag varit ute på cykeltur. Vädret var soligt och väldigt varmt, endast på skuggiga skogsvägar var det behagligt svalt. Jag cyklade österut, längs med den gamla väg som tidigare var utomordentligt vacker, ja till och med lite trolsk med sina tvära kurvor och all växtlighet som kom allt närmre och närmre körbanan. Här och där passerar man den lilla ån som går i lika sirliga banor, fast än aldrig parallellt med vägen. Här och där är små gläntor och där hade man förr mindre åkrar för att få tillräckligt med hö, ty de mer närbelägna fälten var oftast inte tillräckliga. Dessvärre har vägverket varit framme. De har rätat ut kurvorna och gjort rejäla diken som högst nämnvärt skiljer trafikanten från urskogen och det är inte lite trist. All charm försvunnen.

Först åkte jag in vid slåttarsugorna vid skiftet och tittade på de gamla husen med tillhörande ladugårdar så ligger invid vägen strax innan den (före detta) skarpa kröken. Det är väldigt vackert här och avskilt är det också här vid fälten som omges av tämligen djup skog. Vid skogsbrynet finns här och där någon lada där man förvarade det hö som skördades på åkrarna, där det nu växer ängsblommor istället för timotej.

Jag fortsätter på min tur och kryper under bommen och befinner mig så på vägen upp till Flarken, inte den västerbottniska Flarken – Seklernas by- utan en annan avkrok, som helt saknar bofasta invånare. Här står skogen tät och det är svalt. Vägen är så smal att man inte kan mötas här om man kör bil (gäller även europeiska modeller), här kör man enklast med cykel eller moped. Vägen är rak och efter en stund bär det av uppåt där tills en platå nås och där kan man skymta den lilla ån som här svällt ut till ett smärre träsk (”sjö” på norrländska). Jag susar sedan vidare ty nu är det utförsbacke igen och allt är fantastiskt vackert. Då kommer getingarna, eller om det är bromsarna, och de ger mig ingen ro. De lämnar mig inte förrän jag är i det närmaste hemma igen efter en rask cykeltur i några kilometer.

Jag har åkt nattåget till norrland. Det tar ungefär 14 timmar och 20 minuter innan tåget anländer stationen som ligger i ena änden av Storgatan. Tågresor är trevliga och man slipper allt trassel med flyget (jag säger bara vätskor…). Får ett antal år sedan hade Tågkompaniet, som då körde tågen norrut, köpt in en panoramavagn (en restaurangvagn) från Tyskland. Den var utmärkt ty väggar och tag bestod till stor del av glas vilket gjorde färden i den ljusa kvällen väldigt vacker.

Under en annan resa norrut passerade vi ett helt översvämmat område vid Ånge. Rälsen gick bara ett par meter från vattnet så den färden var också rätt så tjusig. Annars är väl inte tåget speciellt påkostat, det känns fortfarande som ett budgetresmedel. Med tanke på den långa restiden och de extremt låga koldioxidutsläppen är det väl bara en tidsfråga innan det främst är miljömedvetna resenärer från socialgrupp ett som väljer detta färdmedel och då blir det säkerligen en standardhöjning.

Det värsta man kan råka ut för på tåg är skrikande barn. Usch, jag gillar dem inte alls, bättre då någon lagom pratsam pensionär. Inte den sorten som man bara behöver titta på för att utlösa en tvåtimmars störtflod av prat (släkt, ”barnbarnen”), utan den lite mer lågmält trevliga. Denna gång hade jag tur, helt ensam i kupén nästan ända fram till Sundsvall. Vädret var fantastiskt, varm och soligt och jag läste Mitfordbiografin. Så klev en ung man på, han pratade i mobiltelefon i en halvtimma, sedan ägnade han sig åt sin bärbara dator. I Ånge utökades sällskapet med en frilufsig medelålders man och en liten pratglad, lillgammal snorunge. Här tog friden slut och jag klättrade upp till min överslaf.

Stationen vid slutstationen är riktigt fin, en smula enkel men i grunden är det en fin gammal byggnad som ligger vid Järnvägsparken. Jämfört med den otroligt tråkiga flygplatsen är den att föredra. I närheten ligger dessutom en saluhallsliknade historia och en trevlig andrahandsbutik. Inte så långt därifrån hittar man en fin gammal arbetarstadsdel med gamla trähus som av någon anledning undgått rivning. Vid sidan av detta område, ett järnverk, men det lämnar vi till en annan gång.

När jag växte upp fanns det, åtminstone sommartid, en varubuss. Det var en vanlig buss som apterats till affär genom en ändamålsenlig inredning med bla kyldisk. Bussen hade det mesta som man på den tiden kunde behöva i sitt sortiment. Nygräddat bröd kunde man också köpa, bland annat den utmärkta Björkboms limpa som gjorde sig extra bra med falukorv och senap på.

Det roligaste med busen var att om man ville handla, hängde man helt enkelt sin shoppingbag på brevlådan nere vid vägen. Då stannade bussen och tutade så att man inte skulle missa den. Det måste ha sett tämligen lustigt ut med alla påsar och väskor i var och varannan by, vilket får mig att tänka på den gång en tant i min mammas barndomsby bestämt sig för att åka in till stan. Desvärre stannade inte bussen när den kom, vilket fick henne att utbrista Här kommer en dam med sin handväska och bussen stannar inte. Det föll henne aldrig in att det behövdes någon annan stopsignal än en handväska i ena handen.

Det sägs att det är viktigt att man värnar om stadsbilden, att man inte förstören välkänd siluett, att man håller sig till en mindre skala.

Så var det inte på 30-talet, ej heller på 60-talet och resultatet är välkänt. De höga punkthusen på Kungsklippan vill väl knappast någon vara utan. Lika positivt är inteomdömet om det nya city som byggdes upp under 60- och 70-talen, vilket till viss delkan förstås. Sergels torg och Hötorgscity är väl sammansatta miljöer, till skillnad från de tämligen trista husen kring Regerings- och Malmskillnadsgataorna.

Men nu till kärnan. Varför är man så rädd för att bygga nytt i en modern stil och framförallt:att bygga högt. Det är likadant vareviga gång, vare sig det gäller Söder torn eller ett ounkthus på Gärdet (som redan vimlar av punkthus). Märkligt att man fick förstöra Stockholms siluett med Stadshus, Kungstorn och Kungsklippans kåkar en gång i tiden.

Till råga på allt TILLÅTER man en rent erbarmeligt dålig renovering av husen på Kungsklippan.Nya, fula aluminiumfönster, aluminiumportar och balkongräcken och -sidor i just aluminium.Det är alltså OK att handskas ovarsamt med gamla hus, men så snart någon nämner rivningeller komplettering i ny stil, då är det tvärstopp.

Varför tillåter man inte nybyggen i ny, modern stil och värnar om det som redan är byggt? Jag förstår det inte, även om jag anar att man slarvar med detaljer vid renovering av lite nyare hus, slottet behöver nog inte frukta aluminiumbalustrader. Modernt byggda hus i innerstaden finner man nästan aldrig, med undantag av Vera arkitekters hus på Surbrunnsgatan,inklämt mellan ett funkishus och ett 1800-talshus.

Till sist. Ta inte bara lärdom av vad som blev fel, ta även lärdom av det som blev braoch inse att varje tid sätter sina spår.

Svenska Suzanne Saperstein, uppvuxen i Krylbo, har blivit dumpad av sin man den stenrike amerikanske miljardären David Saperstein, som inlett ett förhållande med barnflickan svenska Hillevi. Utförliga referat har givits i både Hänt Extra och Expressen. Stackars Suzanne vill ha hälften av förmögenheten då hon jobbat hårt för att tillföra smak och kultur till parets hem. Suzanne har använt stora delar av sin tid till att shoppa dyra antikviteter i Europa, en nog så viktig uppgift enligt henne själv. Suzanne minns också hur det var när hon träffade sin miljardär för första gången. Hon var i 20-årsåldern och skulle resa över till USA. Ombord på planet träffade hon stenrike David och tyckte uppstod. David var dessvärre redan gift, men den saken ordnades i ett nafs och Suzanne blev miljardärsfru. Men, vad är nu detta, var det så att svenska Suzanne gjorde precis vad barnflickan nu gör? Isåfall förstår jag inte varför hon beklagar sig så. Om David Saperstein vill byta ut sin fd unga lycksökerska mot en ny och ung dito så är det inte mycket att säga om saken. Efterforskningar ger dock vid handen att svenska Suzanne har stämt Expressen. Hon hävdar att den intervju med henne som Expressen publicerat aldrig har ägt rum. Jäklars, det får mig att tänka på Mikael Persbrandt som precis stämt ovan nämnda blaska eftersom de publicerat en artikel som berättar att Persbrandt är akut alkoholförgiftad och intagen på behandlingshem. Eftersom Persbrandt själv befann sig i sitt hem blev han mäkta förbannad och beslöt sig för att lämna in en stämningsansökan, vilket man verkligen kan förstå. Jag skulle ha blivit rosenrasande för mindre. Hursomhelst, det är något som är fel när svenska blondiner och dramatenskådelspelare ges mer utrymme i pressen än vad som vore lämpligt med tanke på vad som händer runtomkring i vår sargade värld. Varför skall man förresten bara ha olyckor, skandaler och sjukdomar på löpsedlarna? Varför inte byta ut ”Magont kan vara cancer” mot ”Cancer kan vara magont”? Om det nu skall säljas lösnummer med trams, så borde det vara fan så mycket bättre att inte hela tiden skrämma upp folk, utan istället komma med något positivt. Och ge fan i svenska Suzanne och hennes privatliv som miljardärshustru.

När Sveriges radio 1949 fyllde 25 år fann man det lämpligt att ge ut en påkostad skrift utförligt behandlandes radions utveckling i Sverige.Författarna valdes främst ut efter antalet tjänsteår inom företaget, vilket jag finner vara ett härligt kriterium.

Hursomhelst, Manne Berggrens kapitel Tulipanrosen innehåller en intressant bild på reportern och hans assistent från den argentinska vildmarken. Hattarna, stövlarna och de pösiga byxorna. Det som fattas är väl främst en käpp och möjligtvis någon sorts betjänt, kanske en slav(eller en äktsvensk statare). Sveriges radio har chanserat på senare år.

En mycket trevlig skiva som jag nyss fann. Det är en jazzplatta inspelad i USA 1958 där Michel Legrand gjort nya arrangemang till redan klassiska jazzmelodier. Medverkar gör kända namn som Miles Davis, Donald Bird, Herbie Mann och Milt Hinton.

1964 kom filmen Paraplyerna i Cherbourg med bla Catherine Deneuve. Det var Legrand som skrev musik till denna musikal. Mest känd är nog fantastiska Je ne pourrai jamais vivre sans toi, på engelska I will wait for you.

Min lp gick inte in i scannern, här en dålig bild från internet. Skivan är fantastisk!

En halvfransk krök. Army of lovers: My army of lovers; Freddy: Besame mucho; Billie Holiday: My man; Yves Montand:Flaner tous les deux; Mouloudji: Time is money; André Claveau: Onze heures sonnent;Nat King Cole: You call it madness (but I call it love); Amanda Lear: Follow me; Marc Almond: The days of Pearly Spencer. På nattkröken 6

I det sydöstra hörnet av Karlavägen/Sturegatan låg en gång Carlssons skola, en rätt fin byggnad. Idag står där ett finfint 60-talshus med Handelsbankens lokaler i bottenvåningen.

På bilden ovan syns den svagt brutna fasaden och det eleganta räcket vid den indragna balkongen. Tydligt framgår också de fantastiska fönster som utgörs av smala strimmor ut mot Floras kulle och Humlegården. Naturligtvis finns där innanför en öppen spis och som om inte det vore nog, ett kök med inredning i päronträ.

Innan Spyan helt anpassas för pensionärer passade jag på att gå på TeTE A CLAQUES. Verkligen härligt med en lite ungdomligare attraktion på den adressen. Bra musik, DANS, uv-bubblor och ganska så trevlig publik. Synd bara att man alltid har en vakt i närheten, beredd att slänga ut en så snart kön där ute blir för lång.

Jag har sett Zodiac, ett tämligen bedårande, långt utdraget antiklimax som man sällan stöter på. Särskilt ovissheten var rätt så charmant. Jake Gyllenhaal hade en roll, som såsmåningom växte, men som mest var av dekorativ art. Jake har svenskt påbrå (Malla Montgomery-Silfverstolpes moster Gustava Rudbeck var i sitt andra giftrmpl gift Gyllenhaal!).

Då var det dags för vädret. Omväxlande får man nog säga. Jag hade glömt mina solglasögon på bilverkstaden (byte av bromsklossar) och överraskades av två skurar när jag promenerade dit för att hämta dem. På väg dit passerade jag Thomas Eriksson arkitekters ombyggnad av en gammal kontorsbyggnad på Sandhamnsgatan. Nu blir här fräsiga bostadsrätter med kök i öppen planlösning. Det sistnämnade borde vi verkligen förskonas ifrån, det känns så omodernt, så daterat. Bygget i övrigt är nog inte så tokigt, det är i grunden en påkostad gammal kontorsfastighet.

Dagens andra utflykt gick till ornsgatan där jag plockade upp två påsar med skivor. Gårdagskvällen passerades närmligen hos Chicagos (swingklubben), där jag spelade skivor av gammal sort. Det är inte lite jobbigt att släpa med sig skivspelare, förstärkare och 60 st 78-varvsskivor. Det var inte bara tjejtanter och pensionärer där, även det lite yngre gardet, kidsen, fanns på plats. Riktigt lyckat var det.

Så till litteraturen. Jag läser fortfarande En saga om en saga och andra sagor av Selma. Den är fin, som så många andra av henens böcker. Jag har även pressat i mig homosexboken Bögjävlar. En rätt så intressant skrift, men mer om sen vid ett annat tillfälle.

När jag tänkt på Trolltyg i tomteskogen har jag alltid haft ett minne av att sagan om tomtarna och trollen var sjukt rolig. Bäst mindes jag trollmamman utbristandes ”Nu skall jag göra mig vacker” samtidigt som hon knöt en snok i sina risiga hårtestar. Häromveckan såg jag sagan omigen.
Nu inser jag att sonen i familjen är en tämligen odrägligt präktig ung man i skägg och hans tilltänkta fru ett blont våp som är helt bortkommen. Då är trollmamman bra mycket roligare, klädd i en tajt trikåklänning som visar hennes fylliga former och dessutom röker hon alltid cigarr.
När jag var liten var jag alltid så rädd att trollen skulle lyckas utrota de rara tomtarna. Nu känns tomtarna outsägligt mossiga med sin sjukligt heteronormativa familj. Riktigt unkna faktiskt. Jag måste nog gå så långt att jag avråder dagens ungdom från att titta på smörjan, såtillvida den inte visas i avskräckande syfte.
Dock kan jag konstatera att det blev folk av mig, trots mossiga sagor i barndomen.

Muggsy Spaniers ragtime band hade en kort storhetstid under de första krigsåren (2:a världskriget). Märkligt nog spelade de inte ragtime utan snarare Dixieland (vit traditionell jazz) med samma sorts rytmsektion som swingbanden.
Här har vi några tämligen dansanta nummer:

I wish I could shimmy like my sister Kate

Black and blue

More than you know

Someday, sweetherart

Chicago

Karriären dalade dock när swingen blev allt smetigare och övergick till så kallad sweet music i början av 40-talet.

Svensons bor ofta i villor eller lägenheter i förorten eller på landsbygden. Rent statusmässigt är en villa att föredra om man bor på landet. Jag minns att jag tyckte lite synd om de stackare som inte hade eget hus när jag växte upp. Svenssons kan också bo i Vasastan, men då bor de trångt för att ha råd med dyr garderob, barbesök och utflykter till ROOM på Alströmmergatan.

Svenssons som inte bor i Vasastan lägger gärna pengar på en hemmabioanläggning. Oftast blir det inga pengar över till dvd-skivor, men det gör inte så mycket. Det går utmärkt att imponera på grannarna med en simpel demonstrationsskiva.

Dags för intimare detaljer. Svenssons är hetro! Lite perverst, man vill verkligen inte veta vad de hittar på i sänghalmen. Om Svenssons liv ter sig en smula långtråkigt så kan man ge sig fan på att de bedrar varandra. Vips har grannfrun och Björne på Granstigen funnit varandra i en tvättstuga. Och man kan ge sig fan på att det liggs.

Svenssons är mycket fördomsfulla. De har klara åsikter om allt och alla som inte är lika präktigt sunkiga som de själva är. Man bör inte ha intressen som skiljer sig från mängdens. Dock, observera att män och kvinnor har inte samma intressen.

Kanske är jag en smula kategorisk, men på det stora hela tror jag att det stämmer. Och varför kan inte jag unna mig att vara en smula fördomsfull?

Idag skall jag inte klaga på folks dåliga smak, istället kommer här en enkel bildsvit beskrivandes mitt hem. Disk saknas ej i köket, däremot lyser blixtlampan med sin från varooch bilderna är följaktligen gultonade. Det hela påminner allt lite om en djungel. Håll till godo.

”Det är många i juletid som upprörs av H&M:s underklädesreklam, men jag tycker att folket skall lugna ner sig och tänka över detta fenomen.
Jag ser personligen fram emot kampanjen varje år och har saknat den under uppehållet.Den får en att komma i julstämning! Den söta fransyskan, Emanuelle Bèart, som mannekängar i år gör riktigt bra ifrån sig. Det blir en fin dekor på alla gråa husväggaroch busskurer.
Ändå kommer ständigt dessa klagomål på modellernas spetsprydda kroppar. Feministernaborde väl annars vara tacksamma att H&M låter oss få vila ögonen på så sköna varelser – för är inte alla feminister lesbiska? Om Gudrun Schymans uttalande att reklamen skulle vara porr kan jag bara säga att då har hon inte sett på porr!
Tillfredställd 65+”

Minsann, vem är det nu som varit så lustig och totat ihop detta alster som var infört på insändarsidan i City igår. Stor humor är det iallfall, då jag utgår ifrån att det är någon som skämtar aprilo. Sällan har väl en gammal snuskgubbe blivit så bortgjord i pressen.

Jag såg Jarvis igår. Det var inget vidare. Tänk, 1994 när de släppt His ”N” Hers(som föregåtts av bla Razzamatazz och O.U) och var bäst av alla i den brittiska vågen. Nygamle Jarvis har mer gemensamt med Tomas Ledin eller någon annan gubbe. Trist, men tyngdkraften hinner alltid ikapp.

En riktigt klassisk inspelning av Sibelius Symphony nr.2 in C minor op. 43

med dirigenten Serge Koussevitzky på podiet. Jag är väldigt osäker på när denna inspelning är gjord, om det är i mitten av 30-talet eller senare. Albumet är iallfall väldigt gammalt i bruntkonstläder med guldboxtäver. Lyssna, den är väldigt vacker och låter riktigt bra.

Scorpio rising är filmen där en man tar på sig ett skinnställ till tonerna av Bobby Vintons Blue Velvet. Det är roligt. Hela filmen är faktiskt mycket sevärd. Dessvärre verkar din inte finnas på YouTube, så vi tittar istället på Kustom Kar Kommandos. Inte alls lika bra, men det är iallfall Anger och lite bilporr. Här hittar ni en artikel om den nya DVD-boxen med Angers filmer.

1975 släpptes dängan Born this way med Valentino

på Motownndistribuerade homosexetiketten Gaiee. Två år enare gjorde Carl Bean en riktigt höjdarversion av densamma. Det mest originella med låten är textraden ”Happy, carefree and gay”. Året var som sagt 1975 och gay hade då fått en helt annan betydelse än det hade i mitten av fyrtiotalet, när Glenn Millers When Johnny comes marching home

spelades på radion (”and we all feel gay when Johnny comes marching home…”). Bilden föreställer en annan Valentino, i filmen The Sheik.

En av de mer ovanliga inspelningarna av Gershwins Porgy and Bess står Monica Zetterlund och Carli Tornehave. Den kom 1958, året efter Ella och Louis fantastiska version. Konvolutet lider en viss brist på, låt oss kalla det, färgbalans. Lyssna på:
Bess you is my woman(duett)

och I loves you Porgy(Monica)

Av någon anledning är den väldigt ovanlig, denna svenska version som jag verkligen gillar.

Jimmie Lunceford var en av de populäraste svarta orkesterledarna i USA under trettiotalet. Riktigt stor kunde man bara bli om man var vit och gärna gjorde sina skivor extralättlyssnade. Lunceford var välutbildad och hade dessutom undervisat i musik vilket var ovanligt för en svart man.
Under 30-talet gjorde Sy Oliver swingbandets arrangemang idistinkt 2-takt, till skillnad från konkurrentrnas 4-takt. 1934 engagerades orkesternpå det berömda haket Cotton Club i Harlem. Jimmie var alltid mån om orkesterns stil och såg till att kläderna var av bästa snitt, vilket passade bra när de nu spelade på prestigefyllt ställe som Cotton Club.
1947 dog Jimme Lunceford, troligen förgiftad av en rasist, eller som man sa då: negerhatare.
Jag har valt ut några melodier från 1934-35.

Mood indigo

Rose room

Black and tan fantasy

Stratosphere

Rhythm is our business

My blue heaven