Kategori: Övrigt

Det börjar bli höst. Det gillar jag. Mörkret är början på dygnets andra fas som inte innehåller arbete, utan snarare nöjen och förströelse. Skivor, böcker, filmer, nattklubbar och barer. Jag bygger playlists av skivor och placerar dem på grammofonens växlingspinne.

Jag hittade en billig bok på ett antikvariat, Emilie Björksténs brev till Runeberg. En trevlig skrift. Lagom akademisk, vilket är roligt när det rör sig om en kärlekshistoria som aldrig till fullo fick blomma ut. Den gör sig bra i mörkret.

Så lite jazzen, Simon Brehms kvintett från 1946. Hallelujah

och Somebody loves me

Kvintetten består av Åke Hasselgård, Allan Johansson, Thore Swanerud, Bertil Frylmark och så Simon Brehm.

Grev Magnigatan 4. Klockan har passerat tre och både barskåpet och grammofonstiften har börjat sina, endast askkopparna är överfulla. I det runda kabinettet klingar sakta festen ut, alltmedan gryningen fyller rummet med en mörkblå dager.

Här är musiken som avslutar natten.Count Basie: Roseland shuffle; Artie Shaw: The glider; Jimmie Lunceford: I”m in an awful mood; Count Basie: Moten Swing; Artie Shaw: Mysterioso; Woody Herman: Blue falme; Jack Teagarden: I just couldn”t take it. Den sistnämnda är helt fantastisk. Woody Herman-låten har finfina piskliknande ljud, så det är bara till att lyssna, genast.

Det var några år sedan jag låste något så roligt som följande två recensioner som Kristin Lundell publicerat i SvD de senaste dagarna. Pengabrorsanoch Lisa Miskovsky.

En god vän köpte denna produkt. Den fungerade inte. Hon är fortfarande pervers. Kanskeär flatskärm något för henne.

Sisela Lindbloms nya bok har som i säkert märkt gett upphov till en intensiv debatt som ännu inte avklingat. I ena hörnan hittar vi bla Maria Sveland och Nina Björk, i den andra bla Isobel, Annina och Linda Skugge. Det mest intressanta i smutskastningen är det faktum att det är fult att tycka att det är fult att konsumera.

Konsumtion är inget nytt, men för hundra år sedan var det en ytterst liten grupp av jordens befolkning som på allvar kunde ge sig hän åt denna nöje. Så är det inte idag och det har resulterat i stora miljöproblem.

Vidare till debatten. I det enda lägret är det fult att konsumera, i det andra är handlar det mer om snobbist om man väljer att stå utanför (förenklat). Det är helt enkelt en fråga om klass. Jag härstammar av den gamla, tämligen utdöda, bondeklassen. Ledorden här är att man skall lämna över den jort man ärv i likadant skick eller bättre när det är dags för nästa generation att ta vid. Detta utesluter tyvärr konsumtion, iallfall den negativa konsumtion som tär på naturen.

Jag förstår att konsumtionen är den motor som driver vårt så kallade välstånd, men jag inser lika fullt att det är en ohållbar utveckling. Vad som behövs är en god konsumtion, en konsumtion som skapar jobb, välmående och som ger lika mycket tillbaka till naturen som den tar. Det är väl där diskussionen borde borde ligga.

I hörnet av Stureplan och Sturegatan, vägg i vägg med Sturebadet, ligger det Bångska huset, ett gammalt solitt 1880-talshus. Efter en redig fasadhyvling 1959 återstår inte mycket av den forna glansen. Bilden visar huset som det såg ut när när det var relativt nybyggt. Sturegallerians senaste entré är numera inhyst i bottenvåningen med Zara-butiken bredvid.

En rätt så tjusig kärrä är det allt, Mercedes 450 SL. Richard Gere kör något liknande i introt till filmen American Gigolo (samtidigt som Blondielåten Call me spelas).

Bobby Ewing i Dallas körde också Meredes. Fortfarande förknippar många 450 SL med just den tv-serien och vice versa. Jag skulle själv kunna tänka mig en liknande bil. Dessvärre är de inte speciellt billiga.

Det sägs att det är viktigt att man värnar om stadsbilden, att man inte förstören välkänd siluett, att man håller sig till en mindre skala.

Så var det inte på 30-talet, ej heller på 60-talet och resultatet är välkänt. De höga punkthusen på Kungsklippan vill väl knappast någon vara utan. Lika positivt är inteomdömet om det nya city som byggdes upp under 60- och 70-talen, vilket till viss delkan förstås. Sergels torg och Hötorgscity är väl sammansatta miljöer, till skillnad från de tämligen trista husen kring Regerings- och Malmskillnadsgataorna.

Men nu till kärnan. Varför är man så rädd för att bygga nytt i en modern stil och framförallt:att bygga högt. Det är likadant vareviga gång, vare sig det gäller Söder torn eller ett ounkthus på Gärdet (som redan vimlar av punkthus). Märkligt att man fick förstöra Stockholms siluett med Stadshus, Kungstorn och Kungsklippans kåkar en gång i tiden.

Till råga på allt TILLÅTER man en rent erbarmeligt dålig renovering av husen på Kungsklippan.Nya, fula aluminiumfönster, aluminiumportar och balkongräcken och -sidor i just aluminium.Det är alltså OK att handskas ovarsamt med gamla hus, men så snart någon nämner rivningeller komplettering i ny stil, då är det tvärstopp.

Varför tillåter man inte nybyggen i ny, modern stil och värnar om det som redan är byggt? Jag förstår det inte, även om jag anar att man slarvar med detaljer vid renovering av lite nyare hus, slottet behöver nog inte frukta aluminiumbalustrader. Modernt byggda hus i innerstaden finner man nästan aldrig, med undantag av Vera arkitekters hus på Surbrunnsgatan,inklämt mellan ett funkishus och ett 1800-talshus.

Till sist. Ta inte bara lärdom av vad som blev fel, ta även lärdom av det som blev braoch inse att varje tid sätter sina spår.

Svenska Suzanne Saperstein, uppvuxen i Krylbo, har blivit dumpad av sin man den stenrike amerikanske miljardären David Saperstein, som inlett ett förhållande med barnflickan svenska Hillevi. Utförliga referat har givits i både Hänt Extra och Expressen. Stackars Suzanne vill ha hälften av förmögenheten då hon jobbat hårt för att tillföra smak och kultur till parets hem. Suzanne har använt stora delar av sin tid till att shoppa dyra antikviteter i Europa, en nog så viktig uppgift enligt henne själv. Suzanne minns också hur det var när hon träffade sin miljardär för första gången. Hon var i 20-årsåldern och skulle resa över till USA. Ombord på planet träffade hon stenrike David och tyckte uppstod. David var dessvärre redan gift, men den saken ordnades i ett nafs och Suzanne blev miljardärsfru. Men, vad är nu detta, var det så att svenska Suzanne gjorde precis vad barnflickan nu gör? Isåfall förstår jag inte varför hon beklagar sig så. Om David Saperstein vill byta ut sin fd unga lycksökerska mot en ny och ung dito så är det inte mycket att säga om saken. Efterforskningar ger dock vid handen att svenska Suzanne har stämt Expressen. Hon hävdar att den intervju med henne som Expressen publicerat aldrig har ägt rum. Jäklars, det får mig att tänka på Mikael Persbrandt som precis stämt ovan nämnda blaska eftersom de publicerat en artikel som berättar att Persbrandt är akut alkoholförgiftad och intagen på behandlingshem. Eftersom Persbrandt själv befann sig i sitt hem blev han mäkta förbannad och beslöt sig för att lämna in en stämningsansökan, vilket man verkligen kan förstå. Jag skulle ha blivit rosenrasande för mindre. Hursomhelst, det är något som är fel när svenska blondiner och dramatenskådelspelare ges mer utrymme i pressen än vad som vore lämpligt med tanke på vad som händer runtomkring i vår sargade värld. Varför skall man förresten bara ha olyckor, skandaler och sjukdomar på löpsedlarna? Varför inte byta ut ”Magont kan vara cancer” mot ”Cancer kan vara magont”? Om det nu skall säljas lösnummer med trams, så borde det vara fan så mycket bättre att inte hela tiden skrämma upp folk, utan istället komma med något positivt. Och ge fan i svenska Suzanne och hennes privatliv som miljardärshustru.

När Sveriges radio 1949 fyllde 25 år fann man det lämpligt att ge ut en påkostad skrift utförligt behandlandes radions utveckling i Sverige.Författarna valdes främst ut efter antalet tjänsteår inom företaget, vilket jag finner vara ett härligt kriterium.

Hursomhelst, Manne Berggrens kapitel Tulipanrosen innehåller en intressant bild på reportern och hans assistent från den argentinska vildmarken. Hattarna, stövlarna och de pösiga byxorna. Det som fattas är väl främst en käpp och möjligtvis någon sorts betjänt, kanske en slav(eller en äktsvensk statare). Sveriges radio har chanserat på senare år.

En mycket trevlig skiva som jag nyss fann. Det är en jazzplatta inspelad i USA 1958 där Michel Legrand gjort nya arrangemang till redan klassiska jazzmelodier. Medverkar gör kända namn som Miles Davis, Donald Bird, Herbie Mann och Milt Hinton.

1964 kom filmen Paraplyerna i Cherbourg med bla Catherine Deneuve. Det var Legrand som skrev musik till denna musikal. Mest känd är nog fantastiska Je ne pourrai jamais vivre sans toi, på engelska I will wait for you.

Min lp gick inte in i scannern, här en dålig bild från internet. Skivan är fantastisk!

En halvfransk krök. Army of lovers: My army of lovers; Freddy: Besame mucho; Billie Holiday: My man; Yves Montand:Flaner tous les deux; Mouloudji: Time is money; André Claveau: Onze heures sonnent;Nat King Cole: You call it madness (but I call it love); Amanda Lear: Follow me; Marc Almond: The days of Pearly Spencer. På nattkröken 6

I det sydöstra hörnet av Karlavägen/Sturegatan låg en gång Carlssons skola, en rätt fin byggnad. Idag står där ett finfint 60-talshus med Handelsbankens lokaler i bottenvåningen.

På bilden ovan syns den svagt brutna fasaden och det eleganta räcket vid den indragna balkongen. Tydligt framgår också de fantastiska fönster som utgörs av smala strimmor ut mot Floras kulle och Humlegården. Naturligtvis finns där innanför en öppen spis och som om inte det vore nog, ett kök med inredning i päronträ.

Innan Spyan helt anpassas för pensionärer passade jag på att gå på TeTE A CLAQUES. Verkligen härligt med en lite ungdomligare attraktion på den adressen. Bra musik, DANS, uv-bubblor och ganska så trevlig publik. Synd bara att man alltid har en vakt i närheten, beredd att slänga ut en så snart kön där ute blir för lång.

Jag har sett Zodiac, ett tämligen bedårande, långt utdraget antiklimax som man sällan stöter på. Särskilt ovissheten var rätt så charmant. Jake Gyllenhaal hade en roll, som såsmåningom växte, men som mest var av dekorativ art. Jake har svenskt påbrå (Malla Montgomery-Silfverstolpes moster Gustava Rudbeck var i sitt andra giftrmpl gift Gyllenhaal!).

Då var det dags för vädret. Omväxlande får man nog säga. Jag hade glömt mina solglasögon på bilverkstaden (byte av bromsklossar) och överraskades av två skurar när jag promenerade dit för att hämta dem. På väg dit passerade jag Thomas Eriksson arkitekters ombyggnad av en gammal kontorsbyggnad på Sandhamnsgatan. Nu blir här fräsiga bostadsrätter med kök i öppen planlösning. Det sistnämnade borde vi verkligen förskonas ifrån, det känns så omodernt, så daterat. Bygget i övrigt är nog inte så tokigt, det är i grunden en påkostad gammal kontorsfastighet.

Dagens andra utflykt gick till ornsgatan där jag plockade upp två påsar med skivor. Gårdagskvällen passerades närmligen hos Chicagos (swingklubben), där jag spelade skivor av gammal sort. Det är inte lite jobbigt att släpa med sig skivspelare, förstärkare och 60 st 78-varvsskivor. Det var inte bara tjejtanter och pensionärer där, även det lite yngre gardet, kidsen, fanns på plats. Riktigt lyckat var det.

Så till litteraturen. Jag läser fortfarande En saga om en saga och andra sagor av Selma. Den är fin, som så många andra av henens böcker. Jag har även pressat i mig homosexboken Bögjävlar. En rätt så intressant skrift, men mer om sen vid ett annat tillfälle.

När jag tänkt på Trolltyg i tomteskogen har jag alltid haft ett minne av att sagan om tomtarna och trollen var sjukt rolig. Bäst mindes jag trollmamman utbristandes ”Nu skall jag göra mig vacker” samtidigt som hon knöt en snok i sina risiga hårtestar. Häromveckan såg jag sagan omigen.
Nu inser jag att sonen i familjen är en tämligen odrägligt präktig ung man i skägg och hans tilltänkta fru ett blont våp som är helt bortkommen. Då är trollmamman bra mycket roligare, klädd i en tajt trikåklänning som visar hennes fylliga former och dessutom röker hon alltid cigarr.
När jag var liten var jag alltid så rädd att trollen skulle lyckas utrota de rara tomtarna. Nu känns tomtarna outsägligt mossiga med sin sjukligt heteronormativa familj. Riktigt unkna faktiskt. Jag måste nog gå så långt att jag avråder dagens ungdom från att titta på smörjan, såtillvida den inte visas i avskräckande syfte.
Dock kan jag konstatera att det blev folk av mig, trots mossiga sagor i barndomen.

Muggsy Spaniers ragtime band hade en kort storhetstid under de första krigsåren (2:a världskriget). Märkligt nog spelade de inte ragtime utan snarare Dixieland (vit traditionell jazz) med samma sorts rytmsektion som swingbanden.
Här har vi några tämligen dansanta nummer:

I wish I could shimmy like my sister Kate

Black and blue

More than you know

Someday, sweetherart

Chicago

Karriären dalade dock när swingen blev allt smetigare och övergick till så kallad sweet music i början av 40-talet.

Svensons bor ofta i villor eller lägenheter i förorten eller på landsbygden. Rent statusmässigt är en villa att föredra om man bor på landet. Jag minns att jag tyckte lite synd om de stackare som inte hade eget hus när jag växte upp. Svenssons kan också bo i Vasastan, men då bor de trångt för att ha råd med dyr garderob, barbesök och utflykter till ROOM på Alströmmergatan.

Svenssons som inte bor i Vasastan lägger gärna pengar på en hemmabioanläggning. Oftast blir det inga pengar över till dvd-skivor, men det gör inte så mycket. Det går utmärkt att imponera på grannarna med en simpel demonstrationsskiva.

Dags för intimare detaljer. Svenssons är hetro! Lite perverst, man vill verkligen inte veta vad de hittar på i sänghalmen. Om Svenssons liv ter sig en smula långtråkigt så kan man ge sig fan på att de bedrar varandra. Vips har grannfrun och Björne på Granstigen funnit varandra i en tvättstuga. Och man kan ge sig fan på att det liggs.

Svenssons är mycket fördomsfulla. De har klara åsikter om allt och alla som inte är lika präktigt sunkiga som de själva är. Man bör inte ha intressen som skiljer sig från mängdens. Dock, observera att män och kvinnor har inte samma intressen.

Kanske är jag en smula kategorisk, men på det stora hela tror jag att det stämmer. Och varför kan inte jag unna mig att vara en smula fördomsfull?

Idag skall jag inte klaga på folks dåliga smak, istället kommer här en enkel bildsvit beskrivandes mitt hem. Disk saknas ej i köket, däremot lyser blixtlampan med sin från varooch bilderna är följaktligen gultonade. Det hela påminner allt lite om en djungel. Håll till godo.

”Det är många i juletid som upprörs av H&M:s underklädesreklam, men jag tycker att folket skall lugna ner sig och tänka över detta fenomen.
Jag ser personligen fram emot kampanjen varje år och har saknat den under uppehållet.Den får en att komma i julstämning! Den söta fransyskan, Emanuelle Bèart, som mannekängar i år gör riktigt bra ifrån sig. Det blir en fin dekor på alla gråa husväggaroch busskurer.
Ändå kommer ständigt dessa klagomål på modellernas spetsprydda kroppar. Feministernaborde väl annars vara tacksamma att H&M låter oss få vila ögonen på så sköna varelser – för är inte alla feminister lesbiska? Om Gudrun Schymans uttalande att reklamen skulle vara porr kan jag bara säga att då har hon inte sett på porr!
Tillfredställd 65+”

Minsann, vem är det nu som varit så lustig och totat ihop detta alster som var infört på insändarsidan i City igår. Stor humor är det iallfall, då jag utgår ifrån att det är någon som skämtar aprilo. Sällan har väl en gammal snuskgubbe blivit så bortgjord i pressen.

Jag såg Jarvis igår. Det var inget vidare. Tänk, 1994 när de släppt His ”N” Hers(som föregåtts av bla Razzamatazz och O.U) och var bäst av alla i den brittiska vågen. Nygamle Jarvis har mer gemensamt med Tomas Ledin eller någon annan gubbe. Trist, men tyngdkraften hinner alltid ikapp.

En riktigt klassisk inspelning av Sibelius Symphony nr.2 in C minor op. 43

med dirigenten Serge Koussevitzky på podiet. Jag är väldigt osäker på när denna inspelning är gjord, om det är i mitten av 30-talet eller senare. Albumet är iallfall väldigt gammalt i bruntkonstläder med guldboxtäver. Lyssna, den är väldigt vacker och låter riktigt bra.

Scorpio rising är filmen där en man tar på sig ett skinnställ till tonerna av Bobby Vintons Blue Velvet. Det är roligt. Hela filmen är faktiskt mycket sevärd. Dessvärre verkar din inte finnas på YouTube, så vi tittar istället på Kustom Kar Kommandos. Inte alls lika bra, men det är iallfall Anger och lite bilporr. Här hittar ni en artikel om den nya DVD-boxen med Angers filmer.

1975 släpptes dängan Born this way med Valentino

på Motownndistribuerade homosexetiketten Gaiee. Två år enare gjorde Carl Bean en riktigt höjdarversion av densamma. Det mest originella med låten är textraden ”Happy, carefree and gay”. Året var som sagt 1975 och gay hade då fått en helt annan betydelse än det hade i mitten av fyrtiotalet, när Glenn Millers When Johnny comes marching home

spelades på radion (”and we all feel gay when Johnny comes marching home…”). Bilden föreställer en annan Valentino, i filmen The Sheik.

En av de mer ovanliga inspelningarna av Gershwins Porgy and Bess står Monica Zetterlund och Carli Tornehave. Den kom 1958, året efter Ella och Louis fantastiska version. Konvolutet lider en viss brist på, låt oss kalla det, färgbalans. Lyssna på:
Bess you is my woman(duett)

och I loves you Porgy(Monica)

Av någon anledning är den väldigt ovanlig, denna svenska version som jag verkligen gillar.

Jimmie Lunceford var en av de populäraste svarta orkesterledarna i USA under trettiotalet. Riktigt stor kunde man bara bli om man var vit och gärna gjorde sina skivor extralättlyssnade. Lunceford var välutbildad och hade dessutom undervisat i musik vilket var ovanligt för en svart man.
Under 30-talet gjorde Sy Oliver swingbandets arrangemang idistinkt 2-takt, till skillnad från konkurrentrnas 4-takt. 1934 engagerades orkesternpå det berömda haket Cotton Club i Harlem. Jimmie var alltid mån om orkesterns stil och såg till att kläderna var av bästa snitt, vilket passade bra när de nu spelade på prestigefyllt ställe som Cotton Club.
1947 dog Jimme Lunceford, troligen förgiftad av en rasist, eller som man sa då: negerhatare.
Jag har valt ut några melodier från 1934-35.

Mood indigo

Rose room

Black and tan fantasy

Stratosphere

Rhythm is our business

My blue heaven

Och vad är då folkvett? Jag ber att får rekapitulera handlingen i filmen Sara lär sig folkvett. Sara, spelad av Tutta Rolf, är ett klantigt hembiträde av sämre börd som pratar slang och krossar porslin. När det visar sig att Sara ärvt en miljonförmögenhet ändras allt. Sara blir ”paying guest” och får lära sig hur man för sig i bättre hem. Sara är dock inte nöjd, ty hon är kär i en av familjens söner, Georg, och misstänker att han inte vill gifta sig med henne på grund av hennes pengar, han är nämligen konstnär och föraktar kapitalet. Sara bränner därför alla sina penger på värdelösa aktier, donerar pengar till ett konstnärshem i Georgs namn samt shoppar dyrbara presenter till hela familjen. Georg blir lycklig och bestämmer sig för att han och Sara skall gifta sig. Slutligen visar det sig att de värdelösa aktierna ha stigit så Saras formögehet är återställd.

Ja, vad är det egentligen som man bör betrakta som folkvett, de fina maner som Sara lär sig eller den totala likgiltigheten för pengar? Eftersom filmen är en produkt av svenskt 30-tal så är det naturligtvis hyfs och stil som är att likna med folkvett, dock får man anta att även likgiltigheten för pengar var något att sträva efter. Nu är det dock dags att göra en jämförelse med vår egen tid.

Om nu Sara mot förmodan skulle ägna sig åt städyrket (jag säger bara barnflicka) så vore det för att tjäna pengar till ett par nya, fylliga bröst. Ett annat alternativ är att hon helt enkelt ligger med maken i familjen och låter honom betala operationen. Sonen i familjen, Vladimir, spelar skivor på en av stadens fräsigare nattklubbar och Sara skulle dö för ett VIP-kort på den syltan. Sara är dock en obildad lantis som handlar sina kläder på Kapp-Ahl vilket gör Vladimir ytterst tveksam, ty han skrive även om mode i Bon. När sedan Sara kommer med sina nya, stora bröst blir Vladimir helt tokig. Sara får både VIP-kort och så får hon ligga. När sedan familjens nya hembiträde äntrar scenen, blir Sara raskt förpassat till glömskans unkna vrå. Det nya hembidrädet är nämligen från Polen och den egenskapen är långt mer gångbar i bättre kretsar är ett par stora bröst.

Vad säger man? Vilken ledsam historia det blev. Jag kan inte riktigt förklara det, men min uppdiktade historia känns iallfall bedydligt modernare än den första som i dagsläget känns enormt mossig. Dock betydligt uppbyggligare.

Dr Robert och hans Blow Monkeys. Hur bra är inte den här videon? Låten är dessutom en av mina favoriter. Klicka här om videon inte syns.

Richard Tauber, tenoren som också sjöng opera, är inte alls lika känd som sin föregångareEnrico Caruso. Född i Österrike, inföll hans glansdagar under 20- och 30-talen och hans var bland annat engagerad vid stadsoperan i Wien och Berlin. 1948 dog han i lungcancer.

Lyssna på Richard Tauber:

Inspelningarna är gjorda 1926-27 och är som följer:Willst du? och Wolgalied ur Der Zarewitsch samt Mädchen mit dem roten Mündchen och Winterlied. Ljudet är OK, det är elektriska inspelningar.

För ett år sedan var jag i Tyskland. Där var kallt och snö och jag var tunnklädd. Tillrågapåköpetköpte jag Wagnerboxen (Ringen, Solti, Decca) med 18 lp-skivor. Den var tung och jag saknade handskar. Trösten i eländet (nå, det var en lyckad semester) var den förträffligastationen Köttbusstorget! Inga andra än tyskarna kan finna på ett så finurligt namn. Apropå felskrivningar så kommer jag att tänka på lilla Siri 4 år som hade gjort en boki förskolan. Titeln på boken var ”Bussen som kommer med potatis”. Aftonbladet hade satt lustiga rubriken ”Kuka att rita” när Siri och hennes verk presenterades. Så fel det kanbli.

En mycket fin fasad i ädelputs från 1950. Det är Armfeltsgatan 14-16 på Gärdet som glänseri vårsolen. Nu är det emellertid dags för renovering och värden, Lars Edman, har tidigare medstor framgång förstört fastigheten Furusundsgatan 19/Smedsbacksgatan 2 genom att klä infönstren i aluminium och ersätta smidesbalkongerna med korrugerad aluminium. Det är inte svårt att föreställa sig vad som kommer att hända med dessa fina balkonger medsinuskorrugerade fronter med plats för blomlådor i mitten.

Det är illa att vårt Stadsbyggnadskontor är så slappt att de tillåter i princip vad som helst, bara de slipperbråka med värdar som saknar pietet. Om ni känner för att göra en insats, släng i väg ett mail till stadsbyggnadskontoret@sbk.stockholm.se och ange adress samt att det är dags för fasadrenovering.Med största säkerhet har denna värd inte ens sökt bygglov.