Det var våren 2008 som jag började polaroidfotografera. Jag hade en kamera som jag använt sporadiskt för många år sedan, men det var då som jag började intressera mig för att fotografera. Tidigare hade jag mest tagit bilder för ro skull, ja redan som barn var jag road av detta och köpte en Rollieflex i mitten av 80-talet. Så värst många bilder blev dock inte tagna då, men jag lärde mig iallfall att kopiera bilder.
Sommaren 2009 åkte jag upp till Boden, den gamla regementsstaden, och på väg dit körde vi genom Gammelstad. Alla över femtio skrek och tjoade när de fick syn på min Opel Kapitän. I reklamen stod det en gång i tiden: Bidrar diskret till sin ägares anseende, bildar distingerad bakgrund vid ankomst och avfärd. Se gärna den trevliga försäljningsbroschyren här.
Boden är egentligen en fin stad, men nu har den dessvärre fått en galleria. Och det är dumt. En gång i tiden var Boden en flott stad på grund av alla militärer och de officersfruar som hörde till. Hotell Bodensia var en påkostad efterkrigsbyggnad som låg alldeles intill de låga tvåvånings trähus som hade butiker på bottenvåningen. En viss charm finns ännu kvar i form av några tvåvånings affärshus. Jag fyndade en vacker hemvävd halsduk och Du svarte zigenare.
Vid Mellan boden och Luleå, men på andra sidan om Lule älv, ligger byarna på rad: Unbyn, Avan och Stenudden. I Avan stannade vi till och körde till byns finaste hus som är sig tämligen likt sedan mitten av förrförra seklet. En centralvärmeinstallation från sent 30-tal, är vad den nya tiden bidragit med. De stora rummen är fyllda av gamla möbler och här bor faktiskt något, han är bara några år äldre än jag är. Vi åkte allesammans till byahuset, där det var sommarcafé.
Jag fick biskvi, kolakaka, chokladboll och ett smakprov av en bulle. Allt var, till min förvåning, hembakat och gott. Jag är lite kräsen av mig, när det kommer till fikabröd. Vi satt där i solen och jag berättade att man faktiskt kan bo bra i storstan också.
Vi åkte vidare och besåg de ståtliga marker som låg dolda i skogen. Skifte efter skifte, prydliga och i snörräta rader. Det var en syn det.
Till sist åkte vi hem till Isaskasson som förstår sig på bilar. Han hade en rad tämligen unika fordon i sitt stall: Borgward Isabella coupe, Simca Vendette V8 (med en löjligt liten V8(på 2.5 liter!), en silverfärgad Ford Thunderbird -65 och en Opel Rekord -61 som endast gått 3500 mil. Han hade även en verkstad dit jag tänker lämna in bilen för en översyn av förgasare och tändning.
På väg hem, körde vi längs med de små vägarna, istället för att ta E4:an. På sina ställen är landskapet mycket tilltalande.
Vilken tjusig broschyr! Mycket stilig.
“Det finns en plats på jorden där solen aldrig ler, den platsen heter Boden, dit ska jag aldrig mer”, skaldade någon värnpliktig i samband med muck.
Har du inga bilder på Isaskassons bilar?
Boden är säkert en rätt trist stad, men sommartid har den verkligen sin charm. Synd bara, att den gamla glansen falnat och att sjukhuset lagts ned och jämnats med marken.
Jag har inga bilder på hans bilar. Kanske jag tar några nåon dag. Vi får se!