Publicerat

Victoria Benedictssons Fru Marianne

Ung och tämligen bortskämd blir Marianne Björk Börje Olssons hustru och flyttar ut till hans gård på den skånska landsbygden. Helt ointresserad av husliga göromål och en jordbrukares vardag, inreder hon sina rum med budoirartad komfort och tillbringar dagarna läsandes kärleksromaner eller vid pianot. Äktenskapet blir till en början inte alls vad hon tänkt sig.

Efter en tid anländer Börjes barndomsvän, Pål. Han är en vacker och blaserad ung man som var ytterst fattig under uppväxten, men som genom ett kort äktenskap med en äldre kvinna, blivit en förmögen man. Pål inreder två komfortabla rum i en flygelbyggnad och installerar sig på gården. Sedan uppväxtåren finns en stor tillgivenhet mellan honom och Börje, ja, man anar att kärleken har spirat mellan den sirlige unge mannen och den starke bondsonen.

Som ni förstår är det som upplagt för ett ménage à trois!

Benedictsson är en god människoskildrare och hon lyckas snabbt få läsaren fången. Den utgåva jag läste var tyvärr moderniserad och bl.a. pluralverben hade utgått, vilket onekligen tar bort en del av tidsfärgen. Texten i sig är dock förhållandevis modern även om berättelsen till viss del kan upplevas en smula daterad för dagens läsare (vilket på intet sätt är ett problem för mig).

Men det finns frågetecken i berättelsen, sådant som jag inte förstår. Hur var Börje och Påls relation egentligen? Hände det något den där natten när Börje ensam besökte honom i hans rum? Och om nu Börje och Pål hade en innerlig relation, var det då svartsjukan som fick Börje att bli så upprörd över fru Mariannes bekännelse? Här får vi aldrig några svar, vilket kan beklagas, men samtidigt gör det att jag inte kan sluta tänka på Benedictssons berättelse och det gör den på intet sätt sämre, snarare tvärtom, ty då tillåts fantasin få fullt spelrum.

Publicerat

Completely lost images of Bonn-Karl

Bonn-Karl

Hur ofta hör man inte talas om fullkomligt spårlöst försvunna skivinspelningar, bilder eller dagböcker? Praktiskt taget varje dag. Men hur ofta hittas dessa konstverk? Alltför sällan! Av den anledningen är det en stor ära för mig att kunna publicera ”the completely lost images of Bonn-Karl” som jag precis hittade (prydligt inklistrade i ett album). Bilderna, som är tagna i Bonn-Karls lilla kammare visar vår vän som ligger ensam i sin smala säng, läsandes i den vackra förstautgåvan av En förlorad värld (Ljus förlag)

Bonn-Karl

Men ensamheten i kammaren blir stundtals för stor och Bonn-Karl sätter sig i en vrå och bläddrar bland grammofonskivorna. Skall han lyssna på La vie en rouge, eller fastnar han för But not for me? Endast Vår herre vet svaret på denna fråga. Vi får dock vara glad över att dessa okända och bortkomna bilder till slut kommit att publiceras.

Övriga bilder i denna eminenta serie, hittar ni här.

Publicerat

Tiden stannar på Karlavägens solsida

I korsningen av Sturegatan och Karlavägen låg en gång i tiden en väldigt fin byggnad, en av Karlavägens tjusigaste (huset i mitten). Nu står här ett relativt trist kontorshus. Här bodde kabinettskammarherre och fru Oscar Holtermann i en våning som redan 1923 var tämligen omodern.

Det sena 1800-talets lägenhetsplaner skilde sig enormt från 20-talets. Stuck och paneler hade dessutom en mycket mer modest utformning vid den här tiden, men detta hus hade undgått all typ av modernisering. På bilden ovan ser vi det fina vardagsrummet inrett med barockmöbler.

Matsalen var ett riktigt praktrum med mörk, hög panel.  Även i detta rum hittar vi ett präktigt barockmöblemang. Observera skåpet som är av den ty som man alltsomoftast hittade i våningar av denna typ.

På den höga panelens hylla står porslin med fasanmotiv. Familjen förfogade även över en riktig praktuppsättning, en Meissenservis i originalschatull.

Salongen är sent 1700-tal med möbler i både gustaviansk stil och rokoko.

Herrummet pryds av de pokaler som kabinettskammarherre Holtermann vunnit som ryttare och seglare.

Publicerat

Hon och han. Hans och hennes.

Som ni säkert vet, har åtskilligt med vatten flutit under broarna sedan de tuffa 30-talsbrudarna förförde män på löpande band och sedan, på 40-talet, smög omkring med cigg och solbrillor för att lägga vantarna på männens livförsäkringar. Att de kunde göra det, berodde säkert på emancipationsrörelsen. Att de verkligen gjorde det, kan till viss del ha varit en modesak. Vi vet ju alla vad som hände efter kriget.

Med jämna mellanrum vistas jag i landsorten och då hör jag både ett och annat som får mig att bli en smula fundersam. Som den unge man som var så intagen av sin storasyster att han prompt ville ha kjol på sig när han gick till dagis. Hans far var aningens tveksam, men insåg det korkade (och förmodligen lönlösa) i att protestera så till dagis bar det av i favvokjolen. Dagisfröknarna var dock inte lika förtjusta: ”Hä ä nog bäst att han int har kjol på sig, då vill de andra pojkarna också ha”. Och hur skulle det ha sett på det lilla dagiset i den norrländska kuststaden?

Förrförra julen pratade jag med min mosters hemsamarit som, precis som jag, tutar runt i hemtjänstbil på oplogade vägar. Då och då trilskades bilen fick jag veta och hon var då tvungen att ringa upp leasingfirman för att få komma in på service. Det gick oftast inte alls, ty gubbarna hävdade alltid att det rörde sig om ”handhavandefel”. Nå, tanten var inte tappad bakom en vagn och insåg ett smart sätt att komma runt detta irritationsmoment: hon bad sin man ringa och felanmäla. Och då gick det naturligtvis utmärkt att komma in med bilen på service.

Och med detta vill jag ha sagt att  jämställdhet, det är en fråga om tid och rum.

Publicerat

Hirdmans mor, den röda grevinnan!

Förra vintern läste jag Gusti Stridsbergs fantastiska bok Mina fem liv och blev helt betagen. Den tillhör de allra bästa memoarer och mellankrigstidens Europa som har skrivits. Har ni inte läst den, läs den genast (beställ den på Bokbörsen)!

När så Yvonne Hirdman gav ut Den röda grevinnan, en bok om modern Charlotte Stenbock-Fermor vars dramatiska liv har vissa beröringspunkter, blev jag naturligtvis nyfiken. Stridsbergs bok är en memoar av en mycket skicklig författare, Hirdmans är en biografi om en kvinna som det tyvärr finns knapphändiga uppgifter om och som tyvärr är långt ifrån lika välskriven. Nu vill jag på intet sätt förringa Hirdmans utomordentliga arbete, men det är bara att beklaga att Stridsberg var en verklig poet och att jag läste henne först.

Charlotte föddes i Tartu men familjen flyttade redan efter ett år till Oxford där fadern hade fått jobb i en bokhandel. År 1912 bar det av tillbaka till Europa igen och de slog sig ned i Radautz, en liten stad i hertigdömet Bokowina som tillhörde dåvarande Österrike-Ungern. Det är i Bokowina som Charlotte växer upp och här lever hon fram till att hon flyttar till Weimar och vidare till Berlin där hon möter den man som gjorde henne till grevinna.

Alexander Stenbock-Fermor blir hennes första make och tillsammans lever de i Berlin ett par år. Äktenskapet rinner så småningom ut i sanden och hon träffar sin stora kärlek, kommunisten Heinrich Kurella. Efter en tid flyttar de till Moskva där båda arbetar för saken. Efter ett par år råkar de dock i onåder och Charlotte flyr Moskva för att till sist hamna i Paris där hon blir kvar fram till flytten till Sverige då hon blir mor och fru.

Det är således ett spännande liv som den unga Charlotte lever. Hon är både nöjeslysten och politiskt engagerad. Några av bokens bilder är helt fantastiska, till exempel dessa: en gruppbild med Charlotte till vänster och denna där hon dansar med en annan dam. Åh, vilket liv de verkar ha levat! Jag tror att dessa bilder är nyckeln till hennes liv.

Det är synd att Hirdmans berättelse är så fylld av frågor och dessutom försöker besvara dem genomgissningar. Jag tror att jag hade blivit mer intresserad och framförallt fått en starkare bild av Charlotte Stenbock-Fermor om jag i högre grad fått använda min fantasi. Det är något torrt och tråkigt över framställningen som gör att jag läste snabbt och inte alltför noggrant, bara för att komma vidare till ett mer spännande avsnitt som dock aldrig kom. Men det kan inte förnekas att det är en spännande tid som skildras och historiska fakta finns det gott om i denna bok.

Läs också recensioner på dn.se, svd.se och expressen.se.

Publicerat

Södra Roslags tingsrätts fina byggnad

Södra Roslags tingsrätt

Under åren 1950-1951 uppfördes Södra Roslags tingsrätt i slutet av Erik Dahlbergsgatan, alldeles invid Lidingövägen. Några år senare, runt 1960 skulle jag gissa, kompletterades komplexet med ytterligare en byggnadskropp mot Rindögatan/Studentbacken. Tyvärr vet jag inte vem som ritade huset, jag har läst det, men minns inte och har inte lyckats hitta några uppgifter. Tingssalen med sina höga fönster är en verklig pärla, inte minst gör den sig i frostig vinterskrud.

Södra Roslags tingsrätt

Byggnadskropparna är förbundna med varandra medelst lägre, putsade längor som kontrasterar mot teglet i övriga fasaderna. Enkelt och sobert med fönsteromfattningar i tegel.

Södra Roslags tingsrätt

Längst till höger i bild ses den senast uppförda delen som har perspektivfönster istället för vanliga tvåluftsfönster. I byggnadens översta etage, finns ytterligare en större sal.

Anläggningen står idag tom, men är klassad som värdefull och kommer troligtvis att renoveras och byggas om till skola. Man får hoppas att fönster och dörrar och andra påkostade detaljer sparas åt eftervärlden.

Publicerat

Harriet Löwenhjelm nätt porträtterad

När Harriet Löwenhjelm somnade in natten till den 24 maj 1918 hade hon Elsa Björkman vid sin sida. Björkman hade rest från Moskva via Tyskland för att återse sin väninna som telegraferat henne att hon önskade träffa henne innan slutat av maj, ty vid den tidpunkten räknade hon med att hennes egen saga skulle vara all.

Björkman anlände till Romanäs sanatorium den 22 maj och fann Harriet vid liv, men orkeslös och tunn och ansiktens svagt röda färg var feberns förtjänst. Nästan omgående gav hon Elsa två handskrivna häften, det ena med sonetter försedda med träsnitt, det andra var hennes övriga dikter försedda med hennes egna tekningar. Ett och ett halvt dygn senare var hon död, ty nu kände hon att hennes litterära kvarlåtenskap var i trygga händer. Som överläkaren Alfred von Rosen yttrade: ”Hade fröken kommit för 14 dagar sedan hade det redan varit slut; om ni dröjt ytterligare 2 veckor hade hon fortfarande levat.”

I senaste numret av Lyrikvännen skriver Mattias Käck (en av initiativtagarna till Harriet Löwenhjelmsällskapet) om Harriet Löwenhjelm och presenterar dessutom några hittills opublicerade bilder på Harriet Löwenhjelm varav de flesta är tagna under åren på sanatorier runt om i norden. Bilden ovan är den sista som hennes medpatient, Ulf von Konow, tog av Harriet på Romanäs i augusti 1917  året innan hon dog. Det är fantastiska bilder som publiceras i detta nummer av Lyrikvännen, ty de är fyllda av både ungdomlig glädje och ett stort vemod. Jag hade gärna sett dem i form av riktiga, fotografiska kopior.

Publicerat

Herman Bang, författaren till Mikaël

Strax innan jul såg jag filmen Vingarne på Cinemateket. Regisserad av Mauritz Stiller (1916) och med Lars Hansson i den ledande rollen, är detta den första filmatiseringen av Herman Bangs roman Mikaël från 1904. På bilden ovan ser ni Bang himself i en behaglig och klädsam pose.

Mikaël är berättelsen om konstnären Claude Zornet som förälskar sig i en av sina modeller, den vackra Mikaël. De blir ett par och lever för en tid lyckliga, bland annat i Algeriet. Zoret är dock betydligt äldre än Mikaël och allteftersom han blir äldre, minskar attraktionen dem emellan.  En dag gör en svindlerska, grevinnan Zamikow, sin entré och hon lyckas så småningom förföra Mikaël som säljer allt som är värdefull för att tillfredsställa hennes behov av lyx. Som ni hör är det ingen rosenröd kärlekshistoria som dukas upp. Kanske var det det enda sätt som denna typ av kärlek kunde skildras på under 1900-talets första år.

År 1924 regisserade Carl Theodor Dreyer en tysk version av romanen för tyska UFA. En bild på Michaël och grevinnan hittar ni här. Filmen fick inget vidare mottagande, men har allteftersom kommit att betraktas som en viktig milstolpe och sägs dessutom ha influerat Alfred Hitchcock.

Herman Bangs liv var heller ingen dans på rosor, ty hans intresse för herrar gjorde honom till en man som det inte talades särdeles gott om i hemlandet Danmark. Under ett par år fick han dock uppleva lyckan och bodde så tillsammans med en tysk skådespelare i Prag. Efter utgivandet av Mikaël verkar det inte ha blivit fler böcker, istället var han under återstoden av sitt liv verksam som journalist och blev faktiskt riktigt framgångsrik.

Publicerat

Nu är det 1:a januari och ett nytt år

GarageDen första dagen på det nya året, nyårsdagen, den tycker jag om. Lugnt och skönt, utan vare sig något som måste göras, eller något som kan göras för den delen. Det mesta är stängt och igenbommat och man är hänvisad till sitt sköna och ombonade hem. Jag lyssnar på P2 och tittar på bilderna som jag tog i somras när jag var ledig och åkte runt med bilen.

Dessa månader känns redan så avlägsna, men jag är mycket glad att jag tog mig friheten att vara ledig även om jag skulle önska att jag gjort mer av min lediga tid och inte bara låtit tiden gå. Fast kanske är det bäst så, att inte marschera fram enligt ett strikt och fullspäckat schema för att hinna med så mycket som möjligt.

I mina mappar fann jag bl.a. en bild av kökstrivseln i min mors kök. Det är en mörk bild, ty jag är svag för både det under- och det överexponerade och finner ofta bilder tråkiga om de är alltför ordinära.

Gråmulna dagar går jag ofta omkring bland husen och tittar på detaljer, på det slitna och patinerat vackra. Jag ser ut genom ett smutsigt fönster och njuter av kontrasten mellan den mörka interiören och det järngrå ljus som strålar med från himlen. och Jag öppnar dörren och ser den gamla ladugårdens faluröda fasad och går ut i det fria och vandrar vidare på min promenad bland ting och byggnader som jag sett så många gånger men aldrig tröttnar på.