Som ni säkert vet, har åtskilligt med vatten flutit under broarna sedan de tuffa 30-talsbrudarna förförde män på löpande band och sedan, på 40-talet, smög omkring med cigg och solbrillor för att lägga vantarna på männens livförsäkringar. Att de kunde göra det, berodde säkert på emancipationsrörelsen. Att de verkligen gjorde det, kan till viss del ha varit en modesak. Vi vet ju alla vad som hände efter kriget.
Med jämna mellanrum vistas jag i landsorten och då hör jag både ett och annat som får mig att bli en smula fundersam. Som den unge man som var så intagen av sin storasyster att han prompt ville ha kjol på sig när han gick till dagis. Hans far var aningens tveksam, men insåg det korkade (och förmodligen lönlösa) i att protestera så till dagis bar det av i favvokjolen. Dagisfröknarna var dock inte lika förtjusta: ”Hä ä nog bäst att han int har kjol på sig, då vill de andra pojkarna också ha”. Och hur skulle det ha sett på det lilla dagiset i den norrländska kuststaden?
Förrförra julen pratade jag med min mosters hemsamarit som, precis som jag, tutar runt i hemtjänstbil på oplogade vägar. Då och då trilskades bilen fick jag veta och hon var då tvungen att ringa upp leasingfirman för att få komma in på service. Det gick oftast inte alls, ty gubbarna hävdade alltid att det rörde sig om ”handhavandefel”. Nå, tanten var inte tappad bakom en vagn och insåg ett smart sätt att komma runt detta irritationsmoment: hon bad sin man ringa och felanmäla. Och då gick det naturligtvis utmärkt att komma in med bilen på service.
Och med detta vill jag ha sagt att jämställdhet, det är en fråga om tid och rum.