Etikett: EmArcy

Runt 1956 gavs det ut mängder av skivor som hette något i stil med ”in hi-fi” eller ”in the land of hi-fi”. Att ljudtekniken gjort stora framsteg hade fått till följd att gemene man kunde tillgodogöra sig den utomordentliga inspelningsteknisk som vid den tiden fanns, åtminstone hos de större bolagen. Patti Page, som sålde ofantliga mängder skivor under detta decennium, valde 1956 att spela in en lp med lite jazzigare material, efter att år efter år ha släppt storsäljare i den lättare genren (”The doggie in the window” bal.a.). Arrangör för skivan blev Pete Rugolo och titeln blev Patti Page in hi-fi. Etiketten var Mercurys jazzetikett EmArcy,

Ett par år senare släpptes denna platta i stereoversion. Mercurys tekniker hade påpassligt spelat in med flerspårsteknik och när stereoskivorna släpptes på marknaden kunde man ge ut albumet på nytt och med den moderna ljudteknikens senaste triumf. Konvultet fick ny formgivning och att det är en stereo-skiva kan man verkligen inte missa.

Patti Page in hi-fi är ett klassiskt studioalbum. Det spelades in 7-8 maj i en studio i Hollywood till en stor orkester med både perkussion och blås. Arrangören, Rugolo, hade aldrig träffat Page innan, men men får förmoda att hon åtminstone hade haft någon chans att läsa arrangemangen innan. Sex av låtarna spelades in den första dagen, och resterande 6 dagen därpå. Rätt imponerande skulle jag säga, men det var väl så det var på den tiden. Det var som bekant först 1948 som man började spela in på tape så de flesta erfarna artister hade vanan inne och behövde bara ett par tagningar innan de satte låten.

Min favorit på detta lättlyssnade album, vars genre i ärlighetens namn borde benämnas jazzinfluerad populärmusik snarare än jazz, är Out of nowhere och Nevertheless. Kanske av sentimentala orsaker, för de är melodier jag tycker om och har tyckte om i många, många år (OBS, Spotifylänkar!). Detsamma får nog sägas gälla My sin som jag har på skiva med en kollega till Page som också spelade in på Mercury men vars namn jag glömt. Pages version är dock bättre (tittade i skivhyllan – det var Georgia Gibbs!). I didn’t know about you är ett lugnare spår som har sina kvalitéer. Arrangemanget är stramt och relativt sparsmakat och Pages röst är vacker. Det är den för övrigt på samtliga spår, men kanske en smula blek. Albumet i sin helhet är dock riktigt bra och verkligen rätt tidstypiskt.

Inte långt efteråt spelade Page in ytterligare två album med Rugolo, The West side och The East side. Bara det förstnämnda finns på dock tillgängligt på Spotify (verkar det som om – plattan kan ju ha bytt titel).