Nat King Cole sitter övergiven, han röker. Han spelar blues på sitt piano, fast klockan är långt över midnatt.
The clock is striking,
guess it must be two
My baby left me for somebody new
I’ve been here playing since she said we’re through
An old piano plays the blues
The clock is striking,
guess it must be three
My room is lonely as a room can be
I’m improvising on a memory
An old piano plays the blues
Det var 1949 som Nat King Cole Trio spelade in An old piano plays the blues. Året efter gavs storsäljaren Mona Lisa ut och sedan blev de fina inspelningarna med trion sällsynta. Istället var det stora orkestrar med påkostade arrangemang med stråkar som fångade den stora publiken. Too young, som spelades in 1951 var en av de populäraste från dessa tidiga 50-talsår. Men ibland svängde det, som i Destination moon.
Men vi återgår till trion och Blue and sentimental från 1947. Blue and sentimental, my dreams are blue dreams, just won’t come true dreams. Är den inte fin? När jag växte upp brukade jag lyssna på Gene Ammons instrumentala version och skivan, en utgåva på svenska Metronome, har jag naturligtvis kvar. Den är minsann inte så dum den heller.
Jag fyndade ett par EP-skivor häromdagen. Dels hittade jag 
1954 års bästa skiva enligt Orkesterjournalen var Lars Gullins inspelning av 
1949 startades Metronome records, ett skivbolag som redan från början hade en stark jazzprägel. Samma år kom James Moody till Sverige, ett tillfälle som Metronome inte försummade. Mr Moody fick spela in skivor både i sitt eget namn och som medlem av andra orkestrar.
