Jag har köpt mig ett Wratten 80-filter för att jag vill försöka få fram Polaroidfärgerna även med Fuji-film-. resultatet blev sådär. Fuji-filmens färger är betydligt mer mättade, och mot det hjälper inget filter. Endast Photoshop. Men lite bättre blev det allt.
Bilden är tagen vid transformatorstationen vid Värtaverket. Där trivs jag.
Vad den där gamla anläggningen vid vattenbrynet har haft för funktion, kan jag inte uttala mig om. Stilig är den iallfall, där den står i sommarhettan.
Då jag inte håller mig med sommarnöje på varken Lidingö eller Stora Essingen, är jag, när jag inte vistas norrut, förpassad till parkerna runtomkring eller mitt eget tak. Och taket tycker jag mycket om.
Det är som en egen värld där uppe bland hustaken, 9 våningar upp på en kulle nästan mitt i stan. I grannhuset har man det stråt vassare för där är lägenheten högst upp en 6-rummare med trappa upp till takterrassen. Allt i påkostat 30-talsutförande (om man bortser från det faktum att lägenhetsdörrarna i äkta valnöt, rök vid renoveringen i vintras – det får man hoppas leder till lägre hyra).
Utsikten är betagande. Där kan man sitta på morgonen, om man kommer hem sent och inte alltför ensam.
Jag brukar ligga där uppe på dagarna, på en filt, för att inte bränna mig på det stekheta, svarta plåttaket. Egentligen är det alldeles för varmt, men jag tycker om hettan. Från trafiken hörs svaga ljud och från husen intill hörs då och då en borr eller något annat oljud. Ibland känner man doften av mat. Man har en bedårande vy. Man är nästintill osynlig. Men varför hörs inte There Must Be An Angel strömma från en öppen balkongdörr?
Dimman upphör inte att trollbinda mig. Till höger, bakom trädet, är solen på väg att gå ned.
Förritin.
I vårt land finns många Långträsk. Denna by, på gränsen mellan Norr- och Västerbotten, kallade vi alltid för Storlångträsk när jag växte upp. Stationshuset är vackert och verkar inrymma ett par lägenheter som tyvärr står tomma idag.
Det var många år sedan verkstaden i Kvarnbyn var igång. Det är en fin och välskött byggnad med både affärslokal och verkstadsportar.
Ytterligare en bild över Göksjön. Vykortsgrann är vyn över hus, mark och sjö. Och i fonden höga, skogsbevuxna berg.
Mellan Stora Bygdeträsket och Göksjön ligger Kvarnbyn vackert belägen på en ås med vatten på ömse sidor. Genom byn en alle där byavägen går. Inte långt från Kvarnbyn ligger Bygdsiljum. Där ligger Westmans, ett numera rätt chanserat konditori, som dock skall ha en eloge för att de fortfarande har kvar påfåglarna i trädgården. Bilden ovan visar en vy över Göksjön.
Strax efter Bygdsiljum, på väg mot Ultervattnet finns min favoritvy. Bilden gör inte riktigt naturen rättvisa, men ni kan nog förstå hur vackert där är med de höga bergen och de djupa dalarna.
När solen gått ner, rullar dimman in över de öppna markerna. Det är mycket vackert och man vill så gärna tro att man ta ta fast i de skira ångorna och låta sig gungas till ro.
Grågrönt är min favoritfärg. Här har jag ställt mig vid den ena garagelängans knut.
Det vilar en air av folkpark, över den lilla kuren vid gångbrons anslutning till Lidingösidan.
Jag får aldrig nog av hamnkvarteren. Det var en fin kväll, regnet hade forsat ned, men nu sken solen, det var varmt och luften klar och varm. Ljuset var varmt och hilmen blå.
En sommarbild från ett soligt midsommarfirande.
Inte nog med att det en gång i tiden fanns en kärnkraftsreaktor vid Drottning Kristinas väg, där finns också en panncentral. Klarblåhimmel, en kväll i juni.
Men visst, ytterligare en bild. Midnatt. Som garnityr en ventilationstrumma svävandes ovan taket.
Kan verkligen inte låta bli att uppskatta denna byggnad. Stram. Patinerad.
I skarven mellan Värta- och Frihamnen finns en byggarbetsplats. Jag tog en bild med ett Wratten 85 A-filter framför linsen. Färgerna blev märkvärdigt normala. Märkligt, att Polaroidfilmen verkar vara balanserad för konstjus trots att den är en dagsljusfilm.
Vid Motala ström, mitt i Norrköping, ligger det så kallade industrilandskapet. I början på 70-talet stod hela området öde och hade börjat förfalla. Idag är det restaurerat och kanske lite väl propert.
Jag har exprimenterat med ljus. Jag har tagit ett självporträtt. Ljuset från lampan vid soffans högra sida, gav vackra skuggor och skapade kontrast. Tekannan till höger syns nästan inte alls, den var alldeles för mörk och något ljus föll knappt på den. Men skjortan, den blev helt magisk. Slutartiden var på ett par sekunder och filmen 80 ASA.
Inte var det något vidare väder igår. Jag hade bakluckan full med skräp som skulle slängas på tippen i Stockby, och körde sedan utåt Elfvik till. Inte långt från Långängens friluftsområde, fann jag en smal väg, jag skulle nog snarare kalla den stig. Eftersom det var många år sedan jag var där, antog jag att vägen växt igen, så jag begav mig ut på åkern. Det duggregnade och på det hela taget var allt väldigt vackert. Efter en stund upptäckte jag, att stigen verkligen var en stig och att vägen låg strax intill. fatalt! På väg därifrån, med fast mark under hjulen, tog jag en bild.
En tidigt kväll i maj. Kallt och klart och mörkret på väg att sänka sig över Alvar Alto-husen.
Och sommaren är äntligen här. Obeveklig.
Vaknade ansatt, gjorde mig iordning och pinades på Saltsjöbanan för att till sist anlända konstnärsvillan vid Hotellviken. Svalkan vid Saltsjön var behaglig och maten utmärkt. Tiden gick fort och först vid vid elvatiden var jag åter i hemmet, efter en helt underbar dag.
Och naturligtvis blev jag uppspelt och sjöng Tangokavaljeren.
Jag tycker mycket om sommaren.
Sommaren. Att sitta under ett träd, i skuggan, och lyssna på My old flame. Melankoli och njutning.
Versaler i Frihamnen. Polaroidblått. Snyggt.
Jag hade tänkt mig fotografera Fredrika Bremer-statyn i Humlegården, men den stackars kvinnan var helt omsvärmad av halvnakna människor med rödlätt hy. Det fick istället bli Martin Holmgrens Isobartemna i Humlegårdens sydvästra hörn, precis vid Engelbrektsgatans mynning vid Jarlaplan. Vill man se hur statyn egentligen ser ut, klickar man här.
Jag är som bekant svag för nyrenässansen, även om det strama 30-talet ligger mig mycket varmt om hjärtat. Här fastigheten Valhallavägen 96-94 som är uppförd i slutet av 1880-talet och relativt nyligen renoverad. Jag kommer ihåg när reparationsarbetet var avslutat och fasaden doftade av linolja, ljumma sommarkvällar när trafiken var nästintill obefintlig. Kombinationen av puts och rena tegelytor är helt tilltalande.
Värt att fundera över är hur stor del av byggnadskostnaden som den rikliga garnityren stod för. Framförallt om man har i åtanke hur förhatlig denna tids arkitektur framstod redan 20 år senare. Många är de fasader från denna tid som förenklats med start redan på 10-talet.
Hjorthagens konsumbutik påminner mer om en lanthandel än om en relativt centralt belägen innerstadsmatbutik. Jag köpte mig något att dricka och hoppades att Konsum låter bli att moderniser och bygga om.
På väg mot gasklockorna passerar jag en gräsmatta där tulpaner satts i tre långa och breda rader. De blommar i rosa och orange och är mycket vackra. Inte långt ifrån står några uråldriga träd med knotiga stammar och smäckra grenar. En sommaridyll.
Trottoaren på den smala vägen är snålt tilltagen och vägen kurvig och trafikerad. Så småningom kommer jag fram till en tegelvilla från förra sekelskiftet. Den ser ut som ett stationshus och har kanske hört till den järnväg som går in på gasverksområdet. Genom fönstren ser jag resterna av ett gammalt kök, lika gammat som huset. I ett annat rum står en skivspelare från 80-talet. Villan är i behov av reparation men ger ett solitt intryck. Jag hoppas att den, och den mer pampiga trevåningsbyggnaden en bit därifrån, får vara en del av det nya bostadsområde som skall byggas på Gasverksområdet.
Lite närmare Storängsbotten hittar jag ett märkligt fordon med en rejält tilltagen skopa längst fram. Däcken är gigantiska och färgen är solblekt orange. Den bestämmer jag mig för att fotografera.
Bakom det italienska kulturinstitutet var det vådligt vackert. Bakom grönskan skymtar en silo i Frihamnen.
Vårgrönskan börjar bre ut sig och högst uppe på berget, i bildens mitt, syns Sigrid Fridmans Kentaur. En mycket vacker staty.
På min arbetsplats har vi friskvårdstimme. Jag motionerar inte, jag fotograferar. Resultatet blir detsamma; jag går omkring på gatorna i södra vasastaden. Iband ger jag mig av norrut. hade jag haft en stegräknare, hade jag legat bra till i Wellnets tävling.
Jag har blivit tämligen förtjust, för att inte säga förälskad, i Fujis FP-100C. Mina första bilder med Fujis FP-100C-film var dessvärre av typen Silk. Den blev inte bra. Men denna, som är högglansig och har identisk känslighet blir prefekt, om man bara övrexponerar den ett steg. Se bara på bilden ovan. Den är som en målning. helt underbar och lite diffus. Och jag som sörjde den gamla Polaroid 669-filmen! Jag har 90 exponeringar liggandes i skafferiet som måste förbrukas snarast, i sommar, när solen är som hetast. Sedan är det för sent och den har torkat.
Stadsbiblioteket syns här litegrann på snedden. Inte helt misslyckat alls. Sveavägens träd, syns dessutom skymta i bildens övre del.
Jag har pecis kommit tillbaka från en promenad i hamnkvarteren. Det är alls inte dumt att promenera där när solen börjar sjunka och människorna lyser med sin frånvaro. Annars råder där febril aktivitet. Nya spår dras och gamla byggnader försvinner, ty här skall snart en ny trafikplats anläggas i skuggan av norra länken, men än står några gamla trähus från 10-talet kvar. Närmare vattnet fann jag en lyftkran. Maskinisten hade gått för dagen så jag kunde utan att känna mig besvärad, plocka fram kameran.
På en höjd, en gång säkert helt fridfullt belägen, står en vitputsad jugendvilla. Nu drar Lidingövägen fram nedanför dess fötter så av det lantliga läget syns inte ett spår.
Var är väl våren vackrare än i hamnkvarteren? Jag har promenerat med kameran i min hand och med ens var den där, vårbilden som man sällan finner. Se den skira grönskan och de bleka färger som hör våren till och som jag finner så tilltalande.
Mer bilder på Polaroidsafari.
