Jättefint!

Hittade följande trevliga lägenhetsplan på Hemnet idag. Det är en fyra från mitten av fyrtiotalet som jag verkligen gillar. Våningen presenterar (mäklarspråk!) ett rymligt vardagsrum med en naturlig matdel som ligger i anslutning till ett rymlig arbetskök med liten matplats. Kallskafferi mot yttervägg tycker jag mig också ana, en detalj som är nästintill oumbärlig vintertid. Där finns plats för allt och maten håller sig tack vara kylan och luftväxlingen, dessutom övervintrar man lämpligen pelargoner i överskåpet.

Sovrumsdelen ligger i andra delen av våningen och är försedd med många INBYGGDAgarderober. Att man kan kan komma på en så korkad ide som lösa garderoberövergår mitt förstånd. Dessutom är de oftast utförda i ett undermåligt material, precissom moderna kök.

Öppen spis är nästan ett måste, åtminstone i en lite större lägenhet. Jag förstår att detär en fördyrande (och onödig) detalj i ett modernt bygge, men nog är det bra trevligtmed ljuset, ljudet och lukten från öppen eld.

Casse-noisette

I julklapp får Clara en rolig nötknäppare i form av en man som knäcker nötterna mellan sina tänder. Claras bror blir avundsjuk och har sönder den fina gåvan. Lite senare på natten, smyger den sömnlösa Clara ned till vardagsrummet och möts där av en förunderlig syn.

Alla leksakerna har fått liv och är som bäst uppe i en kamp mot en stygg mus. Det hela utmynnar i en duell mellan nötknäpparen och musen. Clara griper in, jagar bortmusen och räddar nötknäpparen som förvandlas till tjusig prins som tar med Clarapå en strapats rik resa till sötsakernas rike.

Tchaikovskys Nötknäpparsviten. Här i en inspelning från 1952 med Anatole Fistoularioch l”orchestre de la société des concerts du conservatoire de Paris. Omslaget är väldigtfint. Här en länk till fler fina Decca-omslag.

Möte med Lamm

Peder Lamm har som bekant varit i ropet den sista tiden. En gång för många år sedansprang jag på honom på ett större, och bättre, kalas. Peder noterade gillande min närvaro och kläckte ur sig den numera klassiska frasen ”Hejsan, du verkar vara en farlig kille”.Dessvärre minns jag inte vad jag svarade, men ettriga miniatyrmän har aldrig varit i min smak.

På nattkröken 5

En ny krök, en sliskig krök. Gunnar Wiklund: En gång i mitt sommarland;Frida Hyvönen: See how I came to town; Kathleen Ferrier: Agnus del; Tchaikovsky: Dance of thesugar plum fairy (Fistoulardi, Decca); Woody Herman: Igor; Lecuona cuban boys: Siboney;Claudio Villa: Parti con te; Bruno Martini: My personal possesion; Xavier Cugat:Quizas, quizas, quizas.

Lyssna på På nattkröken 5

Bang, DN och atombomben

Idag fann jag av en slump en essä av Maj Wechselmann i söndagens DN. Den är inte alls dumt skriven och den handlar om Barbro Alvings (Bang) resa i Asien i slutet av 40-talet. Tyvärr finns där ett faktafel som är både fatalt och en smula underligt.

Wechselmann skriver att orsaken till Bangs fängelsevistelse 1957 var hennes protest mot planerna på svensk atombomb. Den verkliga orsaken till straffet var dock Bangs vägran att fullfölja sina plikter inom civilförsvaret. Atombomben var hon naturligtvis också motståndare till, vilket DN inte var. Dåvarande chefredaktören Herbert Tingsten var en stor vän av bomb vilket fick till följd att Bang lämnade DN för att istället skriva i Veckojournalen.

Tillsammans med bla Sara Lidman och Per-Andres Fogelström bildade Bang AMSA (auktionsgruppen mot svensk atombomb). Deras arbete gav utdelning och opinionen som tidigare hade varit för svängde och Sverige beslöt att inte skaffa atombomb.

För övrigt är även årtalet för fängelsevistelsen fel. Det var inte 1957, utan det var i januari 1956 (närmare bestämt den 3 januari och en månad fram). Med tanke på att Maj är i full fart med en dokumentär om Barbro Alving är dessa misstag märkliga, hon borde helt enkelt vara bättre påläst.

Tillägg:
Enligt de publicerade dagböckerna volym 1950-59 föreslår Bang att hon skall slippa civilförsvarsarbetet och istället får ägna sig åt fredsarbete. Ett uppslag som rätten inte gillade.

Jag står i regnet

Imorse regnade det, det var ett stillsamt vårregn vilket var fullkomligt underbart. Birth of the cool på grammofonen och i princip inga kunder alls, förutom Tantman. En helt idealisk inledning på veckan med andra ord. För mig är varma, stillsamma, regn lika magiska som kalla, stilla vinternätter när inte ett ljud hörs. Då skall man spela jazz, femtiotalsjazz. Miles Davis, kanske Kind of blue eller någon av alla hans Prestige-album. Billies Lady in satin med Violets for my furs, gör sig också fint, eller Ellas lp Like someone in love. Kanske lägger man på Walking in the rain med Ronettes, fast den gör sig bäst vid åska.

En sommarledig antecknar, del 3

Kanske är det lite svalare idag. Igår var det verkligt varmt och jag hade fastnat på Kungsgatan. Inget rörde på sig och bussen lyste med sin frånvaro. Jag skyddade mig mot solen i en port, tills dess att bussen äntligen anlände. Den var dessvärre varm och saknade helt ventilation.

Vid Hötorget fick jag nog, klev av och vandrade Drottninggatan uppåt ett par kvarter. Jag tog trapporna upp till Citykyrkans café i den guldprytt bedagade lokalen, där tid och plats alltid känns lite oklara. Kanske är man egentligen på landsorten någongång på 80-talet. Tanternas stil har i vart fall inte förändrats nämnvärt sedan min ungdom.

Jag köpte mig en kopp kaffe och en riktigt god mandeltårta, vars innanmäte var fyllt med vaniljkräm, och satte mig ner i det inre rummet med blyinfattade fönster och pistagegröna sidentapeter i väggfälten. Det är ett av mina favoritrum, det milda ljuset, de gamla tanternas stillsamma sorl och den slitna elegansen som härrör från föra seklets början då lokalen var ett nöjespalats av rang (här spelade säsongvis bla Arne Hülphers orkester).

Fenix-Kronprisen var namnet i slutet av 30-talet. 1940 beslut sig ägaren för att sälja. Han var jude och var rädd för trassel på grund av kriget och tyskarna. Huset köptes av Pingstkyrkan och med ens var det slut på nattlivet. De fina lokalerna har dock fått stå orörde, det hade knappast varit fallet om det förblivit nöjeslokal.

Åter till nutiden. Kvällen passerades sedan på Vicefest. Det var den sortens tillställning som folk springer benen av sig för att få gå på, men som man lika gärna kan undvika och placera sig i en lämplig park med vin och grammofon (vilket jag inte gjorde). En smula ansatt sitter jag här idag och funderar på vad jag skall göra med denna, min nästa sommardag.

En förlorad värld

De drack portvin. Grammofonen speladeTorna

med Tito Gobbi. Inte vet jag om det var så länge sedan, men det sprakade i iallafall i brasan. Om det nu har hänt. Toti Dal Monte sjöng Spargi d”amaro pianto

så att kristallglasen tog ton. Kanske snöade det, men inne var det varmt. Romans

av Tschaikowsky, Zarah Leander sjöng. Det började bli sent, men de ville dansa en smula. Carroll Gibbons spelade Whispers in the dark

Veden sinade, kylan kom sakta krypande ochdet var dags att förflytta sig. Otto Kyndels violin spelade Intermezzo

Sällskapskök

Om det är något jag verkligen avskyr så är det sällskapskök. Med det menar jag ett nyinstallerat kök i ett förutvarande sällskapsrum. Vips blir serveringsgången felplacerad och helt oanvändbar. Som om inte detta vore nog, tvingas man titta på diskberg och överblivna råvaror under matens intagande.

Hur man kan begå ett sådant missdåd mot en gammal fin våning övergår mitt förstånd. En våning från sekelskiftet speglar en svunnen tid som inte alltid överensstämmer med vår nutid, men det rättfärdigar inte att man slänger historien i papperskorgen endast på grund av ett kortlivat mode.

Tänk på det, nästa gång ni minglar runt i ett rum med stuckprytt tak som misskläds av en nyinsatt köksinredning.

Granz, JATP och Stinson

1946 lät Norman Granz för första gången inspela en Jazz at the philharmonic-konsert. Upptagningen bestod av två låtar, How high the moon och Lady be good och gavs ut på Moe Aschs bolag Stinson. Spelar gör bland annat Howard McGhee, Illinois Jacquet, Willie Smith ochRed Callendar.

Norman Granz och Moe Asch kom inte överens så nästa utgåva kom på Disc, sedan Mercury ochslutligen Normans nystartade bolag Clef som 1956 blev Verve.

1946 fanns inte lp-skivan, istället användes i detta fall 3 tolvtums 78-varvsskivor. Varjelåt är uppdelad på 3 skivsidor vilket gör att det blir SKARVAR mest hela tiden. Pressningenär klassiskt risigt amerikanskt 40-tal.How high the moon

och Lady be good

Be-bop

Jag har precis köpt tre fina album med Be-bop. Det första, Coleman Hawkins på Asch recordsär intressant. Coleman Hawkins började redan på 20-talet och spelade 1939 in en legendarisk version av Body and soul. På 40-talet slog han sig samman med Howard McGhee, en av boppens förgrundsfigurer. Resultatet blev det album ni kan se på bildden nedan. Det är tre skivor,totalt 6 låtar, med Colemans saxofon och Howards hetsiga trumpet.

Så kommer vi till Dial records fina album Be-bop jazz 1947 och dito för 1948. Charlie Parker,Miles Davis, Flip Phillips, Howard McGhee, Serge Charloff och många fler. Grymma inspelningar,Lover man, Confirmation, Nocturne, Bikini, Thermodynamics, Don”t blame me och 6 till. Insidan innehåller en informativ text och några bilder. De är så fina! En risig bild finner ni nedan:

Stiliga Tennant, Beaton och Sassoon

Modetips för er som inte riktigt vet var ni skall hämta er inspiration. Samtliga bilder 1928-1930.

Stora bilden Sigfried Sassoon i mitten, Stephen Tennant till höger. Stephen som Prince Charming (överst), Stephen och Cecil Beaton i randigt. Stephen framför tavla.

Matiné

Cinemateket är en ypperlig inrättning. Häromdagen hade de en goda smaken att visa en filmatisering av Hjalmar Söderbergs Doktor Glas som var mycket vacker. Dock, jag efterlyser 30-40-talets överklasskomedier.

Generellt för dessa filmer är att de utspelar sig i en bättre miljö med grevar,konsulinnor, baronessor och direktörer. Naturligtvis medverkar även hembiträden,springpojkar och en och annan nasare. För att illustrera handlingen i någon av dessa komedierciterar jag beskrivningen av ”En, men ett Lejon!” från 1940

”Då ingriper emellertid Lindas mor i handlingen, varvid den trasslas till ännu mer. Nya förväxlingar och olika svårförklarliga situationer uppstår, innan allt åter är bra mellan Kurt och hans verkliga hustru Linda. Då kan också Harry och Camilla få varandra.”

I filmen ”En natt på Smygeholm” från 1933 uppstår andra problem. ”Major Hector har en komplicerad dag. Dels spelar han golf med brorsonen Georg Kraft, dels har han bjudit en liten modist, Clary, på middag, dels skall frun komma tillbaka.”

Cementerade könsroller, eleganta miljöer (och toaletter) och en halvtafflig intrig är precis vad jag efterlyser mer utav.

Vår dam i Tyskland

Minsann, Zarah Leanders liv skall bli tysk film! Gissa om det kommer att bli bråk om hennes samröre med nazisterna. Det börjar bli uttjatat tycker jag. Spisa hellre hennes grymma nazihits från det glada 30-talet för de är verkligen bra. Man kan förstå att hon gillade Tyskland och de resurser som stod till buds.

När jag var i Tyskland för ungefär ett år sedan blev jag verkligt förvånad då jag upptäckteatt skivaffärerna praktiskt taget svämmade över av Leanderskivor. Så är inte fallet här precis. Med tanke på hur många som var tyskvänliga i Sverige under 30-talet tycker man att en äregirig artist borde bli förlåten. Men icke.

Lyssna på Sag nicht adieu, sag nur auf wiedersehen

Merci, mon ami

Lang ist her

På nattkröken 8

En finfin krök. Bryan Ferry: Don”t stop the dance (12″); Jacques Dutronc: Il est cinq heures; Francoise Hardy: L”anamour; Momus: Platinum; Eurythmics: When tomorrow comes; Blow monkeys: It doesn”t haveto be that way; Magnus Uggla: Johnny Rocker; Zarah Leander: Ich weiß es wird einmal ein wunder geschehn.

Lyssna på På nattkröken 8

Symphony nr 1 in C major


Lite Beethoven. Ett väldigt fint omslag har denna skiva som jag fyndade på Hötorget. Det är Ansermet och L”orchestre de la suisse romande som framför Beethovens Symphony nr 1 in C major. Skivan är något sliten men låter verkligen riktigt bra.

Blixtrande laser och kolsyresnö

Lustans lakejer

Dom rör sig alltid i en fräsig miljö, blixtrande laser och kolsyresnö.
En flicka jag ser hon är verkligen chic, ikväll har hon valt en glasartad blick.

Ingen har någonsin skildrat nattlivet som Lustans lakejer gjorde med låten Se men inte röra från 1980 (citatet ovan kommer därifrån). Låten gavs ursprungligen ut på Strandedsamlingen Popjob. Lyssna på Se men inte röra:

Rom och coca-cola

1945 hade Andrews Sisters en hit med Rum and coca-cols, det var faktiskt 40-talets tredje mest sålda skiva. Nu skall vi inte lyssna på Andrews Sisters, istället är det dags att spisa något mer genuina latinorytmer. Dessvärre har nog flera av skivorna spelats på mer uppsluppna tillställningar av skicket att dömma. Hadärför överseende med rasp och brus.
Vi börjar med Xavier Cugat och Benabe

Inspelad i slutet av 30-talet. Zavier blev i slutet av 50-talet känd för sina lättlyssnade stereoarrangemang.

Artistic Records, vars slogan var Music that affects, gav ut en skiva med Esy Morales Latin-America orchestra 1946. Spåren är When you look at me

och Gypsy Rhapsody

Edmundo Ros and his cuban orchestra, Le secuire

Smäktande.

Lecuona Cuban Boys var en mycket populär orkester på 30-40-talet. Här två hits, Coubanakan

och Siboney

Så Henry Kings orchestra. Skivmärket är Black & White och det verkar var totalt okänt nu för tiden. Ev inspelat i början av 50-talet. Mörkt och stämningsfullt: Tabu

och Grillito

Avslutningsvis. Forever samba med Roberto Inglez and his orchestra

Raka linjer, räta hörn

Den sena 30-talsarkitekturen tilltalar mig verkligen. Då, i slutet av 30-talet, hadespegeldörrar, kälade tak och enkla tvåluftsfönster ersatts av släta dörrar, raka vinklaroch stora, obrutna glasytor, i vardagsrummen ofta i kombination med en låg bröstning.

Det blir en speciell atmosfär i dessa rum. Ljuset flödar in och det finns inget som stördet av skuggor skapade eleganta linjespel. Det lever vidare och beblandar sig med de av linjaler dragna raka linjer och räta hörn.

Kanske finns där en öppen spis av stram modell. Vintertid spridandes ljus, ljud och värmei det luftiga rummet vars väggytor blandats upp med stora svarta hål ut mot vintermörkret.

Det kan inte bli så mycket bättre, med undantag av det strama sextiotalet och det överlastade1880-1890-talen.

Therell be some changes made

There”ll be some changes made from the old to the new. Saker och ting förändras. En del håller krampaktigt fast vid överspelade händelser, kanske också personer. Varför,det förstår jag ej. Tiden går vidare och vi med dem.

Jag är en stor romantiker, men det innebär inte att jag anser förfluten tid och händelserför något bättre. Nej låt det gamla vila, även om det är ljuva minnen som lever kvar. Något mer tråkigt än ett krampaktig tag om dåtid finns knappast.

Ett år på sextiotalet

Ett år på sextiotalet är Olof Lagercrantz skildring av sin tid på Dagens nyheter, främst i egenskap av chefredaktör. Ett år på sextiotalet är också en mycket begåvad skrift som klarsynt beskriver de intressekonflikter som kan uppstå på tidningsredaktion och i privatlivet samt hur viktigt det är att vara ärlig mot sig själv och sina ideal.

Boken är bland det bästa jag läst på mycket länge. Framförallt imponeras jag av Lagercrantz förmåga att se tillbaka på sitt liv och sina handlingar på ett både klokt och självkritisk sätt, utan att för en sekund ägna sig åt självömkan – något som snart sagt var manlig skribent för eller senare ägnar sig åt.

Läs också Min första krets, en skildring av Lagercrantz uppväxt och liv fram till 20-årsåldern; Dagbok, anteckningar från mitten av sextiotalet.

Den flamberade julpuddingen

Det är söndag. Ben smuttar på en kvarting konjak och blickar ut över staden från hemmet på övre gärdet. Ett visst mått av snö ligger redan på hustaken och i skafferiet står julpuddingen och väntar på att julen skall infinna sig. På grammofonen snurrar ”I wish every day could be like christmas”. Ben ryser av välbehag.

Så ringer då telefonen. Ben går in i sovrummet och lyfter luren.
– Ben, det är Vera. Det ligger ett lik framför öppna spisen. Vad skall jag göra? Jag skall ha gäster ikväll och ett lik kan jag bara inte visa upp. Det skulle bli skandal!
– Irriterande, verkligen, yttrar Ben. Jag är hos dig om fem minuter. Jag tar bilen och några svarta plastsäcker så skall du se att det ordnar sig.
– Ben, du är en ängel! Vill du ha äggtoddy?
– Du läser mina tankar.

Det är en smula halt på Engelbrektsgatan när Ben parkerar utanför porten och tar hissen sex trappor upp. Det står Valdor på den dörr vars ringklicka Ben sätter fingret på. Vera öppnar genast och släpper in Ben i våningen. Hon ser en smula uppriven ut.
– Det är verkligen förfärligt. Jag har precis kommit hem från en tur till landet och hann inte mer än packa upp varorna jag handlat förrän jag gjorde den hemska upptäckten när jag skulle tända en brasa i den öppna spisen. Kom med så skall jag visa dig.

Våningen består, mot gatan, av två stor sällskapsrum med stora burspråk och fönster från golv till tak. Rummen avdelas av en enorm öppen spis i natursten av californiamodell. Framför spisen ligger en sexbrud som med stor sannolikhet gjort lycka i sällskapslivet men som nu förvandlats till ett vidrigt, brännskadat lik. Ben ryser. Offret hade av allt att dömma varit uppklädd i höstens YSL-kollektion. Stackars Vera, hon som är så förtjust i YSL och har löpmeter på löpmeter i garderoben.
– När kommer gästerna, undrar Ben.
Vera torkar bort en tår.
– Om två timmar, vid sjutiden. Jag hade tänkt mig bjuda på toddys och grillade marshmallows. Detta är förfärligt.
– Lugn, detta illdåd får inte förstöra din bjudning. Jag hämtar några svarta soppåsar så bär vi upp liket på vinden, ni har väl vindskontor?
– Ja, ett rejält rum där vi förvarar julpynt och utrangerade möbler.

En stund senare är liket bortforslat och placerat bland smällkarameller och julgransljus uppe i vindskontoret. Vera har plockat fram kristalloljan och rengör parketten. Snart är det bara några små brännmärken som återstår. Ben smuttar på en äggtoddy.
– Tänker du berätta för Lorentz, undrar Ben.
– Inte ännu, jag tror att det är klokt att vänta ett tag, tills dess att jag vet vem hon var.
– Jag förstår, du misstänker något.

Ben är tillbaka i hemmet på Övre Gärdet. Verkligen en märklig historia detta. Hur hade sexbruden hamnat i familjen Valdors vardagrum på Övre Östermalm? Och varför var hon brännskadad? Så erinrar sig Ben lukten i lägenheten, det var inte bara Veras tunga parfym. Det fanns även en annan doft, en doft som av äggtoddy, men detta var innan Vera serverat honom en dylik. Någon slags alkohol måste det ha varit, men det doftade verkligen billigt. Ben går in i sovrummet och lyfter luren på den stationära apparaten och slår ett nummer. Ett södermalmsnummer.
– Jag var uppe i en bättre våming på Engelbrektsgatan för ett par timmar sedan. I lägenhetn fanns det en egendomlig doft. En doft som fick mig att tänka på äggtoddy och en gammal spritfabrik jag besökt en gång i öststaterna. Har du någon aning om vad det kan ha varit? Doften är inte alls bekant på denna sida om slussen.
– En riktigt risig brandy. Eau-de-Vie! Så långt som du bara kan komma från Grönstets och de franska lyxmärkena. Jag vet flera i kvarteret som har en flaska stående.
Ben står som förstenad med luren i handen. En brandy i Veras våning. Detta får inte komma ut.
– Är det något obehagligt som har hänt?
– Mord, svarar Ben och låter luren falla ner i sin klyka.

Ben sitter framför brasan och dricker konjak. Vaför låg en grovt brännskadad sexbrud framför Veras öppna spis och varför luktade där Eau-de-vie i lägenheten? Ben tar hissen ner och kör raskt bort till Lilljansplan. Det sorlar i trapphuset utanför lägenheten på 6 trappor. Vera öppnar dörren, ser aningens förvånad ut, men släpper sedan in Ben.
– Har det hänt något?
– Jag har fått viss information, men vill inte oroa dig i onödan. Ge mig en toddy så skall ta pulsen på dina gäster.
– Naturligtvis.

I vardagsrummet sprakar brasan. Genom panoramafönstren breder stockholmshimlen ut sig. Ben går fram till spisen och hälsar på Lorentz.
– Verkligen en god toddy denna här, säger Ben.
– Ja, den blev inte så tokig. Skönt att det ordnade sig iallfall, det kunde lika gärna ha slutat i en katastrof.
– Förlåt, nu förstår jag inte? Hade Vera trots allt berättat för sin man?
– Vi bad vår nya chaufför att köpa hem några flaskor konjak och vad tror ni att han köpte?

– Eau-de-vie.
– Det var som fan! Ja, du har rätt. Det var verkligen ljusblått. En söndag när bolaget som vanligt håller stängt. Jag hade ett förbannat sjå med att få tag i nya flaskor, men som du ser så lyckades jag iallafall. Han fick gå ögonblickligen, chauffören. Denna gång blir det allt jag som ordnar med tjänstefolk.

Ben går ut till köksregionerna och letar reda på tjänarrummet. Han reglar köksdörren från insidan och går in i kammaren. På golvet står de olycksaliga Eau-de-vie-flaskorna, men i övrigt ser rummet tomt ut. Ben går fram till den inbyggda garderoben och öppnar dörren. Där ligger kläder och tidskrifter huller om buller. Längst in på den översta hyllan hittar Ben några videokassetter av den typ som man brukar köpa oinspelade. En av kassetterna är framspolad till hälften. I köket startar elvispen. Ben smyger snabbt ut ur kammaren, reglar upp köksdörren, smiter ut och går sedan in genom huvudentreén. Denna gång utan att ringa på.

Vid niotiden beger sig Ben hem från bjudningen för att ta igen sig och tänka igenom kvällens händelser. Temperaturen har nu sjunkit till minus 10 grader och månen sprider sitt ljus över punkthustak och trädkronor. I köket doftar det av apelsiner och nejlikor. Ben har tänt under glöggrytan och sitter nu i soffan med en glöggmugg i handen. Hur länge hade han känt Valdors? Han drog sig till minnes att han första gången träffade Vera på en blöt nyårsafton för några år sedan och hade sedan dess fått regelbundna inbjudningar till hemmet på Engelbrektsgatan. Det var tillställningar som stod högt upp på önskelistan bland stadsdelens modelejon.

Från sovrummet hörs telefonen ringa med skarpa signaler. Ben lyfter luren.
– Det är Vera, jag ringer väl inte och stör?
– Nej, det var ingen av dina gäster som skulle åt gärdet till.
– Hur går det Ben, har du några uppslag?
– Vera. Hur länge har du sysslat med pornografi?

Det blir tyst i luren. Ben hör hur det prasslar som av dollarsedlar. Sedan följer en häftig inandning.
– Vad menar du Ben? Jag förstår inte.
– Du gjorde ett misstag när du anställde din kompanjon som chaufför och använde ditt eget hem som inspelningsstudio.
– Är du kvar, Vera?
– Ben, du anar inte vad det är lönande att med pornografi i överklassmiljö. Lorentz är så snål med slantarna, så jag var helt enkelt tvungen att börja arbeta för mitt uppehälle. Det var aldrig vår mening att skada flickan, det måste du förstå.
– Jag tror dig, Vera. Det var väl dina plagg som hon hade på sig?
– Ja, så var det. Kenny, min kollega, chauffören, skulle flambera en julpudding som vi flickor skulle njuta av i öppningsscenen. Ja, så hällde han på för mycket av den där billiga sörjan. Jag han precis undkomma lågorna. Det var förfärligt.
– Vera. Jag hoppas att du förstår att jag inte kan hjälpa dig mer. Du får själv reda upp det här. Jag lovar dock att inte föra detta vidare.
– Å Ben, jag är så tacksam. jag tror säkert att jag skall klara detta själv. Se, jag har körkort och Lorentz åker bort imorgon. Då har jag gott om tid att röja vinden.
– Vera, vi ses på nyårsafton då.
– Ja Ben, det gör vi.
Ben lägger ned luren och går ut i vardagsrummet, sätter sig i soffan och häller upp en ny mugg med glögg.

Ullas Billquists stora hits på Odeon

Upptäckte precis att Ullas gamla hits inte alls är vanliga på CD. Märkligt, till och med kidsen gillar henne nuförtiden. Här kommer således en liten best of-samling med 8 av de bästa hon spelat in. S

8 sidor Ulla Billquist:
Kärlekens små ord; En viol, monsieur; Aj, aj, aj, vilken röd liten ros; Djurgårdsnätter; Jag har en liten melodi; Längtar inte du liksom jag efter våren; Köp en ros från Bois de Bologne;När tvenne hjärtan slå samma slag (20 min).

Petrouchka

Rasande stiligt omslag. Petrouchka är en slags rysk variant på en franska Pierrot. Stravinsky komponerade stycket med början 1910 och i juni 1911 dansade Nijinsky titelrollen.

Här en inspelning från ca 1949-50 med Ansermet och L”orchestre de la siusse romande. Man kan inte tro att det är en gammal inspelning. Den har ett ljud som vore den inspelad idag. Lyssna på Petrouchka

Den franskvänlige tysken

Juliette Greco, Barbara, Francoise Hardy, Jacques Dutronc, Yves Montand. Jag gillar fransk musik. Dessvärre har jag aldrig känt mig hemma i Paris, då är Berlin bra mycket trevligare. Inget hindrar dock att leva en smula i Paris, om så bara i några dagdrömmar.

Här två pärlor med Barbara, framförallt Ni belle, ni bonne är fantastisk:

Pierre är heller inte dum:

På nattkröken 10

En vårkrök. Ariel Pink: Among dreams; Nat King Cole trio: I”m lost; Svens Asmussen och hans orkester: Just a gigolo; Miles Davis orkester: Darn that dream; Ella Fitzgerald: My last affair; Chet Baker: But not for me; Frank Sinatra: Stormy weather; JATP vol 10: I surrender dear.

Lyssna på På nattkröken 10

En sommarledig antecknar, del 4

Nej, inte blev dagen svalare än gårdagen, verkligen inte alls. Dagen har dock, trots hettan, varit fylld av äventyr och strapatser. Jag har nämligen unnat mig en sittgrupp, en stilmöbel i nyrokoko!

De senaste tio åren har jag planerat att byta ut min rätt så bedagade, men väldigt sköna sittmöbel från 60-talet. Idag blev det äntligen av. För att liva upp hemmet en smula, och göra vissa stilmässiga utflykter, föll det sig naturligt att satsa på en stilmöbel. Stilmöbler är industriellt tillverkade kopior av gamla antika original. Idag väldigt billiga, ja rentav hemskt prisvärda.

Min möbel i nyrokoko är troligtvis lite äldre, tillverkad i början av seklet. Den är väldigt fin, skir och med en alldeles naturlig patina. Den är klädd i någon sorts ljust guldgul sidenbrokad.

Nu var det inte helt enkelt att släpa hem denna finfina möbel. Jag var tvungen att hyra ett släp till bilen och det är något jag aldrig tidigare gjort. Mina erfarenheter av släp sträcker sig till att köra traktor och höskrinda. Kombinationen släpvagn à 4 meter och Pontiac`à 5.5 meter var imponerande och jag blev nästintill livrädd. Dessutom var det hett, mycket hett.

Allt gick dock bra, men jag har insett att folk fullkomligt struntar i att tyda blinkerssignalen och att inte köra om i högerfilen. Om ni inte visste det, vid filbyte åligger det medtrafikanterna att underlätta så mycket de bara kan. Men det var det ingen som gjorde, jag fick stanna kvar i min fil och åka rakt fram.

När jag anlände Gärdet fann jag Elin och Fru G i trädgården. Fru G var ute med sin hund, Lollo, och Elin vattnade trädgården. De blev stormförtjusta när de såg mitt inköp. Helt i deras stil. Särskilt imponerade blev de när jag alldeles själv bar in soffan, helt utan hjälp och med bara två händer.

Bilden ovan visar mitt fynd. Observera stilbrotten, lampan i tidig sjuttiotalsmodell och längst ner till vänster högtalargrallret till en Sonab oa5 (högtalare av ypperligt märke). Nu återstår bara vissa justeringar vad det gäller det övriga möblerna för att min inredning skall bli lite lagomt homogen.

Le plus difficile

Favoriten. Honom man vill ha med smör på. Jacues Dutronc. Hits som: Il est 5 heures, Paris s”éveille, J”Aime Les Filles och Le plus difficile. Jag älskar Jacques.Spring iväg till skivbutiken nu så att Jacques får lite royalty.

Ambassador hotel

På Ambassador hotel i Los Angeles spelade Abe Lymans orkester i mitten av 20-talet. Abes orkester blev mycket populär, då han spelade prefekt dansmusik som var lättlyssnad och trevligt arrangerad. I undantagsfall hördes arrangemang som var mer ”hot”, dvs influerade avden nya vilda dansmusiken som härstammade från de svarta musikerna.

Abbe Lyman gjorde mer än bara spelade och arrangerade, han skrev en hel del dängor, bland annat I cried for you, Did you mean it och What can I say after I say I”m sorry?

1933 flyttade han till New York och fortsatte sin framgångsrika karriär. Samma år spelade han in två svängigt lättlyssnade nummer för Brunswick records:
Stormy weather

och Medley from Gold diggers 1933

Album sets, long plays etc

På sista tiden har jag funderat en hel del på olika musikformat. I begynnelsen, nästan iallafall,fanns endast 78-varvssinglar med en låt på varje sida. Lire snålt kan man tycka ochmycket riktigt lancerade Columbia sina Smart sets, dvs album med 3-6 78-varvsskivor i en snygg förpackning. Så kom longplaysen och vinylsinglarna. Under några år tillverkades dessutom album sets med vinylsinglar, riktigt snygga askar med bildomslag.

Så kom då CD:n och mp3 och andra praktiska digitala musikformat. Nu till problemet: kommer man att kunna spela mp3filer om 40 år? CD:skivor? Jag är allt lite nojig jag, även om jag digitaliserardelar av mitt skivbibliotek så inser jag att det troligaste är att det är minst problematisktatt spela gamla analoga plattor år 2046. Hur jobbigt verkar det inte att med jämna mellanrumkonvertera sina stackars filer till nya, moderna format? Det orkar jag icke, dessutom tycker jag att det fina med att leva i vår tid är att jag kan välja att använda internet, som jag älskar,men samtidigt hålla fast vid det gamla halvunkna som jag verkligen gillar.

A shoebox full of cocaine

En del människor skall då alltid vara värst. Tallulah Bankhead var ingen vän av renlevnad – tänk Patsy Stone health club – vilket avspeglade sig i hennes ovanor.När hon en dag sprang in i en ung, oförstörd, kollega som unnade sig en pausoch lite juice utbrast hon: ”When I was 16, dahling, I had a shoebox full of cocaine”.

Igår fick jag mig en lång utläggning av en kund om faran med att dricka mjölk (kunden hävdade ett mjölk skadar hälsan). Uppvuxenpå landet som jag är, och dessutom konsument av mjölk som måltidstryck, blev jag en smula oroad. Det hela löste sig dock tämligen raskt, då kunden tog sin sojalatte, satte sig på uteserveringen och tände en cigg.

Jag skall börja bli elak

Nej, jag skall inte falla in i den populära bloggjargongen, jag citerar bara Lustans lakejers Diamanter. Texten fortsätter ”jag skall odla mitt hat, för om hatet blir tillräckligt kallt ser man världen så klart.” Jag upptäckte Lustans för femton år sedan och var redan då i 20-årsåldern, men föll likväl pladask för den bästa av alla våra svenska grupper. Debuten,Lustans Lakejer, tog det sin tid att riktigt uppskatta, men album nr 2, Rendez-vous i Rio, var ett praktfull new romantic-alster, fylld av dängor, redan från början. Skiva 3, En plats i solen, som producerades av Richard Barbier i då enormt stora Japan, är mer lågmäld men en väldigt bra skiva den med. Sedan åkte Johan Kindes skapelse störtlopp mot avgrunden. De 3 första skivorna hör självklart hemma på min top 5 (eller 10) över svenska 80-talsplattor.Nu finns hela Lustans produktionen på box, så det är bara att handla (även om de ursprungliga skivorna på bolaget Stranded är mycket trevligare att äga, fantastiska innerkonvolut!). Stranded hade för övrigt även Reeperbahn och Ratata i sitt stall, tillsammans var de hörnstenarna i det tidiga svenska 80-talet. Mer om det en annan gång.

Tanter, tanter och åter tanter

Varje sommar anordnar min mor tillställningar, som det anstår en bättre dam på landet. Det är ingen ungdomsdans precis, utan tanterna är i majoritet. Nå, lite härligt framstår det allt med den norrländska sommaren i bakgrunden.

Vårpyssel

Det börjar bli ljusare. Jag har gjort följande:
Plockat fram Fuchsiorna från vinterförvaringen i kallskafferiet (och beskurit HÅRT).
Planterat sticklingar av Blomsterlönn (Klockmalva) och Passionsblomma.
Sått Lavendel. Lavendel har man som fyllning i de små kuddar som man har i linneskåpet. Detdoftar grymt (det tycker dessbättre inte malen)!

Die exotische Tänzerin

Tänk, en tysk utgåva med Frankrikes mesta dansös. Josephine Baker föddes i USA med det var i Paris som hon blev stor med sin exotiska dans. Här är några sånger med bananflickan Josephine som knappast gått till historien, men lite roliga är de allt.

Je pars

Solitude

Begin the beguine

Solitude är Ellingtons gamla paradnummer, Je pars gjorde Four Seasons en odräglig version av i mitten av 60-talet (Alone). Som sagt, roligare än bra. Konvolutet med den tyska texten är dock bäst (Die exotische Tänzerin).