Det är söndag. Ben smuttar på en kvarting konjak och blickar ut över staden från hemmet på övre gärdet. Ett visst mått av snö ligger redan på hustaken och i skafferiet står julpuddingen och väntar på att julen skall infinna sig. På grammofonen snurrar ”I wish every day could be like christmas”. Ben ryser av välbehag.
Så ringer då telefonen. Ben går in i sovrummet och lyfter luren.
– Ben, det är Vera. Det ligger ett lik framför öppna spisen. Vad skall jag göra? Jag skall ha gäster ikväll och ett lik kan jag bara inte visa upp. Det skulle bli skandal!
– Irriterande, verkligen, yttrar Ben. Jag är hos dig om fem minuter. Jag tar bilen och några svarta plastsäcker så skall du se att det ordnar sig.
– Ben, du är en ängel! Vill du ha äggtoddy?
– Du läser mina tankar.
Det är en smula halt på Engelbrektsgatan när Ben parkerar utanför porten och tar hissen sex trappor upp. Det står Valdor på den dörr vars ringklicka Ben sätter fingret på. Vera öppnar genast och släpper in Ben i våningen. Hon ser en smula uppriven ut.
– Det är verkligen förfärligt. Jag har precis kommit hem från en tur till landet och hann inte mer än packa upp varorna jag handlat förrän jag gjorde den hemska upptäckten när jag skulle tända en brasa i den öppna spisen. Kom med så skall jag visa dig.
Våningen består, mot gatan, av två stor sällskapsrum med stora burspråk och fönster från golv till tak. Rummen avdelas av en enorm öppen spis i natursten av californiamodell. Framför spisen ligger en sexbrud som med stor sannolikhet gjort lycka i sällskapslivet men som nu förvandlats till ett vidrigt, brännskadat lik. Ben ryser. Offret hade av allt att dömma varit uppklädd i höstens YSL-kollektion. Stackars Vera, hon som är så förtjust i YSL och har löpmeter på löpmeter i garderoben.
– När kommer gästerna, undrar Ben.
Vera torkar bort en tår.
– Om två timmar, vid sjutiden. Jag hade tänkt mig bjuda på toddys och grillade marshmallows. Detta är förfärligt.
– Lugn, detta illdåd får inte förstöra din bjudning. Jag hämtar några svarta soppåsar så bär vi upp liket på vinden, ni har väl vindskontor?
– Ja, ett rejält rum där vi förvarar julpynt och utrangerade möbler.
En stund senare är liket bortforslat och placerat bland smällkarameller och julgransljus uppe i vindskontoret. Vera har plockat fram kristalloljan och rengör parketten. Snart är det bara några små brännmärken som återstår. Ben smuttar på en äggtoddy.
– Tänker du berätta för Lorentz, undrar Ben.
– Inte ännu, jag tror att det är klokt att vänta ett tag, tills dess att jag vet vem hon var.
– Jag förstår, du misstänker något.
Ben är tillbaka i hemmet på Övre Gärdet. Verkligen en märklig historia detta. Hur hade sexbruden hamnat i familjen Valdors vardagrum på Övre Östermalm? Och varför var hon brännskadad? Så erinrar sig Ben lukten i lägenheten, det var inte bara Veras tunga parfym. Det fanns även en annan doft, en doft som av äggtoddy, men detta var innan Vera serverat honom en dylik. Någon slags alkohol måste det ha varit, men det doftade verkligen billigt. Ben går in i sovrummet och lyfter luren på den stationära apparaten och slår ett nummer. Ett södermalmsnummer.
– Jag var uppe i en bättre våming på Engelbrektsgatan för ett par timmar sedan. I lägenhetn fanns det en egendomlig doft. En doft som fick mig att tänka på äggtoddy och en gammal spritfabrik jag besökt en gång i öststaterna. Har du någon aning om vad det kan ha varit? Doften är inte alls bekant på denna sida om slussen.
– En riktigt risig brandy. Eau-de-Vie! Så långt som du bara kan komma från Grönstets och de franska lyxmärkena. Jag vet flera i kvarteret som har en flaska stående.
Ben står som förstenad med luren i handen. En brandy i Veras våning. Detta får inte komma ut.
– Är det något obehagligt som har hänt?
– Mord, svarar Ben och låter luren falla ner i sin klyka.
Ben sitter framför brasan och dricker konjak. Vaför låg en grovt brännskadad sexbrud framför Veras öppna spis och varför luktade där Eau-de-vie i lägenheten? Ben tar hissen ner och kör raskt bort till Lilljansplan. Det sorlar i trapphuset utanför lägenheten på 6 trappor. Vera öppnar dörren, ser aningens förvånad ut, men släpper sedan in Ben.
– Har det hänt något?
– Jag har fått viss information, men vill inte oroa dig i onödan. Ge mig en toddy så skall ta pulsen på dina gäster.
– Naturligtvis.
I vardagsrummet sprakar brasan. Genom panoramafönstren breder stockholmshimlen ut sig. Ben går fram till spisen och hälsar på Lorentz.
– Verkligen en god toddy denna här, säger Ben.
– Ja, den blev inte så tokig. Skönt att det ordnade sig iallfall, det kunde lika gärna ha slutat i en katastrof.
– Förlåt, nu förstår jag inte? Hade Vera trots allt berättat för sin man?
– Vi bad vår nya chaufför att köpa hem några flaskor konjak och vad tror ni att han köpte?
– Eau-de-vie.
– Det var som fan! Ja, du har rätt. Det var verkligen ljusblått. En söndag när bolaget som vanligt håller stängt. Jag hade ett förbannat sjå med att få tag i nya flaskor, men som du ser så lyckades jag iallafall. Han fick gå ögonblickligen, chauffören. Denna gång blir det allt jag som ordnar med tjänstefolk.
Ben går ut till köksregionerna och letar reda på tjänarrummet. Han reglar köksdörren från insidan och går in i kammaren. På golvet står de olycksaliga Eau-de-vie-flaskorna, men i övrigt ser rummet tomt ut. Ben går fram till den inbyggda garderoben och öppnar dörren. Där ligger kläder och tidskrifter huller om buller. Längst in på den översta hyllan hittar Ben några videokassetter av den typ som man brukar köpa oinspelade. En av kassetterna är framspolad till hälften. I köket startar elvispen. Ben smyger snabbt ut ur kammaren, reglar upp köksdörren, smiter ut och går sedan in genom huvudentreén. Denna gång utan att ringa på.
Vid niotiden beger sig Ben hem från bjudningen för att ta igen sig och tänka igenom kvällens händelser. Temperaturen har nu sjunkit till minus 10 grader och månen sprider sitt ljus över punkthustak och trädkronor. I köket doftar det av apelsiner och nejlikor. Ben har tänt under glöggrytan och sitter nu i soffan med en glöggmugg i handen. Hur länge hade han känt Valdors? Han drog sig till minnes att han första gången träffade Vera på en blöt nyårsafton för några år sedan och hade sedan dess fått regelbundna inbjudningar till hemmet på Engelbrektsgatan. Det var tillställningar som stod högt upp på önskelistan bland stadsdelens modelejon.
Från sovrummet hörs telefonen ringa med skarpa signaler. Ben lyfter luren.
– Det är Vera, jag ringer väl inte och stör?
– Nej, det var ingen av dina gäster som skulle åt gärdet till.
– Hur går det Ben, har du några uppslag?
– Vera. Hur länge har du sysslat med pornografi?
Det blir tyst i luren. Ben hör hur det prasslar som av dollarsedlar. Sedan följer en häftig inandning.
– Vad menar du Ben? Jag förstår inte.
– Du gjorde ett misstag när du anställde din kompanjon som chaufför och använde ditt eget hem som inspelningsstudio.
– Är du kvar, Vera?
– Ben, du anar inte vad det är lönande att med pornografi i överklassmiljö. Lorentz är så snål med slantarna, så jag var helt enkelt tvungen att börja arbeta för mitt uppehälle. Det var aldrig vår mening att skada flickan, det måste du förstå.
– Jag tror dig, Vera. Det var väl dina plagg som hon hade på sig?
– Ja, så var det. Kenny, min kollega, chauffören, skulle flambera en julpudding som vi flickor skulle njuta av i öppningsscenen. Ja, så hällde han på för mycket av den där billiga sörjan. Jag han precis undkomma lågorna. Det var förfärligt.
– Vera. Jag hoppas att du förstår att jag inte kan hjälpa dig mer. Du får själv reda upp det här. Jag lovar dock att inte föra detta vidare.
– Å Ben, jag är så tacksam. jag tror säkert att jag skall klara detta själv. Se, jag har körkort och Lorentz åker bort imorgon. Då har jag gott om tid att röja vinden.
– Vera, vi ses på nyårsafton då.
– Ja Ben, det gör vi.
Ben lägger ned luren och går ut i vardagsrummet, sätter sig i soffan och häller upp en ny mugg med glögg.
