Kategori: Övrigt

Innan Spyan helt anpassas för pensionärer passade jag på att gå på TeTE A CLAQUES. Verkligen härligt med en lite ungdomligare attraktion på den adressen. Bra musik, DANS, uv-bubblor och ganska så trevlig publik. Synd bara att man alltid har en vakt i närheten, beredd att slänga ut en så snart kön där ute blir för lång.

Jag har sett Zodiac, ett tämligen bedårande, långt utdraget antiklimax som man sällan stöter på. Särskilt ovissheten var rätt så charmant. Jake Gyllenhaal hade en roll, som såsmåningom växte, men som mest var av dekorativ art. Jake har svenskt påbrå (Malla Montgomery-Silfverstolpes moster Gustava Rudbeck var i sitt andra giftrmpl gift Gyllenhaal!).

Då var det dags för vädret. Omväxlande får man nog säga. Jag hade glömt mina solglasögon på bilverkstaden (byte av bromsklossar) och överraskades av två skurar när jag promenerade dit för att hämta dem. På väg dit passerade jag Thomas Eriksson arkitekters ombyggnad av en gammal kontorsbyggnad på Sandhamnsgatan. Nu blir här fräsiga bostadsrätter med kök i öppen planlösning. Det sistnämnade borde vi verkligen förskonas ifrån, det känns så omodernt, så daterat. Bygget i övrigt är nog inte så tokigt, det är i grunden en påkostad gammal kontorsfastighet.

Dagens andra utflykt gick till ornsgatan där jag plockade upp två påsar med skivor. Gårdagskvällen passerades närmligen hos Chicagos (swingklubben), där jag spelade skivor av gammal sort. Det är inte lite jobbigt att släpa med sig skivspelare, förstärkare och 60 st 78-varvsskivor. Det var inte bara tjejtanter och pensionärer där, även det lite yngre gardet, kidsen, fanns på plats. Riktigt lyckat var det.

Så till litteraturen. Jag läser fortfarande En saga om en saga och andra sagor av Selma. Den är fin, som så många andra av henens böcker. Jag har även pressat i mig homosexboken Bögjävlar. En rätt så intressant skrift, men mer om sen vid ett annat tillfälle.

När jag tänkt på Trolltyg i tomteskogen har jag alltid haft ett minne av att sagan om tomtarna och trollen var sjukt rolig. Bäst mindes jag trollmamman utbristandes ”Nu skall jag göra mig vacker” samtidigt som hon knöt en snok i sina risiga hårtestar. Häromveckan såg jag sagan omigen.
Nu inser jag att sonen i familjen är en tämligen odrägligt präktig ung man i skägg och hans tilltänkta fru ett blont våp som är helt bortkommen. Då är trollmamman bra mycket roligare, klädd i en tajt trikåklänning som visar hennes fylliga former och dessutom röker hon alltid cigarr.
När jag var liten var jag alltid så rädd att trollen skulle lyckas utrota de rara tomtarna. Nu känns tomtarna outsägligt mossiga med sin sjukligt heteronormativa familj. Riktigt unkna faktiskt. Jag måste nog gå så långt att jag avråder dagens ungdom från att titta på smörjan, såtillvida den inte visas i avskräckande syfte.
Dock kan jag konstatera att det blev folk av mig, trots mossiga sagor i barndomen.

Muggsy Spaniers ragtime band hade en kort storhetstid under de första krigsåren (2:a världskriget). Märkligt nog spelade de inte ragtime utan snarare Dixieland (vit traditionell jazz) med samma sorts rytmsektion som swingbanden.
Här har vi några tämligen dansanta nummer:

I wish I could shimmy like my sister Kate

Black and blue

More than you know

Someday, sweetherart

Chicago

Karriären dalade dock när swingen blev allt smetigare och övergick till så kallad sweet music i början av 40-talet.

Svensons bor ofta i villor eller lägenheter i förorten eller på landsbygden. Rent statusmässigt är en villa att föredra om man bor på landet. Jag minns att jag tyckte lite synd om de stackare som inte hade eget hus när jag växte upp. Svenssons kan också bo i Vasastan, men då bor de trångt för att ha råd med dyr garderob, barbesök och utflykter till ROOM på Alströmmergatan.

Svenssons som inte bor i Vasastan lägger gärna pengar på en hemmabioanläggning. Oftast blir det inga pengar över till dvd-skivor, men det gör inte så mycket. Det går utmärkt att imponera på grannarna med en simpel demonstrationsskiva.

Dags för intimare detaljer. Svenssons är hetro! Lite perverst, man vill verkligen inte veta vad de hittar på i sänghalmen. Om Svenssons liv ter sig en smula långtråkigt så kan man ge sig fan på att de bedrar varandra. Vips har grannfrun och Björne på Granstigen funnit varandra i en tvättstuga. Och man kan ge sig fan på att det liggs.

Svenssons är mycket fördomsfulla. De har klara åsikter om allt och alla som inte är lika präktigt sunkiga som de själva är. Man bör inte ha intressen som skiljer sig från mängdens. Dock, observera att män och kvinnor har inte samma intressen.

Kanske är jag en smula kategorisk, men på det stora hela tror jag att det stämmer. Och varför kan inte jag unna mig att vara en smula fördomsfull?

Idag skall jag inte klaga på folks dåliga smak, istället kommer här en enkel bildsvit beskrivandes mitt hem. Disk saknas ej i köket, däremot lyser blixtlampan med sin från varooch bilderna är följaktligen gultonade. Det hela påminner allt lite om en djungel. Håll till godo.

”Det är många i juletid som upprörs av H&M:s underklädesreklam, men jag tycker att folket skall lugna ner sig och tänka över detta fenomen.
Jag ser personligen fram emot kampanjen varje år och har saknat den under uppehållet.Den får en att komma i julstämning! Den söta fransyskan, Emanuelle Bèart, som mannekängar i år gör riktigt bra ifrån sig. Det blir en fin dekor på alla gråa husväggaroch busskurer.
Ändå kommer ständigt dessa klagomål på modellernas spetsprydda kroppar. Feministernaborde väl annars vara tacksamma att H&M låter oss få vila ögonen på så sköna varelser – för är inte alla feminister lesbiska? Om Gudrun Schymans uttalande att reklamen skulle vara porr kan jag bara säga att då har hon inte sett på porr!
Tillfredställd 65+”

Minsann, vem är det nu som varit så lustig och totat ihop detta alster som var infört på insändarsidan i City igår. Stor humor är det iallfall, då jag utgår ifrån att det är någon som skämtar aprilo. Sällan har väl en gammal snuskgubbe blivit så bortgjord i pressen.

Jag såg Jarvis igår. Det var inget vidare. Tänk, 1994 när de släppt His ”N” Hers(som föregåtts av bla Razzamatazz och O.U) och var bäst av alla i den brittiska vågen. Nygamle Jarvis har mer gemensamt med Tomas Ledin eller någon annan gubbe. Trist, men tyngdkraften hinner alltid ikapp.

En riktigt klassisk inspelning av Sibelius Symphony nr.2 in C minor op. 43

med dirigenten Serge Koussevitzky på podiet. Jag är väldigt osäker på när denna inspelning är gjord, om det är i mitten av 30-talet eller senare. Albumet är iallfall väldigt gammalt i bruntkonstläder med guldboxtäver. Lyssna, den är väldigt vacker och låter riktigt bra.

Scorpio rising är filmen där en man tar på sig ett skinnställ till tonerna av Bobby Vintons Blue Velvet. Det är roligt. Hela filmen är faktiskt mycket sevärd. Dessvärre verkar din inte finnas på YouTube, så vi tittar istället på Kustom Kar Kommandos. Inte alls lika bra, men det är iallfall Anger och lite bilporr. Här hittar ni en artikel om den nya DVD-boxen med Angers filmer.

1975 släpptes dängan Born this way med Valentino

på Motownndistribuerade homosexetiketten Gaiee. Två år enare gjorde Carl Bean en riktigt höjdarversion av densamma. Det mest originella med låten är textraden ”Happy, carefree and gay”. Året var som sagt 1975 och gay hade då fått en helt annan betydelse än det hade i mitten av fyrtiotalet, när Glenn Millers When Johnny comes marching home

spelades på radion (”and we all feel gay when Johnny comes marching home…”). Bilden föreställer en annan Valentino, i filmen The Sheik.

En av de mer ovanliga inspelningarna av Gershwins Porgy and Bess står Monica Zetterlund och Carli Tornehave. Den kom 1958, året efter Ella och Louis fantastiska version. Konvolutet lider en viss brist på, låt oss kalla det, färgbalans. Lyssna på:
Bess you is my woman(duett)

och I loves you Porgy(Monica)

Av någon anledning är den väldigt ovanlig, denna svenska version som jag verkligen gillar.

Jimmie Lunceford var en av de populäraste svarta orkesterledarna i USA under trettiotalet. Riktigt stor kunde man bara bli om man var vit och gärna gjorde sina skivor extralättlyssnade. Lunceford var välutbildad och hade dessutom undervisat i musik vilket var ovanligt för en svart man.
Under 30-talet gjorde Sy Oliver swingbandets arrangemang idistinkt 2-takt, till skillnad från konkurrentrnas 4-takt. 1934 engagerades orkesternpå det berömda haket Cotton Club i Harlem. Jimmie var alltid mån om orkesterns stil och såg till att kläderna var av bästa snitt, vilket passade bra när de nu spelade på prestigefyllt ställe som Cotton Club.
1947 dog Jimme Lunceford, troligen förgiftad av en rasist, eller som man sa då: negerhatare.
Jag har valt ut några melodier från 1934-35.

Mood indigo

Rose room

Black and tan fantasy

Stratosphere

Rhythm is our business

My blue heaven

Och vad är då folkvett? Jag ber att får rekapitulera handlingen i filmen Sara lär sig folkvett. Sara, spelad av Tutta Rolf, är ett klantigt hembiträde av sämre börd som pratar slang och krossar porslin. När det visar sig att Sara ärvt en miljonförmögenhet ändras allt. Sara blir ”paying guest” och får lära sig hur man för sig i bättre hem. Sara är dock inte nöjd, ty hon är kär i en av familjens söner, Georg, och misstänker att han inte vill gifta sig med henne på grund av hennes pengar, han är nämligen konstnär och föraktar kapitalet. Sara bränner därför alla sina penger på värdelösa aktier, donerar pengar till ett konstnärshem i Georgs namn samt shoppar dyrbara presenter till hela familjen. Georg blir lycklig och bestämmer sig för att han och Sara skall gifta sig. Slutligen visar det sig att de värdelösa aktierna ha stigit så Saras formögehet är återställd.

Ja, vad är det egentligen som man bör betrakta som folkvett, de fina maner som Sara lär sig eller den totala likgiltigheten för pengar? Eftersom filmen är en produkt av svenskt 30-tal så är det naturligtvis hyfs och stil som är att likna med folkvett, dock får man anta att även likgiltigheten för pengar var något att sträva efter. Nu är det dock dags att göra en jämförelse med vår egen tid.

Om nu Sara mot förmodan skulle ägna sig åt städyrket (jag säger bara barnflicka) så vore det för att tjäna pengar till ett par nya, fylliga bröst. Ett annat alternativ är att hon helt enkelt ligger med maken i familjen och låter honom betala operationen. Sonen i familjen, Vladimir, spelar skivor på en av stadens fräsigare nattklubbar och Sara skulle dö för ett VIP-kort på den syltan. Sara är dock en obildad lantis som handlar sina kläder på Kapp-Ahl vilket gör Vladimir ytterst tveksam, ty han skrive även om mode i Bon. När sedan Sara kommer med sina nya, stora bröst blir Vladimir helt tokig. Sara får både VIP-kort och så får hon ligga. När sedan familjens nya hembiträde äntrar scenen, blir Sara raskt förpassat till glömskans unkna vrå. Det nya hembidrädet är nämligen från Polen och den egenskapen är långt mer gångbar i bättre kretsar är ett par stora bröst.

Vad säger man? Vilken ledsam historia det blev. Jag kan inte riktigt förklara det, men min uppdiktade historia känns iallfall bedydligt modernare än den första som i dagsläget känns enormt mossig. Dock betydligt uppbyggligare.

Dr Robert och hans Blow Monkeys. Hur bra är inte den här videon? Låten är dessutom en av mina favoriter. Klicka här om videon inte syns.

Richard Tauber, tenoren som också sjöng opera, är inte alls lika känd som sin föregångareEnrico Caruso. Född i Österrike, inföll hans glansdagar under 20- och 30-talen och hans var bland annat engagerad vid stadsoperan i Wien och Berlin. 1948 dog han i lungcancer.

Lyssna på Richard Tauber:

Inspelningarna är gjorda 1926-27 och är som följer:Willst du? och Wolgalied ur Der Zarewitsch samt Mädchen mit dem roten Mündchen och Winterlied. Ljudet är OK, det är elektriska inspelningar.

För ett år sedan var jag i Tyskland. Där var kallt och snö och jag var tunnklädd. Tillrågapåköpetköpte jag Wagnerboxen (Ringen, Solti, Decca) med 18 lp-skivor. Den var tung och jag saknade handskar. Trösten i eländet (nå, det var en lyckad semester) var den förträffligastationen Köttbusstorget! Inga andra än tyskarna kan finna på ett så finurligt namn. Apropå felskrivningar så kommer jag att tänka på lilla Siri 4 år som hade gjort en boki förskolan. Titeln på boken var ”Bussen som kommer med potatis”. Aftonbladet hade satt lustiga rubriken ”Kuka att rita” när Siri och hennes verk presenterades. Så fel det kanbli.

En mycket fin fasad i ädelputs från 1950. Det är Armfeltsgatan 14-16 på Gärdet som glänseri vårsolen. Nu är det emellertid dags för renovering och värden, Lars Edman, har tidigare medstor framgång förstört fastigheten Furusundsgatan 19/Smedsbacksgatan 2 genom att klä infönstren i aluminium och ersätta smidesbalkongerna med korrugerad aluminium. Det är inte svårt att föreställa sig vad som kommer att hända med dessa fina balkonger medsinuskorrugerade fronter med plats för blomlådor i mitten.

Det är illa att vårt Stadsbyggnadskontor är så slappt att de tillåter i princip vad som helst, bara de slipperbråka med värdar som saknar pietet. Om ni känner för att göra en insats, släng i väg ett mail till stadsbyggnadskontoret@sbk.stockholm.se och ange adress samt att det är dags för fasadrenovering.Med största säkerhet har denna värd inte ens sökt bygglov.

Jag har nyligen sett Verdis La traviata på Operan. Det var en någon splittrad upplevelse. Jag tycker mycket om musiken och handlingen, som lånats från kameliadamen, är heller inte dum, omän en smula banal. Dessvärre har man valt att förlägga föreställningen till nutid, eller någon slags halvbilligt sent 90-tal och det var inte helt lyckat.

Naturligtvis är det intressant att klä en opera som La traviata i nutidskläder, framförallt framträder den enkla kärlekshistorien i ett helt nytt ljus. 1800-talskostymer hade skänkt ett helt annat romantiskt skimmer över den slampiga Violetta. I mitten av 1800-talet var kokotterna den tämligen respekterad grupp av kvinnor (nu talar vi om de framgångsrika, dyra, damerna), idag ser man de billiga glamourmodellerna framför sig istället och den associationen är alls inte lika trevlig. Vad nu skillnaden egentligen är.

Lite tråkigt var också att de medverkande saknade den aura som Callas, Nilsson och Schymberg omgavs utav. Det hade helt enkelt varit mer spännande att se en storstjärna i huvudrollen. Idag alternerar två för mig tämligen okända damer som Violetta. Hennes älskare gestaltas av Tito Betran, en mycket kort man.

När Violetta skall lämna Alfredo (Tito Beltran) blir det äntligen lite liv i föreställningen och Violetta får använda sina röstresurser vilket är precis vad jag väntat på. Jag äger två inspelningar av La traviata, en med Maria Callas och en med Hjördis Schymberg (1939) vilket säkert har satt sina spår vad det gäller mina preferenser.

Föreställningen hade dock, trots sina brister, sin charm då det alltid är mycket trivsamt att höra den vackra musiken i en fin lokal. Hade så bara scenen gett mig en rejäl dos av överlastat 1800-tal hade jag varit rätt så nöjd.

Här har vi den, det italienska originalet till Laura Branigans cover. Betydligt mer suggestiv än den amerikanska versionen. Raffig skjorthistoria dessutom. Körtjejerna och den dåliga synkroniseringen är dock tredje klass. Lauras version hittar ni här. Fotbollskörerna är ganska så bäst, det får man nog medge.

Ett av de finare kontoren i stan måste tillhöra Acne, så snart de fått allt i ordning och flyttat in. Lokalen på Lilla Nygatan är helt enkelt makalös. En stor trappa går rakt fram från entrén upp genom huset och slutar i ett mindre rum med opakt glastak. En mer pompös vandring upp till företagets hjärta, designavdelningen, kan man knappast tänka sig (jag förutsätter att man disponerar lokalen på det sättet).

Igår var det alltså fest i de nya loklalerna i Gamla stan. Något knussel var det alls inte frågan om, åtminstone inte med tanke på den enormt välfyllda baren (pressen bjöds dessutom på finmiddag innan, folk från Kitsune spelade skivor). Den pompösa salen, som upptog hela gaveln mot Lilla Nygatan, hade apterats till festlokal och catwalk. Här var både pardörrar och fönster försedda med pampiga överstycken. Takhöjden var som ett par tre gärdesvåningar. Överallt var det folk och det var varmt. Merparten av stans gå-ut-klientel fanns på plats.

Nästa stora folkskockschock befann sig ute i gränden, mittemot Mårten Trotzig. Här var stans största rökruta placerad, knappast till grannarnas förtjusning (mycket riktigt, de klagade och festen fick stängas). Restaurangerna här fick ett enormt uppsving på sina toalettavdelningar. En stor byggnadsställning var uppsatt precis utanför. Här kunde modellerna ta sig till stora salens catwalk under visningen.

Vad mer? I den helt överfulla baren på nedre botten träffade jag Doktor Kärlek. Han pratade helt osammanhängande och dillade om en våning på Kaptensgatan där min bror hade bott (och då hör till saken att jag saknar bror). Han hade dock försett sig med två drinkar, vilket får ses som förmildrande omständigheter.

Ett av de mindre genomtänkta inslagen var någon sorts tämligen fånig show med lite dans och lite naket. Tänk exotiska människor och exotisk dans. Lite unket, det var inte speciellt snyggt gjort och det kändes last-last-season. Men det kan man förlåta, då det överiga var tämligen magnifikt (ungeför som under IT-yran…).

Sarah Vaughan, damen med rösten som spände från sopran till baryton, var en utmärktsångerska som tyvärr, likt Dinah Washington, hamnade i det mer lättlyssnade träsket under femtiotalet. Dock, när hon slog igenom i slutet av fyrtiotalet var hon en verklig jazzsångerska.
På sextiotalet gjorde Sarah en platta som hette Viva Vaughan, med bland annat en The boy from Ipanema, en riktigt trevlig version av melodin som annars förknippas med Gilbertos.
Här är iallafall fyra melodier inspelade 1946-47 med den ursprungliga Sarah.

Tenderly

I”m thru” with love

Don”t worry ”bout me

If you could se me now

Jag gillar ord. Framförallt ord av sammansatt och splittrad natur. Jag har några favoriter. Tyskvänlig är ett. Tänk, kombinationen av tysk och vänlig, och den air av nazism som omger dessa båda ord när de satts samman.

En fantastisk ort i norrland är den lilla byn Njutånger. Tänk er själva, man har gjort något dumt som man sedan får ångra. Dessvärre har jag för mig att ånger har något med vatten eller mark att göra, vilket är en smula trist.

Frånskild, vad sägs om det? Inte vet jag varför det lockar mig så, men det klingar helt annorlunda jämfört med det torra ordet ”skild”. Frånskild ger associationer till en tid när skilsmässor var ytterst ovanliga och innebar en stor social skandal. Jag tycker faktiskt att man borde passa på att inför skilsmässa som en ritual i stil med bröllop med tanke på att de flesta förr eller senare går och skiljer sig i dessa dagar.

Så har vi Nöjeslysten. Mmm… vad det låter härligt. Inget manglande i tvättstugan, inget kakbak i köket, bara rent och skärt nöjesliv.

Ett annat roligt ord är Avsugning. Använd det nästa gång ni skall plocka fram dammsugaren och ”suga av”. Städningen kommer att gå som en dans.

Ytterligare ett re-issue-album från Columbia. På 40-talet låg Billie på Decca så Columbiagav ut gammalt material, ibland även inspelningar som aldrig blivit utgivna tidigare. Dessvärreinnehåller albumet Billies blues och Summertime, inspelningarna från 1936 som jag inte riktigt gillar. Jag la till en annan skiva sitället med Body and soul och I”ll get by.

A hot jazz classic – Billie Holiday vol. 1:

Spellista: When a women loves a man, I cover the waterfront, Until the real thing comes along, He”sfunny that way, I can”t get started, Body and soul, A sailboat in the moonligt, I”ll get by (23 minuter).

Ett specialkomponerat filmsoundtrack helt i jazzstil är Johnny Mandels I want to live.Filmen handlar om den jazztokiga Barbara Graham (även kriminell, prostituerad och pundare) som är särskilt förtjust i Gerry Mulligans musik. Soundtracket släpptes dels med den störreorkester som förekommer i filmen, dels som en lp med en mindre jazz-combo med bla Shelly Manne,Gerry Mulligan och Art Farmer. Båda två är lysande.

Lyssna på någa smakprov från skivorna:

Först Main title, Poker game och San Diego party med den stora orkestern, sedan Black nightgown och Barbaras thememed Gerry Mulligans jazz-combo.Köp skivorna här, bådaligger på samma CD.

Mer Paris än såhär blir det knappast. Juliette Greco sjunger Sous le ciel de Paris

och marssnön töar oundvikligen bort. Det är en helt bedårande melodi, som man inte kan låta bli att lyssna på om och om igen.

En annan favorit med Juliette är Les feuilles mortes,

melodin som på engelska heter Autum leaves och på svenska En stjärna föll. Betydligt mer melankolisk än Sous le ciel de Paris men oj vad den är fin.

Tänk vad tyskarna hittar på. En viss sorts smuts kräver ordentlig rengöring. Här en produkt som kan vara ytterst värdefull om man tillexempel ”begått ett stort fel före äktenskapet”. Eller gjort något annat, slampigt.

Jag har varit på Hildasholm, lanthuset som Axel Munthe och hans fru Hilda lät bygga 1911. Här bodde under sommarmånaderna Hilda Munthe och deras söner Peter och Malcolm (Axel vistades ofta på andra platser och från 1919 var han inte längre välkommen i huset).

Bilden ovan är hämtad från Hildasholms trädgård som är en omfattande anläggning med många olika små trädgårdar. Det är fint att gå omkring i dessa avskilda trädgårdar som är anlagda mitt i en orörd natur. Här finns bla en nedsänkt trädgård, en rosen-, en fontän- och en brunnsträdgård.

En balkongdörr står på glänt. Kanske har någon lämnat våningen balkongvägen? Kanske är det Trädgårdsmatrosen? Det är iallafall något visst med gamla smidesbalkonger belägna på 4 tr och med utsikt ner mot Strandvägen. Genom den halvöppna dörren strömmar musik ut på balkongen:

Inne i vardagsrummet ligger några gamla nummer av Scenen. Här finns bland annat en annons för det fantatiska munvatten som påstås ta bort nikotinbegäret; ett bantningspreparat som utan ändringar i kost eller livsstil ger en helt ny figur (amfetaminbaserat?); samt en reklamnotis med påståendet att 2/3 av hemmets trevnad beror på valet av textilier.

Lyssna på Ge mig en blick ur dina vackra ögon:

Landgångsfestivalen i februari 2004 innebar också att Mjölkbarens andra singel, Land walking, släpptes. Den är inget mästerverk och skulle behöva åtskilliga studiotimmar för att bli något, men den har trots detta viss charm

Se that little shrimp, place it on your tongue, taste it, taste it, just swallow.

Land walking, night clubbing tour, on tiur toujours, amour
Land walking, night clubbing tour, on tiur toujours, amour