Minns i november det ljuva december

Julpromenad I Byn 10

julpromenad_i_byn_10

December 2011, åren går som bekant och snön kommer inte så tidigt nuförtiden men dagarna innan jul brukar den ha lagt sig, åtminstone i Norrbotten och så töar det lagom till nyår. Det är helt enkelt ingen ordning längre.

Annat var det när jag var barn och temperaturen sjönk ned till i 43 grader en juldag när vi skulle till moster Sigrid i grannbyn. Det var till att pälsa på sig ordentligt och sidorutorna immade naturligtvis igen men bilen gick som en klocka och ispropparna lyste med sin frånvaro.

Nu återstår det bara att se hur det blir i år.

En rundloge som är något på glid

Rundloge På Glid

Rundloge på glid

Rundlogar är imponerande byggnader. Runda är de visserligen inte, men de har åtta sidor och därmed närmar de sig cirkelns form. Dena loge är dock på glid. Plåttaket har börjat lossna och nog ser den ut att ta satt sig något. Dessutom verkar porten vara på drift. Syn på så rara ärtor.

En tur till ladorna där ute på skiftet

Bil Skall Fixa Ladorna

Bil skall fixa ladorna

För några år sedan fixade jag mina ängslador, vilket dock inte innebär att man inte behöver se till dem ibland. Framförallt är det hörnstenarna som måste hållas efter. Marken är lite lerig på sina ställen och det gör att stenarna rör på sig varje vår vid tjällossningen. An denna anledning tog jag bilen dit ut med domkraft och lite andra grejer och korrigerade några hörn. Ett måste jag nog göra om, för den blev inte riktigt bra och jag måste försöka gräva ut lite och grundlägga bättre.

Snyggt tidigt 1900-tal i Västerbotten

vb-hus_1

Nu vet jag inte alls när detta hus är byggt, det är inte alltid så lätt att säga. En bra bit in på 1930-talet byggde man allt annat än funkis. Detta fina jugendhus finns i krokarna av Robertsfors. Idag är dock uthuset rivet och hela tomten förvandlad till byggarbetsplats. Jag undrar just hur länge själva huset blir kvar. Det är fint och tämligen orört.

vb-hus_4

Taket är allt lite svajigt, kanske var det därför som det revs, eller så stod det i vägen för något bygge. Jag gillar den där typen av byggnader. Funktionalistiskt enkla, som så många av lantbruksbyggnaderna, och även bostadshusen för den delen. De var aldrig lika utstyrda som mer påkostade hus i stan och det kan verkligen vara vackert.

Ensilagebalar fyller upp hela gärdan

Ensilagebalar

Ensilagebalar

Är man inte van vid dem, är det kanske inte så lätt att vänja sig vid dem, men har man vant sig vid dem, hör de sommaren till.

Jag är inte uppvuxen med dem, så det tog sin tid, men nu är de en del av sommaren, men nog är det vackrare med hässjor, men dem har jag heller inte upplevt.

Funktionalistiskt betonat på sitt sätt

Garagebyggnad

garagebyggnad

En fin byggnad tycker jag och antagligen ett garage. Funktionalistiskt betonat dessutom och jag tror att det är uppfört av betonghålsten. Kombinationen av pulpettak och gamla spröjsade fönster tycker jag är extra intressant, men man tog ofta vad som fanns till hands förr och det ger verkligen intressanta byggnader.

Mer bilder från den vackra vårvintern

Vårvinter

Vårvinter

Ett ovanligt fint hus och så den härliga vårvinter om inte finns i landets sydligare breddgrader. Temperaturen kan nästan vara den samma som i mellersta Sverige, men snön ligger fortfarande rätt djup. det är ett väder jag gillar, även om man lätt blir blöt om fötterna.

Påsk och solen skiner och snön töar

Kyrkstuga 7

Kyrkstugan

Påsk 2010. Det året inföll påsken första veckan i april och vädret var härligt. Solen sken och det töade, vilket är ett väder som jag verkligen gillar. Det finns allt något av Linda Ståhls längtan i smältvattnet och de ljusa kvällarna.

kyrkstuga_6

Kyrkstäderna i Norrbotten tinar så sakteliga fram under denna storhelg. besökarna är få, men några hittar allt till sina stugor och skottar med viss möta fram sig till dörrarna som Vår Herre så finurligt ordnat att de nästan alltid går inåt.

kyrkstuga_7

Kyrkstaden i Öjebyn är min favorit. Den är brokig och stugorna är välbevarade. Det finns höga stugor och låga stugor och stugor med eller utan panel. Sommar som vinter är detta en plats man bör besöka om man har möjlighet.

Öde hus i Västerbotten en vinterdag

Flarken 8

flarken_8

Ett vackert hus som dock inte verkar vara bebott idag. Välbevarat och med trappa av modernare snitt upp till dörren. Västerbottenskåkarna var ofta rätt påkostade förr. Om jag inte minns fel var det under en promenad en juldag som jag fick fotograferade. Gamla hus gör sig bra i snö, detaljerna kommer mer till sin rätt tycker jag, men det är väl en smaksak.

Pittoresk sommarkväll i slutet av juli

Sommarkväll I Juli Augusti

Sommarkväll i juli augusti

Pittoreskt har kanhända ändrat något i betydelse genom åren. Betydelsen värd att avbilda tycker jag stämmer bra överens med bilden ovan som är tagen i slutet av juli för några år sedan. Skuggorna har blivit längre och plastbollarna står svällande på åkrarna. Stora sjuk av rallarros brer ut sig på den brukade marken. Och telefon- och eller om det är elektricitetsstoplarna! En syn som snart är ett minne blott när det fasta telefonnätet avvecklas och elen grävs ned tillsammans med de nya fibrer som som förses glesbygden med bredband.

Det är så vackert och ljust med snö

Snö

Snö

Jag gillar snö men jag gillar inte slask. Däremot tycker jag om när det tinar i mars, april. Vackrast är det dock när luftig och kall snö täcker naturen. Markerna, vattendragen, träden och alla taken. Tyst blir det också och det behövs inte mycket ljus för att det inte skall var mörkt. Skillnaden är stor jämfört med en regnig novembereftermiddag.

Det första snöfallet i slutet av oktober

Ute På Skiftet

Ute på skiftet

Det är vackert med ett tunt lager snö som inte ens täcker åkermarken. Bilden är tagen i slutet av oktober, när jag gick omkring med min Polaroid Land Camera och fotograferade. Stundtals lyste solen och det var otrolig vackert, stundtals tog molnen överhanden och naturen blev kall och grå, men lika vacker.

Ett öde hus omgivet av skog och sly

Aocha 2

AochA

Idag går det nästan inte att komma fram till huset som övergavs i början av 1970-talet. Sly har växt upp och vissa har blivit stora träd. Det är både sorgligt och fantasieggande på samma gång. Och givetvis vackert.

AochA

En gång i tiden hade huset en liggande panel och var rödmålat. Idag är det inte mycket kvar av färgen och panelen har nog sett sina bästa dagar, men helt genomrutten är den faktiskt inte. Värre är det med golvet i stora delar av byggnaden.

AochA

I takt med att bjälklaget har gett med sig har inneväggarna förlorat i form och fason. Tapeterna har stora fuktrosor och en hel del fönsterglas har gått sönder. Denna byggnad kommer nog aldrig bli sig lik.

Åter en timmerbyggnad stadd i förfall

Förfalled Invid Bygdegården Tror Jag

Förfalled invid bygdegården tror jag

En bit från vägen, nästan inne i skogen. Mer eller mindre helt omringad av växtlighet och utan något tak står den gamla timmerbyggnaden. Det var nog ett tag sedan taket rasade in men de stockar som finns kvar är dock förvånansvärt fina.

Man ser dem  överallt, lador och andra överloppsbyggnader som lämnats utan underhåll. Förr eller senare störtar de samman, eller ruttnar nerifrån då stockvarv efter stockvarv försvinner i den fuktiga jorden.

Biltur i Västerbotten en sommardag

Ett Hus I Västerbotten

Ett hus i Västerbotten

Om gräset hade varit slaget hade man kunnat misstänka att bilden varit tagen på 60-talet, men så är inte fallet, det var i juli 2010 när jag passerade några byar i Västerbottens kustland på väg norrut. Huset är fint! Litet, men välbevarat och enkelt. Jag är svag för glasverandor. De blir stekheta på sommaren och doftar så gott. Min mormor hade en sådan och den doften glömmer jag aldrig.

Det finns gott om övergivna hus längs med vägarna i dessa trakter. Övergivna och övergivna, men de står iallafall mestadels öde och kanske tittar någon till dem en gång på sommaren. Tråkigt, de förtjänar ett bättre öde, men å andra sidan slipper de råka ut för ovarsamma ombyggnader.

Slöjor av dimma kommer varje kväll

Dimma Lada

Dimma lada

Den sena augustihettan har fört med sig att en tät dimma breder ut sig redan vid niotiden på kvällen när det så sakteliga börjar skymma. På morgonen är det alldeles vitt men till sist skingras molnen och himmelen är alldeles klar. Det hela är otroligt vackert och jag tror också att dimridåerna håller den fruktade frosten borta, ty kalla nätter hör annars slutet av augusti till.

Förr eller senare blir det höst igen

Hösten 1

Hösten 1

Det har regnat ovanligt mycket denna vår. Tre gånger så mycket som vanligt här uppe i Norrbotten. Vissa dagar känns det mer som höst än som vår, Syrenen som blommade första juni förra året har inte ens fått ordentliga blad, men så var också de två föregående vårarna ovanligt varma.

Hösten 2

Men det spirar i rabatterna! förra året sådde jag Trädgårdsnattviol och den skall blomma i år, tvåårig som den är. Klarat vintern har den också och har dessutom satt knopp. Hur de där tunna bladen klarar den stränga kylan är för mig ett stort under.

På åkrarna har det dock grönskat, men det ideliga regnandet gör att det på sina ställen blir alltför blött. Jag hade tänkt plöja upp några potatisfåror, men vågar inte än, risken finns ju att man fastnar och får skämmas.

Spånlidret som blev flisförråd uppröjt

Spånlider

Spånlider

Detta är ett gammalt spålider där kutterspånet förvarades förritin. Spånet ströddes under djuren för att det skulle bli rent och skönt för djuren. På senare år byggdes lidret om till flistork med ett högt golv där luft blåstes in underifrån för lättare torka. Det var ett drygt jobb att riva ut den konstruktionen men nu är den borta. Kvar är dock lite flis, men den skall jag sopa upp och sedan kan jag använda rummet till annat. Tanken är att jag skall ställa upp spånhyveln här och så skall jag ha en av bilarna bredvid. Praktiskt och smidigt och snyggt!

Intill småskolelärarinnans köksbord

KöksinteriorNär man förr i tiden blev lärarinna på landsbygden, fick man inte bara ett jobb utan också ett hem. De flesta skolbyggnader innehöll nämligen en för lärarinnan avsedd bostad av varierande storlek. Ett rum och kök tror jag var en vanlig disposition i många byar. I andra byar, där man hade både små- och folkskola, fick folkskolläraren två rum och lärarinnan ett. Och detta på grund av att mannen förutsattes vara gift och lärarinnan ogift (jag tror att det var först på 20-talet som lärarinnor fick behålla sin tjänst om de valde att gifta sig).

I köket fanns det naturligtvis ett köksbord och där satt man bra med utsikt över nejden och inom räckhåll för spisvärmen. Arbetsytor i köksinredningen var ännu inte vanliga så det var åtskilligt som gjordes vid det bordet förutom att inta måltiderna. Varken slask eller rinnande vatten var vanligt i landsbygdens enkla skolbyggnader. Men nog fanns det en charm hos dessa byggnader, även om jag tror att det var få som uppskattade den bristande komforten de kalla vinterdagar när ved och vatten måste bäras in och slaskvattnet bäras ut.

På bilden ser vi en interiör i en skola som inte varit i bruk sedan mitten av 50-talet. Istället har byggnaden använts som byahus och gör så fortfarande. När jag var liten  minns jag hur vi eldade upp skolsalen i början på december för att kyrkoherden skulle komma och hålla samling i byn. Den stora kaminens rör slingrade sig runt på sin väg mot skorstenen för att avge så mycket värme som möjligt. Ni må tro att det blev varmt!

På nationaldagen är det numera tårtkalas i denna byggnad. Läs mer om den tillställningen här.

Dagbok från en byskola i Fredrika

Berta Hanssons ungarJag har läst Berta Hanssons bok Mina ungar, dagbok från en byskola och måste erkänna att jag är mer förtjust i hennes texter än i hennes teckningar och akvareller, utan att för den skull förringa dem. I dagsboksanteckningarna är kölden sträng, människorna kärva och naturen obeveklig och skön.

Det var 1935 som Hansson kom till Fredrika i Västerbottens inland. Vintrarna var långa och stränga, skolans utrustning i enklaste laget och barnen fattiga. Berta Hansson hoppades få gott om tid för sitt måleri på kvällar och helger. Det måste ha varit en stor insats många folkskolelärare gjorde under denna tid, när de kommunala resurserna fortfarande var blygsamma och mycket var upp till lärarnas initiativförmåga och  energi.

Hanssons dagboksblad är mycket fina. Hon skildrar naturen i det karga lappmarkerna, barnen och kollegor på det allra vackraste sätt. De kalla morgnarna när isen frusit på vattenspannet i hennes lärarinnebostad borde i ärlighetens namn mest visa på elände, men inte. Periodvis är det naturligtvis tungt, men så bryter ljuset fram, om så bara för ett par timmar en gråluddig midvinterdag.

Lilla rosiga Gudrun kom med en cittra på sin spark i morse. Det skrymmande byltet inlindat i en filt har hemlighetsfullt förvarats hela dan i min lägenhet för att tas fram som den verkliga knalleffekten på sagotimmen. Och nu har Gudrun knäppt så utmanande stolt på strängarna och föredragit sin repertoar så frejdigt att applådåskorna dånat. Sången om den ”lilla svarta Sara ett fattigt negerbarn så glatt” framfördes trots sitt sorgliga budskap utan all sentimentalitet. Att slutversens ord ”nu vilar hon på smärtans läger” ljöd triumferande som ett jubelrop, och att ackompanjemanget inte alltid stämde, hängde ingen upp sig på. minst av allt Gudrun själv. – Det är upplevelser som den här som spränger vardagstristessen och gör mig lycklig för en stund.

Mina ungar finns att köpa på Bokbörsen för en rimlig penning (ser nu att den börjat bli dyr, vilket kan ha att göra med att Hansson skulle ha fyllt 100 år nästa år och en utställning kommer att ordnas på Konstakademin).

Et la beauté du printemps boréal

Försommargrönskan! Man kan då rakt inte klaga på beautyn vid denna årstid. I än rinner vattnet stilla, men kraftfullt, ty än finns det smältvatten kvar som kommer rinnades. Om det kommer från åkrarna som ännu inte helt torkat upp eller om det härstammar från nordligare trakter vet jag inte. Vackert är det hur som kvällstid hör man faktiskt bruset från den ytterst lilla fors som är belägen vid en av de tre broarna i byn.

Vår gamla höpress! Det finns en bild på mig i barnvagn vid den nyinköpta pressen i början av 70-talet. Måste säga att jag är mer välbevarad. Passade dock på att pumpa däcket när jag städade maskinhallen. Vid tillfälle borde den nog tas ut och tvättas och kanske smörjas så att den inte rostar samman .

”Bidrar diskret till sin ägares anseende vid ankomst och avfärd” skrev General Motors i sin broschyr. Tiderna förändras!

Besiktigade bilen och fick rent papper. Tur, för förra året gick den inte igenom och blev sedan påkörd och hamnade på verkstaden hela sommaren. Denna gång berättade besiktningsmannen att jag måste sätta fast avgasröret ordentligt, ty en infästning hade gått sönder och det hotade att lossna. Mycket riktigt, på väg hem gav det sig iväg och måste nu åtgärdas. Så kan det gå! Men godkänd blev bilen och det är huvudsaken. I ärlighetens namn är det väl bara bromsarna som någon gång kan vålla problem. Trumbromsar har en tendens att dra ojämnt om bilden står stora delar av året.

Glesbygdens svunna mode, del 2

Inget är väl mer klassiskt än de något korta tantklänningarna som var så populära på 70-talet. Här min farmor i en fin vit och ljusgrön historia som är försedd med vit krage. Snyggt! Att hon valt att visa upp den omgiven av tagetes, akleja och lupin, gör nog sitt till.

Det svenska måttsystemet för damkläder är omfattande, även om dagens konfektion mest handlar om S-XL. En måttserie var 20-serien och den passade kortare damer med viss rondör. Färgglada klänningar, oftast i syntet, var en storsäljare när det begav sig och särskilt populär var 20-serien som passade bra på den generation som arbetat hårt och var mer kortväxta.

På norrländska sa man glosat om färglada tyger. Farmors klänning är inte glosat, den är mer strikt. Annat var det med många av hennes andra modeller som var fullkomliga explosioner i grönt, gult, orange, brunt, rött och blått. Jag tycker att det var snyggt.

Idag ser man spår av dessa klänningar i några enstaka trasmattor som vävdes med syntetiska mattrasor vilka inte blev speciellt populära.

Glesbygdens svunna mode, del 1

Moderiktig, smaka på ordet! Var plats och socialt kotteri har sin klädkod och man kan ge sig den på, att det alltid finns någon där som är mer modeintresserad än de övriga. Min mamma följde med spänning parisermodet på 60-talet och kopierade med van hand de olika toaletterna. Jag vet att Farah Diba hade något elegant på sig som sedan, med hjälp av den rutinerade sömmerskan faster Emmy, förvandlades till bröllopsklänning. Vanligtvis skötte hon dock både tillskärning och sömnad själv.

På bilden ovan ses den klassiska bonden i sina blå hängselbyxor (farbror Arne!). Precis så såg alla bönder ut in på 80-talet. Ofta varierades klädseln och byxorna byttes mot vanliga dito och kombinerades med en bussarong. Det är riktigt snyggt och kan, faktiskt, te sig riktigt hett. Mannen till höger,  farbror Lasse, har en mer elegant klädsel med polotröja och rödaktiga byxor. En air av glesbygdscasanova, får man nog säga att han utstrålar.

I mitten står min mor i en hängselbyxkjol som hon sytt efter mönster från ICA-Kuriren och skorna – med vita strumpor därtill! – kan knappast ha varit lämpliga för en dag på åkern, även om det, som i det här fallet, rörde sig om någon sorts jordbruksutställning (apparaten i fonden är dock helt en gåta och ingen av de inblandade tycks minnas dess funktion). På en annan bild ser man något som jag ser är en täckdikningsmaskin.

Med anor från ett svunnet sekelskifte

Runt sekelskiften 1800 kom min farfars farmors farfar Olof Falck till byn som vid den tidpunkten inte var någon by, utan bara bestod av ett nyuppfört sågverk. Ett bostadshus uppfördes åt min gamla anfader, för han var sågverkets sågställare och sedermera bokhållare och inspektor. Rummet till höger om entrén på bilden är kontorskammaren och där står fortfarande en gammal pulpet framför fönstret som vetter ner mot den plats vid ån där sågen en gång stått.

Snart växte en by upp med arbetarbostäder och hemmansägare. En gård flottades på ån från en grannby uppströms. Tre familjer kom att bli dominerande och det är deras ägor som under seklernas gång delats och fördelats mellan arvingar och nyinflyttade. Efter ett par generationer flyttade Falcksläktens söner vidare uppåt landet, mot Gällivare och Malmbergen, och det blev dottern som tog över gården och ägorna. På bilden syns dotterns dotter med sin man Petter Anton. Notera den fina bakgrunden i fotografens ateljé. När jag var lien tyckte jag det såg mycket flott ut. sedan insåg jag att det var en kuliss.

Huset var väl inte så stort, men för sin tid relativt påkostat med generös takhöjd och fina väggmålningar och dörröverstycken. Kakelugnarna är nog av något senare datum; i början av 1800-talet fanns dessa värmekällor nästan uteslutande i verkliga högreståndsmiljöer. I två av rummen har tiden förflutit i mycket maklig takt och de är därmed de enda i hela byn som minner om den tid som en gång var. Sågverket är sedan länge borta och min familj har nu varit bönder i över 100 år.

Längst till höger mellan de två boningshusen i den översta bilden, skymtar ett tak och en skorsten. Det är bagarstugan som sedermera faster Ingeborg köpte och apterade till sommarstuga ute på Mörön. Bodan till vänster har flyttats och det är den ni sett på flera bilder från sommarens ferier.

Oh you crazy moon what did you do?

Att köra bil kalla vinternätter är fint. Det är klart, öde och alldeles tyst på landsvägen. Varm luft strömmar in i kupén och motorn spinner förhoppningsvis som en katt. Både körbana och vägren lyser vita i bilstrålkastarnas sken. För 20 år sedan körde jag en svart Volvo PV med röd inredning i galon och tyg. Bilen hade en skivspelare i bilen som bara spelade singlar med stort centrumhål och på den spelade jag ofta Frank Sinatras Strangers in the night och framförallt baksidan Oh you crazy moon:

Även om ljudet inte var av hi-fi-klass, är det ändå en musikupplevelse som jag aldrig kommer att glömma; motorljudet, musiken, kupévärmen och den ljusa, kalla, snötyngda Norrlandsnatten.

Frank Sinatra med Oh you crazy moon

Pärlemor, stjärnor och värmande snö

Dessa brinnande decemberdagar när solen endast under mycket kort tid når ovanför trädtopparna för att sedan, under sin färd nedåt, färga himlen rödorange med ett uns av pärlemor däruti. Lika vackert är det i gryningen när en svag dager sakta växer fram under en dryg timmes tid. Det är tyst och av de bilar som passerar hörs endast ett knarrande ljud.

Vinterdagarna norrut är så korta. När ljuset väl har tänts vid tiotiden, dröjer det inte länge förrän det sakta börjar tyna bort vid ettiden. Och sedan återstår timmar och åter timmar av mörker. Men i snön speglar sig både måne och stjärnor. De skapar sin egen dager under denna del av året.

Nu är det snart jul igen och jag längtar efter snön. Jag skall bege mig norrut och stanna där ett par dagar över jul. Jag tycker om att gå omkring i uthusen som är dekorerade med rimfrost och titta på allt som är kallt och stilla och ibland klätt med frost. Jag tycker också om att elda och känna värmen från brännheta kakel.

Och jag älskar tystnaden som karaktäriserar de långa nätterna.

Ricordate, amato Gelsomina ricordate

En bild tagen strax efter kriget (notera att New Look inte slagit igenom ännu – istället är det krigsaxlarna som dominerar). Som ni ser är den inte tekniskt perfekt vilket gör den verkligt dramatisk. Älskar också de spretiga el-/telefonstolparna som pryder la strada – landsvägen. Hur som var den nya tiden här och allt skulle bli bättre. Inte minst om man tog chansen och flyttade till stan.

Bilen har jag fått av en släkting som scannat in gamla negativ. Detta gjorde mig mycket glad eftersom vi inte har alltför många bilder frön förr. De vi har är oftast bara små kopior, kontaktkopior av 6×6-negativ, vilket verkar ha varit vanligt på den tiden. Tvärr kommer jag inte att dela med mig av alla bilderna, men åtminstone en får ni se.

För er som inte förstår rubriken, säger jag bara: ledmotivet till La Strada, i egenitaliensk tappning. Förmodligen inte helt korrekt.

I get the blues when it rains, ms. Lee

Sommar

Åh, tänkt att det snart är sommar! Jag sitter inne och lyssnar på gamla V-discs på Spotify. V:et stod för Victory och dessa skivor, som var pressade i vinyl och inte i schellack, distribuerades ut till amerikanska soldater världen runt. När kriget var slut, förstördes samtliga (inklusive matriser), men naturligtvis överlevde en hel del och dem har man nu samlat i olika utgåvor. Man kan t.ex lyssna på Mildred Baileys version av Theese foolish things, I’ve got the blues when it rains med Peggy Lee eller Frank Sinatras I only have eyes for you. Inte så dumt!

På bilden ovan presenterar jag ”Landtidyll sommaeren 2007”, föreställandes en lantlig byaväg som kantas av ekonomibyggnader en solig julidag. Till höger i bilden syns ett fång brandgula lijor som vi kallar för Kejsarkronor, trots att de inte är vad folk i allmänhet kallar Kejsarkronor.

Bilden är tyvärr en ful digitalbild som jag tagit. Jag tycker inte alls om digitala bilder, kanske för att mina gamla kamera är dålig. Analoga bilder blir hur som mycket vackrare och känns mer naturliga, precis som om de är bättre på att teckna verkligheten. kanske är det så, kanske är det bara en illusion som har med min personliga preferens att göra. I sommar funderar jag förresten på att fotografera i färg. Lite tokigt kan det kanske bli, då allt mitt gamla material, det från förra sommaren, är i svartvitt.

Och så lyssnar vi på Tommy Dorsey and his sentimentalists med I never knew.

Frosten under julhelgens lugna dagar

Julstämning

Ni tror säkert att jag då och då vistas i en by där tiden helt stannat. Så är inte fallet, tyvärr. Däremot är kameran ett verkligt praktiskt verktyg när man vill välja vad man visar. Ljuga, skulle man kunna säga. Lagården på bilden ovan är vacker när man ser den från denna vinkel. Ser man den från någon annan, märker man direkt att byggnaden är ombyggd för ett annat ändamål och försedd med fula fönster. Sådant gillas ej!

Julstämning

Denna bild får dock sägas visa verkligheten, ty jag har inte tagit bort något utan bara försökt komponera en vacker bild en juldag när rimfrosten svept in träd och byggnader i sitt kalla skal.

Julstämning

Visst är det vackert med elledningen! Lika vacker är inte den röda byggnaden som är klädd i plåt. Nog för att den börjar få sin charm nu när patinan fått den i sitt våld och långsamt bleker den röda färgen. På långt håll och insvept i rimfrost ter sig dock verkligheten helt tilltalande ut.

Julstämning

När jag fotade denna stolpe hade jag fullt sjå med att inte få med den röda, relativt nybyggda villa som annars skulle ha synts längre ned i bild. Speciellt ful är den egentligen inte, men den är för ny, och det räcker för mig.

Julstämning

Jag älskar denna allé men är inte alls lika förtjust i det hus som hör därtill. Innan det byggdes om på 30-talet var det elegant, nästan skirt. Nu är det kompakt och tungt och dessutom gult. Därför nöjde jag mig med att fotografera allén.

Berlin, och några ord om Ellen i Avan

host_i_berlin

Jag promenerade en söndagsmorgon omkring  i Berlin och tittade på hus. Regnet föll, omän sparsamt. Tyska hus ser inte ut som svenska och tysk jugend är stramare. Jag hade hemskt gärna ringt på och beskådat ståten, eller snarare förfallet. Jag är nyfiken av mig och borde nog jobba inom hemtjänsten, då får man se en hel del och slipper fula, vitmålade våningar. Jag har faktiskt jobbat inom hemtjänsten uppe i Norrland och trivdes bra. Jag kommer oftast väl överens med pensionärer. Då är det värre med barn och ungdomar.

En av mina favoriter på den tiden, hemtjänsttiden, var Ellen. Ellen var gammal lärarinna och hade karlskräck. Första gången jag skulle dit, låste hon in sig. Sedan vande hon sig.

En gång när jag var uppe på vinden, ringde hon en grannfru bara för att berätta att jag var uppe på vinden. Det  fanns inte så mycket att prata om.

En annan gång föreslog jag att hon skulle se en gammal långfilm på tv. Tyvärr var det En, men ett Lejon. En salongskomedi, en otrohetskomedi, som utspelade sig bland modefolk. En 40-talsrulle. Förslaget uppskattades ej.

Grannfruns svägerska, hade varit läkare i sin krafts dagar. Hon hade en hushållerska som hade skött hennes hem i alla år. Yrkesarbetande, ogifta kvinnor kunde vara verkligt opraktiska förr i tiden. Jag har mina aningar; kanske levde de franskt och fann denna ordning vara ett bra medel att passa in i samhället. Jag vill inte kalla det smussel, snarare ett annat sätt att leva.

Jag fotograferade mig själv förritin

jag_fotar_mig_sjalv_2

Jag experimenterade med kameran när jag var uppe i Norrbotten. Kvällarna är långa och mörka, så vad skall man göra annat än att fotografera sig själv? Jag är inte säker, men jag TROR att bilderna är tagna förritin. Det ser iallfall så ut. På bilden ovan sitter jag framför kakelugnen och funderar. Kanske tänker jag ”Where did they go?”. Vad vet jag, det var ju jag som stod bakom kameran.

jag_fotar_mig_sjalv_1

Tramporgel är något man bör ha i köket. Naturligtvis är det än viktigare att ha en kökssoffa, men en orgel är verkligen inte att förakta. På orgelns notställ står lämpligtvis Sions toner som innehåller uppsluppna stycken som inte riktigt går för sig i psalmboken.

När säkerhetskontrollen slöjar film

Bilderna blev alla lätt beslöjade. 3000 ASA verkar inte vara något som gör sig i flygplatsernas säkerhetskontroller. Vanligtvis tar jag tåget och då är inte detta något problem.

i_rosvik_3

Jag åkte som bekant till grannbyn och där, alldeles vid Rosån växte tuvor av gräs och i fonden stod björkar som hämtade ur Mai Zetterlings Älspande par. jag fotograferade.

kroken_vid_askogen

Längs med vägen passerade jag en gammal slåttarstuga. Likt dimma svepte röntgenstrålarna in i min bild. Först blev jag förbannad, sedan tyckte jag att det var vackert.

stuga_vid_kroken_vid_askogen

Inne i skogen låg ytterligare ett litet hus. Et helt minimalt litet hus. Någon form av uthus, eller var det möjligtvis ett utedass?

Långtur till grannbyn i solskenet

i_rosvik_1

Jag åkte på långtur idag. Så långt blev det nu inte, men jag var borta i en och en halv timme.

Det var strålande sol, en eller två minusgrader och i solen var det varmt. Varmt blev det i bilkupén också, det var mycket behagligt att sitta där i den stoppade, ljusblå soffan. Vägen var en grusväg som gick rakt genom skogen. Förr var där mörkt och trångt, men nu har man breddat och rätat ut. Resultatet är mer storslaget än förr, men den trolska stämningen har gått förlorad; några skogsrån ser man aldrig skymten av och älvor dansar ej längre kring i ens spår.

Längs med vägen ligger slåttarstugorna utspridda. Här i skogen fanns utskiften där man bärgade hö för att dryga ut vinterförråden. Som vackrast är det vid Åskogen och där ligger stugorna fortfarande kvar och åkrarna har inte vuxit igen.

Lite längre fram tog jag av från vägen och åkte verkligen rakt in i skogen för att leta reda på en fäbovall. Jag tog fel väg och hamnade till sist vid en skjutbana. Fäbovallen som jag aldrig fann var sommartid en servering vid namn Kaffepannan. En driftig fru i grannbyn bakade kaffebröd dag som natt och serverade sedan under ett par sommarmånader kaffe med hembakat i rustik fäbomiljö.

Till sist kom jag ut ur skogen och fram till ett litet samhälle som grupperar sig kring samma lilla å, eller älv, som vi alltid sagt. Här finns, eller kanske snara fanns, en del avlägsna släktingar. Gubbar som spelade fiol med pappa och agitatorn Paul Holmgren som var socialist, eller kanske rentutav kommunist, och en profil på sin tid. Frun hans hette Berta och var en stadig bit.

i_rosvik_2

Tar man in på Spelmansvägen, leder en smal bro över ån. Här passerar man ett fint gammalt ställe, innan man kommer upp till en större väg. Nå, större och större. I korsningen stod ett fallfärdigt garage och tog man till vänster, och de gjorde jag, mötte mig vyn ni ser ovan. Som klippt och skuren från förritin.

Glad i hågen åkte jag sedan hem i det vackra vintervädret. Och den går som en dröm nu bilen. Isaksson i Stenudden gjorde ett finfint jobb.