När man förr i tiden blev lärarinna på landsbygden, fick man inte bara ett jobb utan också ett hem. De flesta skolbyggnader innehöll nämligen en för lärarinnan avsedd bostad av varierande storlek. Ett rum och kök tror jag var en vanlig disposition i många byar. I andra byar, där man hade både små- och folkskola, fick folkskolläraren två rum och lärarinnan ett. Och detta på grund av att mannen förutsattes vara gift och lärarinnan ogift (jag tror att det var först på 20-talet som lärarinnor fick behålla sin tjänst om de valde att gifta sig).
I köket fanns det naturligtvis ett köksbord och där satt man bra med utsikt över nejden och inom räckhåll för spisvärmen. Arbetsytor i köksinredningen var ännu inte vanliga så det var åtskilligt som gjordes vid det bordet förutom att inta måltiderna. Varken slask eller rinnande vatten var vanligt i landsbygdens enkla skolbyggnader. Men nog fanns det en charm hos dessa byggnader, även om jag tror att det var få som uppskattade den bristande komforten de kalla vinterdagar när ved och vatten måste bäras in och slaskvattnet bäras ut.
På bilden ser vi en interiör i en skola som inte varit i bruk sedan mitten av 50-talet. Istället har byggnaden använts som byahus och gör så fortfarande. När jag var liten minns jag hur vi eldade upp skolsalen i början på december för att kyrkoherden skulle komma och hålla samling i byn. Den stora kaminens rör slingrade sig runt på sin väg mot skorstenen för att avge så mycket värme som möjligt. Ni må tro att det blev varmt!
På nationaldagen är det numera tårtkalas i denna byggnad. Läs mer om den tillställningen här.