Publicerat

Snöslask och strålande sol, minsann

jag_pa_skuffen

Precis, det har snöat och är runt nollan och jag har varit ute mest hela dagen. På (den taffligt avfotograferade) bilden ovan sitter jag på skuffen och tar igen mig i solen. Stativ och self-timer är en välsignelse.

byarundan_fran_emy

Höstens färger står sig slätt mot sommarens grönska och sprakande färgrikedom, vid en direkt jämförelse vill säga, men på egen hand är de nästan utan konkurrens; milda och mångskiftande lyser de upp så snart höstsolen visar sig med sitt gulröda ljus. Särskilt vackert är det när ett tunt lager snö reflekterar varenda stråle och vattnet droppar från taklisten vid söderväggarna.

byarundan_mot_emy

Vi har varit inne i närmaste större samhälle och handlat mat. Där står Man tänker sitt-villorna på rad i de nya område som omger den gamla kärnan. Vid affären finns den nedlagda Konsumbutiken samt en kombinerad grill/pizzeria som förr var kiosk. Dit kunde man bege sig på rasterna om man ville köpa sötsura bomber.

Det är något ödsligt över det mesta här uppe, om man bortser från de nya, stora köpcentrum som växt upp alldeles utanför stadskärnorna. Där trängs folk och två filer räcker inte till för att alla bilar skall komma fram, åtminstone är det så vid de större helgerna. Detta är en utveckling som jag inte tycker om, och som har bidragit till att landsbygden framstår som dränerad på mänskligt liv.

Publicerat

Och så kom den blöta oktobersnön

novemberstamning

Det grått och mulet när jag landade på flygplatsen. Ett tunt regn strilade ner och vi var tvungna att åka in till stan först, för jag hade glömt att ta med en sak. Luleå i slutet av november är inte den sommarstad man utger sig för att vara sommartid. Vid Smedjegatan ligger tre vackra hus byggda mellan 1890-tal och 40-tal. De skall rivas, för ytterligare en galleria skall byggas. Så dumt, och jag skäms å mitt ursprungs vägnar. Denna historielöshet om verkar vara à la mode bland norrländska stadsplanerare.

Här på landet är allt sig likt. Jag eldar i kakelugnen i ett av våra två omoderna rum, det ni ser på bilden ovan. Det är en sällsam stämning där inne, framförallt på vintern när det är mörkt mest hela tiden. I mitten av golvet ligger en linoleummatta, precis som man hade det förr. Linoleum var dyrt och man täckte sällan hela golvet. I ett annat rum står mammas gamla Blaupunkt och på den spelar jag Birth of the cool med Miles Davis som jag plockade med mig upp.

Det är mycket vackert här nu precis, som jag föreställt mig. Snöblandat regn faller från den kolmörka himlen. Morgondagen tänker jag mig skall gå i bilkörningens tecken.  Jag funderar på att rigga upp filmkameran i bilen och göra en höstlig roadmovie i Kodachrome.

Och så ett roligt YouTube-klipp. Det är gubbarna i Avan och Stenudden som tröskar som föritin.

Publicerat

Einar Wallquists Möte med granne

Jag samlar böcker just nu. Böcker är nu inte någon bristvara i mitt hem, men jag hade tänkt mig sammanställa en bunt att ge min mor på hennes 70-årsdag om ett par veckor. Vanligtvis brukar hon tycka om att läsa de böcker jag läser, inte alla, men många. Igår hittade jag en trevlig volym, som jag inte kunde hålla mig från att läsa ett par kapitel ur. Boken heter Möte med granne och är skriven av Silvermuseets i Arjeplog Einar Wallquist och är hans sjätte bok om livet i lappmarken. Den utgavs 1943.

Jag började med att läsa berättelsen om Malvina. Som ung fick hon tjäna hos grannfrun, då hennes far stod i skuld till den mer välbärgade grannfamiljen. Familjens son tog sin naturligtvis till att våldta den nya tjänsteflickan, ett barn avlades och grannfrun skällde henne för slyna. Till all olycka tvingades Malvina dessutom gifta sig med den buttre och allt annat än kärleksfulle sonen och barnet föddes missbildat och dog genast. Ja, ni hör, inte var det bättre förritin. Berättelsen är däremot finfin, omän något tragisk (det finns ljusglimtar).

Einar Wallquist hade ett stort intresse för samer och nybyggare i lappmarken. Han skrev många böcker och 1965, några år efter sin pensionering, öppnade han Silvermuseet i Arjeplog. Dit skall jag bege mig vid tillfälle.

Teckningen här intill är Wallquists egen. Han avbildade både sina patienter och den karga naturen uppe i Lappmarken.