I Marika Stiernstedts memoarer sägs det inte mycket om henne själv, istället berättar honom sina möten med andra, ofta välkända, personer. Att läsa mellan raderna har alltid intresserat mig, så jag ger boken ett gott betyg. Här får vi en bild av Lagerlöf, av von Krusenstjerna, makarna Branting, von Heidenstam och Strindberg. Vi får också träffa ett knippe människor som Stjernstedt mött på sina resor, ty hon var en dam som reste ofta och befann sig följdaktligen nere på kontinenten vid många omvälvande händelser under 1900-taletsförsta hälft.
Bokens inledande kapitel berättar om den mycket unga Marika som av DN fått i uppdrag att skildra Svenska Akademins högtidssammankomst den 20/12 1899 då Snoilsky författaten minnesteckning av Rutger Fuchs som han ämnade uppläsa. Istället för att noggrandt lyssna på vad den kände poeten har att säga, förlorar hon sig i historier kring hans förr så stormiga liv.
Minnesvärt är också kapitlet Kabinettsporträttet som är en mycket kärleksfull skildringav den dam som Marika som barn sett på ett s.k kabinettsporträtt. Få är detaljerna hon lyckas finna om den okända damen, men resultatet är en alldeles fängslande berättelse om en kvinna vars liv helt ändrar riktning.
Så till Nazityskland. 1935 reste hon per tåg från Paris mot Sverige. I restaurangvagnen fick hon sällskap av en herresom väcker hennes nyfikenhet. Han är tysk och stolt över sitt land. Själv var hon alltannat än tyskvänlig. Mannen fattar också intresse för henne, kanske tänker hans sig att det kan vara nytta att bli bekant med en svensk dam som har stort umgänge i Paris.
Marika trotsar sin vana att varken dricka konjak eller röka, samtalet måste förlängas. Kanske inser hon redan nu att han måste få sig en läxa, hon vill iallfall dissekera mannen en smula. Han börjar prata om det nya Tyskland. Det var dumt av honom. Jag citerar:
Med några tämligen skrytsamma ord hade han just kommit i på den nya rörelsen i Tyskland – och då marscherar jag överrumplande rätt på: på Hitler och på massmorden i juni 1934, som ju hela världen kände till.
Han stelnade, munnen blev som ett knivstick. Men det var jag som höll i dolken.
– Ni tycker visst inte om ämnet?
– Å för all del, madame, utanför Tyskland begriper man oss sällan.
Historien säger en del om Marika Stjernstedt, just på detta sätt lär vi känna hennes väsen.
Marika Stjernstedt Mest sanning, Bonniers 1948. Läs också om Kring ett äktenskap och Ryskt.