Amelie Posse och Marika Stiernstedt

Posse och Stiernstedt som sade ifrån

Bilden har ni sett, men jag tyckte den blev extra aktuell idag. Två bra exempel på människor som sade ifrån och hjälpte till.

Amelie Posse, till vänster, engagerade sig mot nazismen under kriget och hjälpte många flyktingar som fick en fristad i Sveriges. Tisdagsklubben, en svensk rörelse mot nazismen, var hennes skapelse. Till höger ser vi Marika Stiernstedt som inte heller hade mycket till övers för den nya tyska rörelsen. Så här skriver hon om en tågresa i Europa på 30-talet:
Med några tämligen skrytsamma ord hade han just kommit i på den nya rörelsen i Tyskland – och då marscherar jag överrumplande rätt på: på Hitler och på massmorden i juni 1934, som ju hela världen kände till.
Han stelnade, munnen blev som ett knivstick. Men det var jag som höll i dolken.
– Ni tycker visst inte om ämnet?
– Å för all del, madame, utanför Tyskland begriper man oss sällan.

Marika Stjernstedt

Stiernstedt om Alma Wittfogels rykte

1913 kom Alma Wittfogels rykte ut första gången. 30 år senare  gavs den i billighetsupplaga på Folket i Bilds förlag som sålde faktiskt i en riktigt väl tilltagen upplaga. Det var tydligt att det även under 40-talet fanns ett stort intresse för denna fina berättelse från Stockholm och dess inre skärgård.

Alma Wittfogel är dotter till den fattiga kaptenen på Stenudden, i Stockholms skärgård. Intill ligger  Tvegarn, en ståtlig herrgård som sett sina bästa dagar och vars ekonomi inte är den bästa. Unge Markus Gille, äldste son i huset, har tillbringat några år vid en lantbruksskola och har åter vänt hem till fädernegården där de tre syskonen Gille växte upp med sin far och en trotjänarinna så det tidigt blev moderlösa. I kyrkan möter han åter Alma som han varit förälskad i men inser att hon är alltför fattig för att passa honom.

Alma Wittfogels rykte är en roman som till viss del handlar om prostitution, som på denna tid kontrollerades av det på sin tid livligt debatterade och kritiserade reglementeringssystemet där lösaktiga kvinnor bokfördes på Besiktningsbyrån dit de varje vecka tog sig för att genomgå en gynekologisk kontroll. Men även för en enkel familjeflicka var farorna stora, om det gick så långt att folk började prata, oavsett vilken sanning som låg bakom.

Markus får inte Alma och inleder istället en relation med trädgårdsmästarens dotter Marianna som sedan ersätts av en riktig läckerbit med viss förmögenhet som han plockar hem från Stockholm. Lycklig blir han inte och i staden bor Alma Wittfogel som till sist gett sig åt en ung och självupptagen konstnär.

Alma Wittfogels rykte är en alldeles utmärkt herrgårdsroman av det bättre slaget. En smula romantiskt sentimental kanhända, men intrigen och porträtten av Alma och Markus är inte alls dumma, precis som kapten Wittfogels ungdomsöde som formar både hans och dotterns liv. Romanen skulle med fördel kunna filmatiseras, kanske allra helst som en liten miniserie på ett par timmar, det håller den verkligen för.

Marika Stiernstedts Mest sanning

I Marika Stiernstedts memoarer sägs det inte mycket om henne själv, istället berättar honom sina möten med andra, ofta välkända, personer. Att läsa mellan raderna har alltid intresserat mig, så jag ger boken ett gott betyg. Här får vi en bild av Lagerlöf, av von Krusenstjerna, makarna Branting, von Heidenstam och Strindberg. Vi får också träffa ett knippe människor som Stjernstedt mött på sina resor, ty hon var en dam som reste ofta och befann sig följdaktligen nere på kontinenten vid många omvälvande händelser under 1900-taletsförsta hälft.

Bokens inledande kapitel berättar om den mycket unga Marika som av DN fått i uppdrag att skildra Svenska Akademins högtidssammankomst den 20/12 1899 då Snoilsky författaten minnesteckning av Rutger Fuchs som han ämnade uppläsa. Istället för att noggrandt lyssna på vad den kände poeten har att säga, förlorar hon sig i historier kring hans förr så stormiga liv.

Minnesvärt är också kapitlet Kabinettsporträttet som är en mycket kärleksfull skildringav den dam som Marika som barn sett på ett s.k kabinettsporträtt. Få är detaljerna hon lyckas finna om den okända damen, men resultatet är en alldeles fängslande berättelse om en kvinna vars liv helt ändrar riktning.

Så till Nazityskland. 1935 reste hon per tåg från Paris mot Sverige. I restaurangvagnen fick hon sällskap av en herresom väcker hennes nyfikenhet. Han är tysk och stolt över sitt land. Själv var hon alltannat än tyskvänlig. Mannen fattar också intresse för henne, kanske tänker hans sig att det kan vara nytta att bli bekant med en svensk dam som har stort umgänge i Paris.

Marika trotsar sin vana att varken dricka konjak eller röka, samtalet måste förlängas. Kanske inser hon redan nu att han måste få sig en läxa, hon vill iallfall dissekera mannen en smula. Han börjar prata om det nya Tyskland. Det var dumt av honom. Jag citerar:

Med några tämligen skrytsamma ord hade han just kommit i på den nya rörelsen i Tyskland – och då marscherar jag överrumplande rätt på: på Hitler och på massmorden i juni 1934, som ju hela världen kände till.
Han stelnade, munnen blev som ett knivstick. Men det var jag som höll i dolken.
– Ni tycker visst inte om ämnet?
– Å för all del, madame, utanför Tyskland begriper man oss sällan.

Historien säger en del om Marika Stjernstedt, just på detta sätt lär vi känna hennes väsen.

Marika Stjernstedt Mest sanning, Bonniers 1948. Läs också om Kring ett äktenskap och Ryskt.

Marika Stiernstedt om sitt äktenskap

Jag läser Marika Stiernstedts bok om hennes äktenskap med Lubbe Nordström (det var Lubbe som gav oss reportaget Lort-Sverige). Basen är de dagboksanteckningar och brev som Stiernstedt bevarat och som sedan kommenteras och förklaras av henne själv.

Jag har tidigare läst Banketten, som jag gillade, men nog tycker jag mer om denna välskrivna och intressanta  självbiografiska skildring. När den skrevs hade Lubbe varit död i drygt tio år och skiljdes sig gjorde de redan 1936 (Lubbe träffade en ung donna – skilsmässa hade varit på tal tidigare men inte blivit av). Marika kan på sin ålders höst, 77 år, med stor klokhet analysera deras 25-åriga äktenskap. Dessutom bjuds man på detaljer ur vardagslivet och det litterära och politiska kotterier som fanns under 1900-talets första 35 år.

Och så bjuds man på en och annan reseskildring. Bland annat var Marika Stiernstedt vid den franska fronten då det första världskriget rasade för fullt och hon åkte ned för att studera förloppet på plats. Som första kvinna väckte detta stor uppståndelse. Tullen protesterade, skall damen åka utomlands utan sin man? Javisst, “jag skall besöka ett par goda vänner till min man” svarar Marika ooh reste vidare mot fronten. Kring ett äktenskap är verkligen en mycket intressant bok. Läs! Den gavs ut på Bonniers 1953 och finns på Bokbörsen.se.

Jag kan också rekommendera volymerna  Ryskt och Bland människor. Klicka på taggen nedan och läs mer om Stiernstedt här.

Mäträss Cleo de Mérode och pressen

Nog skiljer sig 10-talets journalister från dagens alltid. Knappast släntrade de till Nytorget soliga söndagar, knappast bakade de surdegsbröd (om de inte var mycket fattiga). Men säkerligen var de, precis som sina kollegor av idag, måna om att synas där man skulle ses. Och så fick de intervjua den tjusiga franska dansösen Cleo de Mérode som gästade Söndags-Nisses redaktion 1903. de Mérode var en tjusig dam (bildgoogla) och under en period kunglig mäträss (till Leopold II).

Nackdelen med att vara journalist idag är att det kryllar av s.k. tidnings-Ankor av risigaste kvalisort. Dem vill man verkligen inte intervjua! Dessvärre verkar både TV4-blondiner och risiga “blivande popstjärnor” gå hem i stugorna och det tackar jag inte vår herre för.

Söndags-Nisse var för övrigt en skämttidning där Kar De Mummas far, Hasse Z, medverkade i under många år. Fördomsfull som jag är, kan jag tänka mig att den tiden humor var av det mossigare slaget. Jag läste förresten en av Kar de Mummas memoarvolymer och den var ypperlig. Bland annat berättar han om den gång en exotisk man gästade Marika Stiernstedts våning.

Hans mor, familjen bodde då i våningen under Marikas i Lotten von Kraemers gamla villa på Villagatan, ringer sin väninna, den blivande stadsrådinnan Else Kleen (-Möller) och utbrister: Else, Marika har en NEGER hos sig. Det var som ni förstår väldigt länge sedan.

Ryskt – en resa utan sällskap

1934 åkte Marika Stiernstedt på en resa till Ryssland som resulterade i ett antal tidningsartiklar. Året därpå gavs dessa ut i en volym med den geniala titeln Ryskt – en resa utan sällskap. Marika åkte ensam och fotograferade själv vilket nog får anses som rätt så djärvt av en dam i 60-årsåldern, men så var Stiernstedt en orädd dam (läs om hennes memoarer, Mest sanning).

Då hennes släkt på mödernet ursprungligen var polacker som blivit ryssar, hade hon i grunden en positiv inställning till Ryssland; hon hade besökt sina släktingar ett flertal gånger under barndomen och funnit landet både gåtfullt och fascinerande. Vid återbesöket 1934 möttes hon till stor del av fattigdom och misär och hennes burgna släktingar hade inte längre sitt gods kvar. Naturligtvis var fattigdomen stor även förr, men den nya tiden finner hon ännu mer grå och uppgiven, något som till viss del kan ha sin orsak i den klass hon kommer ifrån. Även hon Stiernstedt var röd, hade hon en svaghet för det sköna, och saknade nog en smula av den flärd som fanns i det gamla tsarryssland.

Läs Ryskt, det är den värd!