Etikett: Marika Stiernstedt

I Marika Stiernstedts memoarer sägs det inte mycket om henne själv, istället berättar honom sina möten med andra, ofta välkända, personer. Att läsa mellan raderna har alltid intresserat mig, så jag ger boken ett gott betyg. Här får vi en bild av Lagerlöf, av von Krusenstjerna, makarna Branting, von Heidenstam och Strindberg. Vi får också träffa ett knippe människor som Stjernstedt mött på sina resor, ty hon var en dam som reste ofta och befann sig följdaktligen nere på kontinenten vid många omvälvande händelser under 1900-taletsförsta hälft.

Bokens inledande kapitel berättar om den mycket unga Marika som av DN fått i uppdrag att skildra Svenska Akademins högtidssammankomst den 20/12 1899 då Snoilsky författaten minnesteckning av Rutger Fuchs som han ämnade uppläsa. Istället för att noggrandt lyssna på vad den kände poeten har att säga, förlorar hon sig i historier kring hans förr så stormiga liv.

Minnesvärt är också kapitlet Kabinettsporträttet som är en mycket kärleksfull skildringav den dam som Marika som barn sett på ett s.k kabinettsporträtt. Få är detaljerna hon lyckas finna om den okända damen, men resultatet är en alldeles fängslande berättelse om en kvinna vars liv helt ändrar riktning.

Så till Nazityskland. 1935 reste hon per tåg från Paris mot Sverige. I restaurangvagnen fick hon sällskap av en herresom väcker hennes nyfikenhet. Han är tysk och stolt över sitt land. Själv var hon alltannat än tyskvänlig. Mannen fattar också intresse för henne, kanske tänker hans sig att det kan vara nytta att bli bekant med en svensk dam som har stort umgänge i Paris.

Marika trotsar sin vana att varken dricka konjak eller röka, samtalet måste förlängas. Kanske inser hon redan nu att han måste få sig en läxa, hon vill iallfall dissekera mannen en smula. Han börjar prata om det nya Tyskland. Det var dumt av honom. Jag citerar:

Med några tämligen skrytsamma ord hade han just kommit i på den nya rörelsen i Tyskland – och då marscherar jag överrumplande rätt på: på Hitler och på massmorden i juni 1934, som ju hela världen kände till.
Han stelnade, munnen blev som ett knivstick. Men det var jag som höll i dolken.
– Ni tycker visst inte om ämnet?
– Å för all del, madame, utanför Tyskland begriper man oss sällan.

Historien säger en del om Marika Stjernstedt, just på detta sätt lär vi känna hennes väsen.

Marika Stjernstedt Mest sanning, Bonniers 1948. Läs också om Kring ett äktenskap och Ryskt.

Jag läser Marika Stiernstedts bok om hennes äktenskap med Lubbe Nordström (det var Lubbe som gav oss reportaget Lort-Sverige). Basen är de dagboksanteckningar och brev som Stiernstedt bevarat och som sedan kommenteras och förklaras av henne själv.

Jag har tidigare läst Banketten, som jag gillade, men nog tycker jag mer om denna välskrivna och intressanta  självbiografiska skildring. När den skrevs hade Lubbe varit död i drygt tio år och skiljdes sig gjorde de redan 1936 (Lubbe träffade en ung donna – skilsmässa hade varit på tal tidigare men inte blivit av). Marika kan på sin ålders höst, 77 år, med stor klokhet analysera deras 25-åriga äktenskap. Dessutom bjuds man på detaljer ur vardagslivet och det litterära och politiska kotterier som fanns under 1900-talets första 35 år.

Och så bjuds man på en och annan reseskildring. Bland annat var Marika Stiernstedt vid den franska fronten då det första världskriget rasade för fullt och hon åkte ned för att studera förloppet på plats. Som första kvinna väckte detta stor uppståndelse. Tullen protesterade, skall damen åka utomlands utan sin man? Javisst, ”jag skall besöka ett par goda vänner till min man” svarar Marika ooh reste vidare mot fronten. Kring ett äktenskap är verkligen en mycket intressant bok. Läs! Den gavs ut på Bonniers 1953 och finns på Bokbörsen.se.

Jag kan också rekommendera volymerna  Ryskt och Bland människor. Klicka på taggen nedan och läs mer om Stiernstedt här.

1934 åkte Marika Stiernstedt på en resa till Ryssland som resulterade i ett antal tidningsartiklar. Året därpå gavs dessa ut i en volym med den geniala titeln Ryskt – en resa utan sällskap. Marika åkte ensam och fotograferade själv vilket nog får anses som rätt så djärvt av en dam i 60-årsåldern, men så var Stiernstedt en orädd dam (läs om hennes memoarer, Mest sanning).

Då hennes släkt på mödernet ursprungligen var polacker som blivit ryssar, hade hon i grunden en positiv inställning till Ryssland; hon hade besökt sina släktingar ett flertal gånger under barndomen och funnit landet både gåtfullt och fascinerande. Vid återbesöket 1934 möttes hon till stor del av fattigdom och misär och hennes burgna släktingar hade inte längre sitt gods kvar. Naturligtvis var fattigdomen stor även förr, men den nya tiden finner hon ännu mer grå och uppgiven, något som till viss del kan ha sin orsak i den klass hon kommer ifrån. Även hon Stiernstedt var röd, hade hon en svaghet för det sköna, och saknade nog en smula av den flärd som fanns i det gamla tsarryssland.

Läs Ryskt, det är den värd!