Så har jag äntligen sett filmen om Monica Zetterlund. Och vad tycker jag om den då? Jag vet inte riktigt vad jag skall säga och ej heller var jag skall börja. En film om någon som skulle kunna vara Zetterlund är nog en lämpligare beteckning. Att ta sig konstnärliga friheter må vara förlåtet om det görs för att få ett nyansrikt porträtt av den eller de personer man skildrar. I detta fall verkar man snarare ha tagit sig friheter för att kunna pressa in Zetterlunds liv i en ordinär Hollywoodfilms snäva mall.
Om man inte vet något om Monica Zetterlund, är obekant med jazzhistorien och lätt blandar samman det som hände under från slutet av 50-talet till början av 70-talet har man förmodligen stor behållning av denna rara lilla rulle. Uppfyller man inte dessa krav blir det hela genast mer problematiskt. Man vet helt enkelt inte vad som är sant eller vad som hittats på för att få “en bra story”. Om man vill lära känna personen Monica Zetterlund blir detta faktiskt rätt problematiskt.
Problematiskt blir också det i filmen så långa förhållandet med Vilgot Sjöman. Varför? Em man som hon i verkligheten hade en relativt kort relation med och som hon inte kan ha haft alltför stort utbyte av, en man som verkar urtrist. Man förstår inte alls varför hon håller samman med honom under halva filmen. När sedan både det förhållandet och affären med Steve Kuhn, som i filmen fått efternamnet Chambers, blir Zetterlund, likt Maggie Channing, gravt alkoholiserad i 15 minuter och hennes barn tas ifrån henne.
Bäst i hela filmen tycker jag en sekvens i slutet är, ögonblicket när Monica och hennes dotter börjar vandra fram till altaret men stannar upp och Zetterlund ber om en mer entusiastisk samling bröllopsgästar. Lite så tror jag hon var, och där tycker jag verkligen att filmen har lyckats.
Om ni tycker att jag varit alltför sträng så låt inte det avskräcka er från att se filmen. Så dålig är den inte alls, men det kunde ha varit så mycket bättre. Att göra allt Mad Men-snyggt och stuva om och beskära ett händelserikt och intressant liv är faktiskt inte tillräckligt, framförallt inte om man vill skildra en av våra intressantaste artister.