Denna sommar har jag bjudit på te. Det är sällan folk har “vägarna förbi” när man befinner sig i glesbygden, men i år har jag redan haft två celebra besök och jag dukade därför vackert i min kammare.
Sofia Runarsdotter var blondin nummer ett att bänka sig i en ådringsmålade gamla förmaksgrupp som min morfar snickrat (eller om det var någon annan, snygg och enkel är den i vart fall). Tyvärr syns inte de skira gardiner som hänger i fönstren, vackra och lite ansatta av tidens tand. Sofia hör också till de människor som fotograferar med Polaroids legendariska film 669 som snart är ett minne blott.
Blondin nummer två var min finska samaritkollega, som dock kommit sig sig upp och numera jobbar på ett borgerligt hem för samhällets mer bemedlade medborgare. Hon var på väg från Rovaniemi och stannade för lite förplägnad i form av smörgåsar och kakor.
Fint, fint!