Publicerat

Hot news från modeveckan norröver

När Rävjägarns utsända anländer glesbygden är allt förträffligt ordnat. Här och där längst med de smala grusvägarna har speciella platser för oss modemänniskor anordnats. Det är bara att hålla utkik efter de med skylten M försedda platserna om man är ute efter något moderelaterat. På andra ställen, uppmärkta med SM, ställer man sig när det är dags att nyttja sociala medier, ty i dessa områden är det sällan det ordinarie 3G-nätet fungerar. Här är det ”smalband” som gäller.

Okunniga människor tror att den nordsvenska ungdomen klär sig i folkdräkt, men så är faktiskt inte fallet. På bilden ovan ses den västerbottniska modellen Laila Loales i en praktisk stickad långkofta. Garnet är växtfärgat med för området typiska örter. De långa strumporna har importerats av en thailändska i trakten, precis som skorna. Snyggt, enkelt och praktiskt.

Höstens storsäljare väntas på denna näverkeps som är helt omöjlig att motstå. Den är så piffig att det runt juletid knappast lär finnas en enda ogift bonde kvar i hela vårt land. Med största sannolikhet är den lika användbar för de stockholmare som besöker Slakthuset eller Riche.

Åtskilliga är de evenemang som anordnas i byarna. Ånäset, till exempel, har slagit på stort och ordnar visning i hembygdsgården Galgbacken. Icke moderiktiga besökare avrättas utan pardon och de mer trendriktiga får gå på fest på Royal. Hårt, men rättvist.

Glesbygdsbonden, i blåställ och med reklamkepa, har blivit något av en sällsynthet och detta borgar för hans snara återkomst på modescenen. I byarna längs med Ratan kan man redan nu märka att blåställen blir en allt vanligare syn. Likadant är det med de förr så förkättrade fruklänningarna som nu börjar synas på Golfrestaurangen i Robertsfors. Det om något, är ett säkert tecken!

Publicerat

När BM Victor kompade dragspelarna

Bolinder-Munktells traktor 230 Victor kan användas till mycket. Denna maskin, med en tvåcylindrig diselmotor av utomordentlig kvalité (god segdragningsförmåga och mycket slitstark), har även en distinkt tomgång som håller sig på ett konstant varvtal och som därför lämpar sig för att ackompanjera smärre orkestrar. På Höslaget i den Norrbottniska byn Avan strax norr om Luleå, hade man dagen till ära placerat en mikrofon vid nämnda traktors avgasrör och lät sedan två dragspelare ”riva av” Ain’t she sweet och Lady be good. Naturligtvis filmade jag tilldragelsen och ni kan se hela klippet här. Det hela är tämligen oslagbart.

Höslaget är en populär byafest som går av stapeln andra lördagen i augusti, när höet är bärgat och det finns tid för förströelser. Längs byagatan står mängder av stånd och på åkar och gårdsplaner finns diverse utställningar. Jag passade på att titta på gamla traktorer och veteranbilar. En Chrysler av årsmodell 1960 och en Cadillac Eldorado från slutet av 60-talet fångade mitt intresse. Chryslern från detta år är verkligen snygg! Eleganta linjer och en fantastisk instrumentpanel. Elodradon är intressant, framhjulsdriven och med trångt baksäte. Dock väldigt snygg.

Av någon anledning stod det en helikopter på en åker i Avan. Varför vet jag ej, men den såg så snygg ut där den stod på åkern, lite övergiven i ett hörn.

Avan är en trevlig by, idylliskt belägen vid Lule älv och aningens konservativ vilket ibland har sina poänger. Förra sommaren anordnades där en veterantraktorutflykt till Selets bruk. Det var en upplevelse!  De har även en egen tidning, Av och an. Den hittar man här. Jag gillar byar som inte avfolkats och vars invånare inte bara går omkring och gnäller över att de inte får tillräckligt med bidrag.

Publicerat

Herrens organiskt arrangerade förfall

Var gång jag passerar förfallna byggnader vars nock inte längre är en rak linje och vars väggar betänkligt buktar inåt eller utåt, tänker jag på Le Corbusiers Notre Dame du Haut. Det finns en likhet mellan de organiska formerna i hans vackra byggnad och de ekonomibyggnader som drabbats hårdast av landsbygdens pågående förfall.

Spända, nästan till bristningsgränsen, håller några glesa och lätt murknade plankor upp ladas sydöstra hörn. Jag vet att de snart måste brista och att detta är dess sista sommar.

Genom ingången kan jag se in i en annan värld. Kanske är det porten till förritin, eller till en trollkarlsvärld?

Publicerat

You’ve got your hands and got your feet to plow your land and cut your wheat. Raise your head when night is done shout your thanks up to the sun

Detta är ett kyrkstall. Något ansatt av tidens tand och numera placerat en liten bit från gården. En gång i tiden stod det i närheten av kyrkstugan, ty även hästarna måste ha någonstans att övernatta.

Jag tänker på hur det var förr, när man lämnade landsbygden för att flytta in till stan och ta jobb i en fabrik, på ett kontor eller i en affär. Det är klart att alla inte var hemmansägare med möjlighet att försörja sig på landet, men nog kan man, åtminstone i efterhand, tycka att det knappast kan ha varit så mycket bättre att hamna i ett hyreshus i en förort. Modernt visserligen, men naturen och friheten flög allt sin kos.

Misstänker dock att den stora omflyttningen påverkades av den politik som fördes.

Jag hör till dem som tycker att det är lätt att känna sig fast och förslavad om man sitter framför en dator och producerar. Ett nytt slags löpande band skulle jag vilja säga. Annorlunda faller det sig om man påtar i sin egen jord. Kanske inte så väl betalt, men man är iallfall sin egen.

This is heaven to me

Och nu får det vara nog med konservativa ord för idag.

Publicerat

Och vips! var väggen nästan som ny

Jag har lagat en vägg, den där väggen jag skrev om förra veckan om ni kommer ihåg. Panelens nedre del var helt slut och isoleringen i form av sågspån var på väg att rinna ut. Hade jag varit en ordentlig människa, hade jag försiktigt plockat ner hela panelen, avlägsnat pappen och tömt konstruktionen på sågspån. Efter detta förarbete, hade jag bytt allt ruttet trä, spikat på ny papp och fyllt på nytt sågspån och sedan återmonterat vad som gått att använda av panelen och ersatt resten med nytt.

Men det gjorde jag inte. Istället petade jag inte lite ny papp längst ned, spikade fast en liten bräda där det fattades trä, sågade av de smala ribborna på panelen och satte sedan upp en liggande panel som blev tre plankor hög. Längst upp hamnade en liten dropplist. Rätt snyggt faktiskt och jag är nöjd, men det är likväl ett hastjobb. I kombination med dränering tror jag att detta kommer hålla i åtskilliga år.

Publicerat

Denna sommar har jag bjudit på te

Denna sommar har jag bjudit på te. Det är sällan folk har ”vägarna förbi” när man befinner sig i glesbygden, men i år har jag redan haft två celebra besök och jag dukade därför vackert i min kammare.

Sofia Runarsdotter var blondin nummer ett att bänka sig i en ådringsmålade gamla förmaksgrupp som min morfar snickrat (eller om det var någon annan, snygg och enkel är den i vart fall). Tyvärr syns inte de skira gardiner som hänger i fönstren, vackra och lite ansatta av tidens tand. Sofia hör också till de människor som fotograferar med Polaroids legendariska film 669 som snart är ett minne blott.

Blondin nummer två var min finska samaritkollega, som dock kommit sig sig upp och numera jobbar på ett borgerligt hem för samhällets mer bemedlade medborgare. Hon var på väg från Rovaniemi och stannade för lite förplägnad i form av smörgåsar och kakor.

Publicerat

Oh, where did our love go – Soft Cell

Utanför Piteå, vid Munksund, Haraholmen och Skutskär och diverse andra platser finns massafabriker och hamnanläggningar. Det doftar starkt av trä och lastbilar, truckar och allsköns maskiner kör omkring.

Jag lyssnade på Soft Cells cover på Where did lour love go.

Publicerat

Remember (Cruisin’ in the rural -64)

Det är Shangri-Las Remember (Walking in the sand) som spelar på grammofonen när jag åker en sväng i byn. Observera att skivan tyvärr är skev efter att ha legat i solen och att bilen naturligtvis har rattväxel. Det hade alla sofistikerade bilar på den tiden. Golvväxel var vulgärt sportigt eller banalt lågbudget.

Det är mycket roligt att åka runt på landsbygden, särskilt på små grusvägar när dammet yr och solen gassar. För att inte tala om doften av bensin, smörjolja och varmt grus, den hör verkligen till mina favoriter.

Publicerat

En bedagad garagevägg invid logen

Alla har vi våra preferenser när det kommer till underhåll och förnyelse. Ni som gillar gipsskivor och modern standard, slutar läsa här och byter lämpligen till någon förbannad hemmafixarblogg.

På bilden ovan ses dörren till kvarnrummen i logen. Dörren är lappad och lagad och grönmålad. Att den är grön beror nog på att farfar kom över grön färg någonstans och sedan har det fått förbli grön (vilket får mig att tänka på kvinnan som alltid hög av steken i ändar för att hennes mor hade gjort det och hennes mor gjorde det för att hennes mor i sin tur gjort det pga liten ugn). Hur som har den gröna dörren lappat och lagats allt sedan den monterades när byggnaden uppfördes på 30-talet. Det är dock inte säkert att dörren verkligen var ny då. Ofta återanvände man det som gick att återanvända.

Ihopbyggt med logen finns ett garage av senare datum. Jag misstänker att även det är förfärdigat av hopplockade delar. Östfasadens panel har dock börjat ruttna då dess brädor har kommit i kontakt med marken som sakta men säkert höjt sig. Jag tog en spade och grävde bort all jord och mossa och frilade på så sätt betongen som garaget vilar på. Som ni ser är panelen inte någon vacker syn. De 3 nedersta decimeterna är tämligen uppruttnade. Bakom finns papp och sågspån. Innanmätet verkar tack och lov vara oskadat, men på något sätt måste fasaden åtgärdas.

För att förhindra ytterligare förfall, grävde jag som sagt ett dräneringsdike som jag sedan fyllde med grus för att regn- och smältvatten inte skall fortsätta att skada byggnaden. Frågan är dock vad jag skall göra med panelen? Jag AVSKYR ny panel. Panel bör vara gammal och patinerad för att jag skall gilla den. Dock helst hel.

Jag funderar på att antingen byta ut panelens nedre del, eller att bara ta bort locken och istället spika liggande plankor likt en hög sockel som skydd för den förstörda nedre delen. Kanske inte helt snyggt, men jag gillar trots allt när man lappar och lagar istället för att byta ut. Väggen är dessutom att betrakta som en baksida så det gör i ärlighetens namn inget om det är lite si och så med estetiken.

Publicerat

Tryckande hetta och rödrosa rallarros

Inte ens de lysande rallarrosorna förmår att ge färg åt de trötta polaroidbilderna.

Jag har anlänt Den glesa bygden. Det är varmt, ja faktiskt tryckande, och överallt grönskar det. Längs dikesrenarna blomstrar rallarrosorna, den växt som vi kallade för mjölkört när jag växte upp.

Så snart jag var framme monterade jag radion i bilen, ty vintertid tycker jag att det är klokare att förvara den inomhus, inte ute i den 30-gradiga kylan där bilen står. Jag sköt in en skiva i skivspelaren och körde iväg längs med byavägen. jag älskar att sitta i den mjuka bilsoffan när solen gassar och varm luft strömmar in från de öppna ventilationsrutorna. Och att se solglittret dansa i kromet på instrumentbräda och ratt. Vägen är mestadels smal, men med jämna mellanrum vidgar den sig lite för att ge plats åt möte vilket signaleras med en slokande M-skylt.

Jag stannade till 0ch pratade med en grannfru som vistades i trädgården. Hon är dotter till min favorittant som dog för fyra år sedan. Hon berättade att farbror Josef sagt att det kanske skulle komma regn idag. Nyheterna sprider sig här på vischan, även om man saknar facebook och twitter.

När jag var yngre tyckte jag inte alls om att tillbringa tid här uppe. Nu är det tvärtom, även om jag knappast tror att jag skulle trivas med att bli bofast. Här finns inget som distraherar och dagarna går och solen har sin gång. Det luktar gott av varm jord och gräset ger mig utslag på benen. Jag hade aldrig tänkt mig att ta över en gård här uppe, men nu verkar det bli så. Man vet aldrig vad ödet har på lut. Och jag som varken behärskar skogsskötsel eller åkerbruk. Men det finns vackra miljöer här; inte minst min favorit,  den stora, luftiga höskullen vars en vägg man kan öppna upp och på så sätt erhålla en storslagen scen ut mot gårdsplanen.