Publicerat

Nya, eleganta NK-varuhuset i Farsta

Nk 2

NK:s Farstafilial är sedan länge insomnad, men nog var den en elegant byggnad alltid! Precis som övriga varuhus i Farsta centrum ritades huset av Backström & Reinius som också ritat några punkthus i området. Fasaden, som är utförd i Idefjordsgranit, är i sin översta del genombruten och tanken var att den skulle vara belyst inifrån. Här uppe fanns en yta som var avsedd för personalen där de skulle kunna njuta av en stunds rekreation när tillfälle gavs.

Här är varuhusets entré som har en tidstypisk utformning med stora glasdörrar. Varuhuset hade tre våningar varav den nedersta låg i källaren. Den rulltrappa som förband våningsplanen skymtar i bildens mitt.

Hattbarerna verkar mer eller mindre ha dött ut idag, men helt annorlunda förhöll det sig i skiftet mellan 1950- och 1960-tal. På NK fanns naturligtvis en avdelning för dessa en gång så populära accessoarer och den har naturligtvis givits en elegant utformning. NK hade en egen inredningsavdelning och jag har för mig att de fick nytt och tjusigt kontor på Sveavägen på 1960-talet.

Publicerat

Hyperelegant NK-varuhus ute i Farsta

Nk I Farsta

NK i Farsta

1960 öppnade NK ute i Farsta, i den då nybyggda förorten. Farsta var nytt och modernt och dess centrum synnerligen elegant vilket framgår av bilden ovan och av denna bild. Frågan är om inte Farsta överglänste Vällingby på visa områden. Ritade gjorde Backström och Reinius, men jag måste erkänna att jag inte vet om de ligger bakom alla centrumbyggnader. Tyvärr har jag inte hittat några bilder som visar några av NK-interiörerna, men man får väl anta att de var både påkostade och snygga.

Publicerat

Riktigt vackert i Sidenhuset och NK

Mitt emot NK låg Sidenhuset, ett varuhus inrymt i det vackra Hamngatspalatset som ritats av Johan Laurentz och stod klart 1899. Varuhuset övertogs av NK som hade en del av sin verksamhet förlagd dit. NK:s textilkammare fanns där, och kanske även NK Inredning, jag är inte säker. Huset revs 1969 och idag står Sparbankshuset på dess plats. Antagligen var byggnadens inre till stor del förvanskat vid rivningen, och med det menar jag att mycket ändrats genom åren. I bottenvåningen fanns dock denna vackra lokal. Och sså här elegant var entrén och här en interiör högt uppe i huset.

Bildena kommer från Stockholmskällan, en utmärkt webbplats.

Publicerat

Astrid Sampe och hennes Linnelinje

Linnelinjen

En av mina favoriter på det textila området. Det är än idag många som har hennes handdukar Kökstrivsel eller Perssons kryddhylla i köket.

Astrid Sampe var chef för NK:s textilkammare (ungefär 1937-1971) och en av Sveriges mest framgångsrika textilindustridesigner. 1955 lanserade Almedahls sin storsatsning Linnelinjen som tagits fram av Sampe och NK:s Textilkammare. Det traditionella linneförrådet, bordsdukar, servetter och lakan reviderades för att passa den moderna människan. Måtten anpassades efter bordets storlek, förvaringsskåp o.s.v. Bland mönster och tryck märktes Sampes egna, bl.a. Kökstrivsel och Persons kryddhylla, men även Louise Fougstedt bidrog, till exempel med denna paradhandduk som fått namnet Porträtterna.

Det tidigare så vita linnet försågs med färg, dock utan att bli alltför brokigt, ty Sampe hade en förkärlek för mondriansk stramhet i sina mönster. Samtliga produkter förpackades elegant i genomskinliga plastpåsar med en enhetlig grafisk profil, ett på sin tid helt fantastiskt konceptuellt utförande.

Året innan, 1954, visades den uppmärksammade textilkollektionen Signerad textil. Trycket ovan, är Sampes egna bidrag Windy way. Medverkade gjorde många av 50-talets största namn, t.e.x Viola Gråsten, Alvar Aalto, Karl Axel Pehrson, Olle Baertling, Stig Lindberg och Sven Markelius. En hel del av dessa tryck finns fortfarande i handeln vilket inte är att undra på, de är verkligen moderna klassiker (om uttrycket tillåts).

Några år senare, lät hon sig inspireras av 1700-talets pasteller, men vad det resulterade i, har ramlat ur mitt minne. Möjligtvis var det Skyttelvägen; kollektionerna duggade tätt på 50-talet. Eventuellt minns någon 50-talets Wilton, med mattor som fått sitt namn av Kungsträdgården och Gärdet.

Tillsammans med IBM, tog Sampe på 70-talet fram en serie mönster där hon tog datorn till hjälp. Här ett exempel: Datorcolonne. Det är faktiskt riktigt fina i sin stramhet.

Sampe hade dubbla gåvor, hon var både en duktig affärskvinna och en begåvad formgivare. En inte helt vanlig kombination. Jag är inte lite imponerad av hennes viljestyrka och förmåga att göra vackra saker samt hur hon lät sig inspireras av både nu- och dåtid.

Läsa mer: Jag kan rekommendera boken Tryckta tyger av Inez Svensson (som var assistent till Sampe och den som rapporterade Karl Axel Pehrsons Delfinisk rörelse när den skulle tryckas). Här finns också en utförlig och utmärkt artikel om Astrid Sampe som jag tycker att man bör läsa.

Publicerat

Badmintonhallen vid Lidingövägen

Badmingtonhall, skiss

Vid Studentbacken på Gärdet, där tre stora huskroppar reser sig innehållandes studentrum vid en gemensam korridor, låg till för ett par år sedan Stockholms badmintonhall. Idag ligger här två punkthus med bostadslägenheter. Jag minns så väl när man rev hallen för ett par år sedan. Byggnaden var stor och klumpig och mestadels fönsterlös. Endast en del av fasaden skvallrade om att det var ett äldre hus. Som av en slump fick jag i min hand ett gammalt nummer av byggmästaren som visade hur det en gång sett ut, innan en förödande ombyggnad på 80-talet då fasaden kläddes in i plåt eller något liknande och alla stor fönsterväggar sattes igen.

Det  var 1936 som  man beslutade att bygga en badmintonhall och blev anvisade tomten intill Lidingövägen, mittemot Kungliga Tennishallen. Med ett insamlat kapital på 15 000 lyckades några entusiaster förverkliga byggandet av Stockholm första hall för utövandet av badmintonsporten. Byggnaden, som ritats av arkitekten Gustaf Lettström, invigdes på hösten 1943. Förutom tävlings- och träningsbanor, fanns här restaurang, två föreningssalar, några studierum och en 4-rumsvåning med arbetskök och serveringsrum.

Här ytterligare några bilder på byggnaden: exteriören (väldigt snygg!) och interiören. Synd, att jag inte visste vilken pärla som doldes under den förvanskade fasaden, ty då hade jag försökt ta mig in och se vad som fanns kvar av inredningen. Restaurangens möbler kom ursprungligen från NK och dess textilier var framtagna av Edna Martin och detta måste ha borgat för kvalité.

Publicerat

Eric Sigfrid Persson och Friluftsstaden

Storbyggmästare Eric Sigfrid Persson bör rimligtvis vara Malmös svar på Stockholms Olle Engkvist. Persson var dock mer än bara byggmästare, han intresserade sig för arkitekturen och ritade ofta de hus han lät bygga tillsammans med en utbildad arkitekt. Två av de områden som han står bakom är Ribershus och Friluftsstaden. Frågar ni mig, hör dessa till det absolut bästa som gjorts från slutet av 30-talet-slutet av 40-talet.

Friluftsstaden stod delvis klar för inflyttning år 1944, men först 1948 var hela området utbyggt. Passa på att se en film från områdets första år här. Byggnaderna är radhus och de allra flesta lägenheterna är i två plan med tillhörande uteplats. Här några exempel på planlösningar. Materialen är tämligen påkostade, bl.a. är köksgolvet i kalksten (vilket fick Mogens Mogensen i Byggmästaren att utbrista att det ”är väl något som tillhör förgången tid” ), vardagsrummen har öppen spis, fönstren är av perspektivtyp (Perssons egen uppfinning) och fiskbensparkett ligger i vardags- och matrum. Utanför sovrummen på övre botten, finns ofta en balkong vilket får sägas vara en mycket tilltalande form av vardagslyx.

År 1944 anordnade Svenska Slöjdföreningen en utställning i Friluftsstaden, precis som man gjort när Ribershus var nytt. En av de inbjudna firmorna var Aaltos Artek som bl.a. visade ett vardagsrum inrett av Aino Aalto. Även NK var representerade med en inredning signerad Elias Svedberg och Astrid Sampe.

Jag är väldigt förtjust i denna tids byggnader, åtminstone de som är lite mer genomtänkta. De utgör en bra blandning mellan hantverksmässigt byggande och en viss stordrift. De får därför sägas tillhöra modernismens pärlor och erbjuder fortfarande mycket god boendestandard, ja ofta betydligt högre än det som byggs idag.

Publicerat

NK Triva var de första platta paketen

De första platta möbelpaketen kom i mitten på 40-talet. Exakt när har jag inte lyckats utröna, men enligt vissa källor skapades Triva 1940 och ungefär 4 år senare lanserades Triva Bygg som såldes monteringsfärdiga, precis som de av IKEA 10 år senare lanserade platta paketen. Mannen bakom möbelserien var Elias Svedberg som var chef för NK Inredning 1952 – 1961. Idén med Triva var att tillverka kvalitetsmöbler som dock gjordes i större serier och på så sätt kunde priset hållas nere. Övriga produkter från fabriken i Nyköping var av en betydligt dyrare prisklass och därför inget för gemene man.

På utställningen Bo bättre på Norra Guldheden inreddes några våningar med Triva-möbler och i broschyren för detta evenemang fann jag denna annons. Visst är den fin, loggan med skruv och mejsel? Triva-möblerna försågs naturligtvis med en skylt som talade om att de var just Triva-möbler tillverkade i Nyköping och i vissa fall la man även till formgivarens namn.

En av de mer populära möblerna i Trivaserien är gruppen Paradiset som skapades av Kerstin Hörlin-Holmquist 1958. Här en bild på canapén Lustgården. I serien ingick också soffan Paradiset och fåtöljerna Adam och Eva samt taburetten Fikonlövet.

Om det är någon som kan mer om Triva och Triva Bygg, så är jag tacksam för upplysningar.