Idag går det nästan inte att komma fram till huset som övergavs i början av 1970-talet. Sly har växt upp och vissa har blivit stora träd. Det är både sorgligt och fantasieggande på samma gång. Och givetvis vackert.
En gång i tiden hade huset en liggande panel och var rödmålat. Idag är det inte mycket kvar av färgen och panelen har nog sett sina bästa dagar, men helt genomrutten är den faktiskt inte. Värre är det med golvet i stora delar av byggnaden.
I takt med att bjälklaget har gett med sig har inneväggarna förlorat i form och fason. Tapeterna har stora fuktrosor och en hel del fönsterglas har gått sönder. Denna byggnad kommer nog aldrig bli sig lik.
Fotona fick mig genast att tänka på Gösta Berlings saga och beskrivningen av prästgården alldeles i början: “Hade någon sett prästgården, där han skulle leva? Granskogen stod mörk och dyster tätt inpå fönstren. Fukten dröp ned genom de svarta taken, utför de mögliga väggarna. Behövdes det inte brännvin för att kunna hålla modet uppe, då regnet eller yrsnön jagade in genom bräckta rutor, då den vanskötta jorden inte ville ge bröd nog för att hålla hungern fjärran?”
Åh, det har jag inte tänkt på! För övrigt en formidabel bok, även om Charlotte Löwenskjöld är bättre.