Av en slump hade jag köpt på mig Signe Hassos debutbok, Momo, som jag inte kommit mig för att läsa förrän denna sommar. Det är ingen dålig debut av en Hollywoodskådis, det måste jag säga (man hller sig med fördomar!). I början fann jag berättelsen lite väl enkel, men det dröjde inte länge förrän berättelsen om den föräldralösa Cecilia som växer upp hos sin moster, Momo, fick mig fast.
Boken börjar på 20-talet när Cecilia blivit gammal nog att börja skolan vilket vållar Momo visst huvudbry, ty hon har svårt att släppa sin systerdotter ur sikte eftersom hon är en god kristen som är rädd för all den synd som det finns så gott om i samhället. Cecilia älskar att gå i skolan och blir vän med ett par tvillingar som inte är lika gudfruktiga som hon själv. Dessutom finns det gott om faror som lurar i de fattiga kvarteren på Södermalm i Stockholm.
Hassos berättelse hör till de ovanligare, åtminstone tycker jag det. Hon beskriver en ung flickas spirande sexualitet och det är inte så vanligt, åtminstone kan det inte ha varit det 1976 när hennes anonymt inskickade manuskript belönades och utgavs. Jag kan dock inte låta bli att undra hur hennes upplevelser färgats av allt hon kommit att erfara i sitt vuxna liv. Var hon verkligen så medveten redan som 13-14-åring?