Alice Lyttkens och Karins syndafall

Hur många böcker av Alice Lyttkens står det inte och dammar i bokhyllor landet runt? Hur många skäms inte över dessa kärringromaner som inte står särdeles högt i kurs?

Jag har läst en tidig Lyttkens, Syndafall från 1942. Detta var innan hon började skriva de historiska kärleksromaner som gjorde henne till en av Sveriges mest lästa författare och får istället ses som ett inlägg i kvinnosaksdebatten.

Karin och Curt är ett ungt äkta par i 30-årsåldern. Curt kommer från en välbärgad familj och med hjälp av deras vackra möbler har han skapat ett smakfullt hem som han lärt Karin sköta. Ty trots att Curt är feminist, är det ändå självklart att det är hon som städar, stryker och vattnar blommorna. Och detta trots att båda yrkesarbetar och är kanslisekreterare i ett departement!

När Karin, som de dugligare av de två, utnämns till ordinarie kanslisekreterare vänder sig dock hela avdelningen emot henne. Hon förlorar vänskapen med kvinnosakskvinnan Elsbeth och Curt drar sig undan och kan inte längre ge henne den kärlek som hon så behöver. Istället intresserar han sig för en ung, rik och vacker släkting till sin systers man.

Syndafall är inte en dålig bok, däremot får mig slutet att bli komplett galen. Jag irriterar mig också på hur Karins affär med den slampige arkitekten efter en tid får henne att känna olust över att hon släpar Curts namn i smutsen. Curts familj är dessutom så korrekt och belevad att man inte kan komma åt dem. Jag avskyr verkligen den artighet som utmärker överklassen och som gör att man inte kan komma åt dem. Den artighet som inte är annat än förtäckt förakt för dem som de ser ner på.

Alice Lyttkens är heller ingen dålig författarinna. Jag är faktiskt mycket nyfiken på hennes historiska romaner och tror att jag kommer att finna dem mycket underhållande.

10 thoughts on “Alice Lyttkens och Karins syndafall

  1. Alice Lyttkens, ja hennes böcker tillhör min tonårstid. När andra drömde sig bort från småstadens glåmighet och i stället sökte spänningen i New-Yorkmiljöer, längtade jag efter en helt annan tid fylld av välmående kommerseråd och ampra husmamseller i 1700-talets Stockholm. Det vore intressant att som vuxen återvända till dessa miljöer, kanske skulle jag uppskatta dem på ett annat sätt i dag.
    Men det var faktiskt en annan författare som i ännu högre grad lyckades fånga mitt lättsuggererade tonårssinne – Birgit Th. Sparre. Oj, vad jag levde mig in i hennes fascinerande värld! Idag skulle jag inte ens våga läsa böckerna. Risken att förstöra minnet av ungdomens läsupplevelser är för stark.

    Väldigt fin Goodwinbild!

    1. Jag läste Th. Sparre för ett par år sedan. De unga baronerna hette boken och den var alls inte dålig. Berätta kunde hon verkligen! Hennes minnen är även de läsvärda. Tycker mycket om dem.

  2. Jag har bara läst Alice Lyttkens memoarer i x antal delar, de om barndomen var bäst. Hon var tydligen väldigt stolt över att umgås med en massa (andra) kända personer och visade gärna upp alla dedikationer hon fått. Piraten ville ge henne en knäpp på näsan och letade fram Bibeln i bokhyllan. Han skrev “Till lilla Alice från Gud” …
    Tråkigt om du har blivit utsatt för nedlåtande artighet. Men man kan väl inte dra alla över en kam? En annan variant av artighet är att göra som Silvia, det lär vara totalt fel att lägga handväskan på bordet om man är på middag. Vid något tillfälle lär S ha varit på en tillställning där någon ovetande dam gjort så. S gjorde då likadant för att kvinnan inte skulle känna att hon gjort bort sig. Inte vet jag om det är sant, men om så var det en snygg gest.

    1. Memoarerna är jag också nyfiken på! De borde vara underhållande, även om hon så att säga skryter en del.

      Jag kan inte påstå art jag är drabbad av nedlåtande artighet, tig nog i för mycket där, men jag tycker inte om folk som döljer vad de tycker bakom vänliga fraser. Märker när jag jobbar i hemtjänsten att de som skriker rätt ut vad de tycker är lättast att hantera. De andra, som inutw talar rätt ut, är knepigare.

      Bra gjort av Silvia!

  3. Hennes historiska romaner är jättetrevliga! Vill minnas att Tollman-sviten var mitt “tänk på barnen i Afrika”, när jag växte upp.

    1. Uppenbarligen är detta någon jag måste läsa (och jag kan verkligen tänka mig dig försjunken i hennes 1700-1800-talsvärld)! Var på Stadsbiblioteket dagen innan jag åkte och botaniserade i Lyttkens-hyllan. den var rätt magar, gissar att den krympt åtskilligt sedan 60-talet.

Leave a Reply to Ann Margret Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *