Leva om sitt liv

Alice Lyttkens Leva om sitt liv, del 1

Leva om sitt liv1977 kom den första delan av sju som utgör Alice Lyttkens självbiografiska serie Leva om sitt liv. Lyttkens föddes 1897 och växte upp i Malmö och denna volym behandlar åren 1900-1920.

Fader Johan Cronquist var läkare och hade både egen mottagning och anställning som bataljonsläkare. Modern var danska och hade sin verksamhet förlagd till hemmet. Familjen hade det gott ställt men tack vare sin socialt engagerade far fick Alice redan som liten inblick i arbetarebefolkningens hårda liv, inte minst fick hon stifta bekantskap med änglamakerskornas fruktansvärda “yrke”. Fadern var också läkare åt familjen Coyet på godset Torup under många år. När grevinnan Coyet vägrade reparera de förfallna statarbostäderna sade han emellertid upp sig, men efter 2 år, när greven fått en svår hjärtattack, åtog han sig åter tjänsten mot löfte att bostäderna skulle få sig en rejäl upprustning.

Lyttkens barndomsskildring är underhållande och intressant och verkligen värd att läsas, inte minst för att hon kom att bli en av de mest lästa författarna under 1900-talet och dessutom en stor kulturpersonlighet. Det är med spänning jag ser fram emot följande volymer, framförallt 20-50-talen som jag gissar är mycket intressanta.

Lyttkens ger Skoot en dygdeövning

Som nummer två i Alice Lyttkens serie om Hedda Skoot kommer volymen Dygdeövning som handlar om Skoots äktenskap och livet i Stockholm och Gamla Stan på 1730-talet när hattar och mössor så smått börjar strida om makten.

Heddas man, den framgångsrike borgaren Anders Skoot, hör inte till dem som låter slantarna flöda. Hemmet vid Köpmangatan är förhållandevis enkelt. I salen sitter gammalmodigt grönt glas, som endast släpper in en dämpad dager. I köksregionerna härskar jungfru Lenning som gör sitt bästa för att pina sin husmor som inte har alltför mycket till övers för att röra i grytor och ställa till med byk.

När boken börjar är Hedda drygt 20 år och har två barn. Hon hålls praktiskt taget fången i huset vid Köpmangatan, ty hennes man oroar sig för att hon inte är tillräckligt kysk. Orsaken till detta står att finna i första delen i denna svit, Himlabröd, där Hedda som ung och vacker 17-åring utsätts för diverse erotiskt färgade intriger.

Jag blev rätt förtjust i Dygdeövning, framförallt i dess sista del. Nu vet inte jag mycket om 1700-talet, men jag tycker att Lyttkens skildring är både färgstark och intressant. Även om det är 1700-talet i Lyttkens tappning som möter läsaren, är det lik fullt ett sätt att lära sig något om tiden, precis som att läsa Nancy Mitford och hennes historiska böcker om t.ex. Solkungen.

Hur går det då med Heddas dygd? Ja, dessvärre inleder hon ett förhållande med en ung och mycket fager adelsman. Mer säger jag inte.

Alice Lyttkens och Karins syndafall

Hur många böcker av Alice Lyttkens står det inte och dammar i bokhyllor landet runt? Hur många skäms inte över dessa kärringromaner som inte står särdeles högt i kurs?

Jag har läst en tidig Lyttkens, Syndafall från 1942. Detta var innan hon började skriva de historiska kärleksromaner som gjorde henne till en av Sveriges mest lästa författare och får istället ses som ett inlägg i kvinnosaksdebatten.

Karin och Curt är ett ungt äkta par i 30-årsåldern. Curt kommer från en välbärgad familj och med hjälp av deras vackra möbler har han skapat ett smakfullt hem som han lärt Karin sköta. Ty trots att Curt är feminist, är det ändå självklart att det är hon som städar, stryker och vattnar blommorna. Och detta trots att båda yrkesarbetar och är kanslisekreterare i ett departement!

När Karin, som de dugligare av de två, utnämns till ordinarie kanslisekreterare vänder sig dock hela avdelningen emot henne. Hon förlorar vänskapen med kvinnosakskvinnan Elsbeth och Curt drar sig undan och kan inte längre ge henne den kärlek som hon så behöver. Istället intresserar han sig för en ung, rik och vacker släkting till sin systers man.

Syndafall är inte en dålig bok, däremot får mig slutet att bli komplett galen. Jag irriterar mig också på hur Karins affär med den slampige arkitekten efter en tid får henne att känna olust över att hon släpar Curts namn i smutsen. Curts familj är dessutom så korrekt och belevad att man inte kan komma åt dem. Jag avskyr verkligen den artighet som utmärker överklassen och som gör att man inte kan komma åt dem. Den artighet som inte är annat än förtäckt förakt för dem som de ser ner på.

Alice Lyttkens är heller ingen dålig författarinna. Jag är faktiskt mycket nyfiken på hennes historiska romaner och tror att jag kommer att finna dem mycket underhållande.