Jag blir så irriterad när jag bläddrar i inredningsreportage. Även om alla hem inte är likadana, verkar de stämda i samma grundackord och det gör mig ont. Vad är det för fel på variation och egensinne?
I mitt jobb passerar många hem i revy. Gemensamt för dem är att det nästan undantagslöst är personligt inredda och inte liknar något som man kan se i pressen. För en tid sedan var jag hemma hos en äldre herre som bebodde en hyresvåning som renoverats genomgripande på 70-talet, men sedan dess hade inte alltför mycket gjorts. Ni anar inte hur vackert det var! De tre rummen mot gatan var fyllda av konst, grammofonskivor och allehanda grejer som gjorde detta till ett högst personligt hem. Jag önskar att jag hade kunnat presentera det i bilder, men jag vågade inte fråga om jag fick ta en bil eller två. Dessutom var jag inte där för att göra inredningsreportage.
Hyresvåningar må ha rykte om sig att vara trista och opersonliga och något ligger det väl i det men om man ögnar igenom bostadsannonserna är det inte svårt att konstatera att där valfriheten är som störst, är variationen minst. Trots all valfrihet, verkar bostadsrätterna i Stockholm vara stöpta i samma form. VARFÖR? Jag tänker att när man nu får välja hur man ens hem skall ta sig ut, verkar det onekligen rätt dumt att bygga om det på precis samma sätt som alla andra gör.
Det var ett slående, och tänkvärt citat; “där valfriheten är som störst, är variationen som minst”!
Men diskutabel tycker jag nog att den är, charmen i många hyreslängor. Och det är nog inte för valfriheten som bostadsrätten blivit så populär, utan för känslan av att äga någonting, snarare än att låna..
Nej, naturligtvis är hyresrätterna många gånger helt standardiserade, men å andra sidan är de inte lika formstöpta som våningarna i Stockholms innerstad. Bostadsrätternas popularitet tror jag mycket beror på att man sedan 80-talet upplevt en fantastisk prisökning, men några få undantag. fram till 60-talet tror jag att priset reglerades med index.