På byrån i mitt sovrum ligger en trave böcker och just nu är jag mitt uppe i Brita Åkermans 88 år på 1900-talet. Åkerman tillhörde 30-40-talets pionjärer inom bostads- och hemforskning och studerade bl.a. sociologi när ämnet var alldeles nytt. Så småningom kom hon att göra en undersökning av 214 familjers hem och deras vanor vilket resulterade i boken Familjen som växte ur sitt hem (1941).
Så småningom hamnade hon på Aktiv hushållning, Svenska slöjdföreningen och sedermera Hemmens forskningsinstitut där hennes syster Carin Boalt var chef. Det var HFI som stod bakom den första svenska köksstandarden som slog igenom i början av 50-talet och som fortfarande får anses som mycket lyckad.
Boken är till och från en smula trist, men vissa partier är intressantare, framförallt när hon berättar mer personligt om sin vänskap med Myrdals och Elin Wägner och hur denna påverkade hennes yrkesliv. Intressant är också att ta del av en av de första kullarnas yrkesarbetande karriärkvinnors vardag. Dock kan jag tycka att det hade varit mer bättre om hon inte bara ägnat sig åt de mer områden som sedan tidigare dominerats av just kvinnor utan istället gått vidare på andra områden.
Du vet inte hur glad jag är för att ha hittat hit.
Nej, men jag anar!
Jag tror att du anar hur glad jag också är för att jag har hittat hit!
Det där med de första kullarna yrkesarbetande karriärkvinnors vardag intresserar mig väldigt mycket. Mina föräldrar pluggade i Stockholm under slutet av 30-talet och paret Myrdal var deras husgudar. Jag läste Jans memoarer och blev illa berörd av hur föräldrarna behandlat honom som tonåring, det var lite svårt för mamma och pappa att tro på det han berättade …
Men du, bilden föreställer ju bara Brita?
Jag bytte ut bilden och glömde ändra texten!
Jag undrar verkligen om de behandlade honom som hans upplevde det. De övriga syskonen verkar inte ha upplevt uppväxten som han gjorde det. Det hela påminner om Anna Wahlgrens dotter Felica Feldts upplevelser. Agnes v K skrev ju också mycket ont om sin mor i Fattigadel, men hennes barndom verkar ha varit rätt bra ändå. Jag undrar om den där aversionen kan komma senare och om det är så: varför?
Aha!
Fast jag tror att de gjorde det, min pappa klämde faktiskt ur sig att Gunnar hade sagt: “Och här kommer min fete son!” när ett gäng studenter var hemma hos dem och Jan visade sig. Systrarna var kanske ljuva och rara och välartade, men jag kan tänka mig att Jan var smart och ifrågasättande och inte så lätt. Han fick mycket kärlek hemma hos farmor och farfar (som G inte bjöd på Nobelfesten eftersom han skämdes för att de var “enkelt” folk, men de klädde sig fina och satt vid radion och lyssnade.) Jag har alltid uppfattat Alva som iskall, ryser när jag hör det där gamla radioinslaget när hon pratar om att barnen lämnas i “storbarnkammaren” … En del ska nog inte ha barn.
Felica F hade det nog etter värre …
Jag tar tillbaka min tidigare kommentar. Vilket sätt att behandla ett barn. Dock att jag inte är speciellt förtjust i Jan Myrdal. En jäkla stil att skämmas för sitt enkla ursprung. Det är visserligen mänskligt och kanske förlåtligt i unga år, men inte när man kommit upp i åren.
Kanske var det så att det var först som vuxen som von K förstod vad som var fel med uppväxten. Detta är ett svårt kapitel! Felica kan för övrigt inte ha haft det lätt.
Nej, jag är heller inte förtjust i JM, men ingen får behandla barn på det viset.
Ja, så kan det vara med von K. Eller blev hon påhejad av sin make David S?
Ja, man kan verkligen misstänka att Sprengel hade ett finger med i spelet där. Han hade väl sina fördelar, men nog tror jag att han ställde till det också.
Minns förresten ett gammalt par jag träffade som älskade Myrdals och inte såg några fel alls.De rekommenderade en biografi, har glömt vilken. Skall dock ta och läsa den eller någon annan och så Jans böcker. Jag fick 12 på det trettonde när jag gick i skolan. Alla i klassen fick den boken. det var nog i mitten av 80-talet.