Få gator betyder lika mycket för mig som Karlavägen. I ett och ett halvt år gick jag dagligen gatan fram på väg från mitt hem till mitt arbete ,och tillbaka igen. Jag passerade Villastadens pompösa enfamiljshus och jag dagdrömde 50 sidor oavslutad roman. Få gator väcker sådana känslor hos mig, både glädje och sorg, som denna oscarianska boulevard.
I lördags gick jag än en gång gatan fram, den första gången på lång tid. Det var kallt och folktomt. Nere i Humlegården bländades träd och buskar av det starka ljus som inte hör hemma i en ålderdomlig park. Svagt gas- eller glödlampsljus hade varit att föredra, särskilt nu när snön ligger kritvit över promenadstråk och alléer.
Uppe på Floras kulle satt Carl Wilhelm Scheele snötäckt och grann. Mitt emot tronade ett av mina favorithus, det sedan länge rivna nyrenässanspalats som ses i mitten på denna bild. Lång ner på Sturegatan hade nöjesnatten redan dragit igång, men det var inte dit jag styrde mina steg.
