Häromdagen fick jag mig en visning av kontorets stora konstsamling. Företagets ägare har en mycket stor samling från 80-tal och framåt. Alla verk får inte plats i hans hem, därför nyttjar han väggarna i våra 600 kvadratmeter stora lokaler. Det sägs att han har en av de största samlingarna i Sverige med nutidskonst.
Vid femtiden droppade det in några Östermalmspensionärer med smak för konst i allmänhet och den moderna i synnerhet, åtminstone tyckte jag mig förstå det. Den blåhåriga tantens make fick sitta på en stol. Vin och chips saknades ej.
Det tog närmare två timmar att avverka merparten av alla verk, trots att vi gick tämligen hastigt fram. Vi tittade bland annat på Dan Wolgers, Marie-Louise De Geer-Bergenstråle-Ekman, Tilda Lovell, Cindy Sherman och Martin Wickström. Den sistnämnde finns rikligt representerad och intill köket hänger två stora verk, diptyker, som ingående studerades. När lämnade rummet för att går vidare, yttrar en av damerna som fått syn på fotbollsspelet som står i mitten av rummet: Är detta också en Martin Wickström?
Tänk, jag som trodde att alla vet att konst som man inte kan ha på väggarna, det är ingen riktig konst.
Lysande kommentar!