70-tal: När det lackar emot jul

Varje jul, i början av december, hade vi samling hemma hos oss. En samling är en sorts gudstjänst som var vanlig förr i tiden på landsbygden. Vissa år hände det att byaskolan värmdes upp, men eftersom det inte var alldeles lätt att få skolhuset varm, med endast en järnkaminkamin, och då tramporgeln både läckte och saknade den ena trampan, brukade tillställningen oftast gå av stapeln i salen hemma hos oss.

Det krävdes vissa förberedelser varje år: mängder av kaffebröd skulle bakas och i den stora paltgrytan kokades kaffet. För människorna av den generationen som byns invånare tillhörde, var fortfarande det religiösa en naturlig del av sällskapslivet. Det hade inte speciellt mycket med tro att göra; alla visste att man skulle få sig lite underhållning till livs och sedan bakverk i parti och minut. Och så fick man ett tillfälle att umgås, prata och skvallra. Det är klart att samlingarna blev välbesökta tillställningar i vår något övermöblerade sal med både en matsalsgrupp och två soffgrupper, en i Karl Johan och en i nyrokoko, samt piano och kontrabas. Allt på 35 kvadratmeters golvyta med hemvävda textilier på både väggar och golv.

När det var dags, anlände kyrkoherden med fru och så Gerd, församlingens kantor och en mycket speciell dam. Hon var alltid mycket tacksam och pratade och log mest hela tiden och hennes stora runda ansikte liksom guppade. Hon hade ständigt lustiga blusar och långbyxor och var på det hela en uppenbarelse. Hon kom ursprungligen från Norrköpingstrakten men hade under studieåren träffat sin blivande man, en än mer originell herre, konstnär, som alltid gick omkring i basker och som dessutom var folkskygg. Gerd var mycket religiös och levde i den tron att med glatt humör och herrens hjälp, ordnar sig det mesta.

Efter en stunds förberedelser började gästerna droppa in. Det var tanter och farbröder i övre medelåldern upp till sena ålderdomen. Det var blusar och klänningar och koftor, tröjor, skjortor och slipsar i alla upptänkliga färger. Brokigt och inte alltid så elegant, men man hade iallfall försökt. Tant Emy i en färggrann klänning och oäkta pärlor och clips i öronen; tant Ingrid som gick mer i volang och volymiösare frisyr och så tant Ronny i sina långbyxor med tillhörande blus. Erling i buskiga polisonger; farbror Martin i skjorta, slips och kofta; farbror Bertil i något liknande men mindre och spädare. Från grannbyn kom det alltid några familjer med farbror Danne i spetsen. Hade man tur, tronade tant Valborg barskt i nyrokokofåtöljen i sin turban. Det blev snabbt fullt i salen och de som anlände sist, fick sitta i den stora dörröppningen mot telefonkammaren på några udda stolar.

Hur tillställningen sedan avlöpte, är en annan historia. Jag var alldrig särskilt förtjust i den.

2 thoughts on “70-tal: När det lackar emot jul

  1. Målande beskrivning av tillställningen i hembyn. Du var inte särskilt förtjust i den men du beskriver den ändå med en hel del värme. Kändes det påtvingat att vara med? Blev du “tvingad” att göra nånting mer än kanske att uppföra dig rätt, vara artig och så? Själv minns jag hur jag som liten vid en liknande samling i min lilla hemstad tubbades/tvingades/förmåddes att delta utklädd till liten tomte med lykta. Jag skulle “deklamera” en dikt till Lucian som stod där med ljus i hår. Sen sa alla tanter hur duktig jag var och hur söt jag var. Jag avskydde alltihop innerligt!

  2. Nja, jag har alltid haft svårt för att visas upp/kläs upp/m.m. Det är ett litet elände det där.

    Jag har minne för detaljer och kan i efterhand uppskatta detssa händelser, men dåförtiden var det inte alltid så kul, men det var en brokig och lantlig skara som samlades varje jul och dem glömmer jag aldrig.

Leave a Reply to Gabrielle Roland Waldén Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *