Min farfars far och hans tre systrar

Min farfars far och hans systrar gick en dag på 90-talet till fotografen för att låta sig fotograferas. Min farfars far, som var en stor spelman, poserar naturligtvis med sin fiol och en av systrarna har tagit med sig gitarren. Tyvärr är bildkvalitén inte något vidare ty bilden kommer från ett gammal tidningsurklipp som jag hittade i min mormors stickkorg som jag ärvt. Reportaget handlade om min farfar, som dock inte var född när bilden ovan togs. Förmodligen hade mormor klippt ut bilden och sparat den bland sina andra papper som hon förvarade i korgen.

Min farfars far hann jag aldrig träffa, han dog ung redan 1919 då min farfar bara var 12 år gammal. Änkan gifte så småningom om sig med en annan man, kanske var det en gammal ungdomskärlek, han hade iallafall bott många år i USA innan han flyttade hem. Äktenskapet slutade dock tragiskt; en dag gick min farfars styvfar ut i skogen och skar halsen av sig.

Det var en märklig upplevelse att hitta det gamla tidningsurklippet. Jag hade själv aldrig sett det och var dessutom med på en av bilderna tillsammans med min far. Där stod också något som jag aldrig hört förut, nämligen att vi på den sidan stammar från Västerbotten, från en enkel soldatfamilj. Västerbotten har alltid legat mig varmt om hjärtat ändå sedan jag som barn på bilsemestern kröp upp i den midnattsblå PV:ns bakruta under färden mot de sydligare breddgrader som grannlänet innebar.

Farbror Lasse jobbade på Lantmanna

Då och då under min barndom fick jag göra ett besök på Lantmännen (som vi alltid kallade Lantmanna). Fastigheten var på den tiden stor och uppdelad i olika avdelningar. Först kom man in i själva butiken där hyllorna var fulla av härliga produkter som spensalva, juverskydd, arbetskläder och mindre apparater, till exempel kompressorer.

Nästa anhalt var att gå in på kontoret. Bakom en disk satt en tjock tant med stora glasögon, en telefonväxel med sladdar och lampor och naturligtvis en skrivmaskin . Hon hälsade alltid glatt och meddelade att farbror Lasse tog emot.

I ett rum med glasade väggar och cigarettrök satt farbror Lasse och offererade jordbruksmaskiner, utsäde och smörjolja. Längs med väggarna fanns hyllor fulla med pärmar och i dessa pärmar letades de magiska nummer fram som krävdes för att beställa en specifik reservdel till en traktor eller någon annan maskin på gården.

Det var verkligen något extra att få komma in på kontoret, sitta i en av stolarna framför skrivbordet och lyssna på farbror Lasses glada prat och se hur han ivrigt bläddrade i pärmar och bland papper. Jag har alltid gillat maskiner och motorer, så det är klart att det var en upplevelse att se farbror Lasses flinka fingrar leta fram den hett eftertraktad reservdelen till den strejkande traktorn hemmavid.

Förutom butiken och kontoret fanns på Lantmännen också verkstäder, spannmåls- och reservdelslager. Den var en härlig byggnad som sjöd av liv, men så var det också på den tiden när det fortfarande fanns många små och medelstora lantbruk över hela landet.

Numera råder det stora lugnet i lokalerna.

Cigaretterna gav farbror Lasse  hjärtproblem och han dog förra sommaren.

Valborg, en barsk dam med turban

Då och då när det var kalas kom tant Valborg på besök. Tant Valborg var mycket barsk och fåordig. Hon var kort och korpulent och bar alltid turban, när hon gick bort. Henne var man nog lite rädd för, även om jag tror att hon i grund och botten var rätt snäll, åtminstone mot barn. Hennes man hette Anselm och hade nog varit något av en charmör i unga dagar. Han var lång och smal och rätt stilig, även på gamla dagar med sitt vita hår och väderbitna ansikte och så rökte han pipa. Jag misstänker att han icke var herre i sitt eget hus.

Anselm var populär, hos alla, utom möjligen hos sin fru, vilket inte gjorde så mycket; han vistades gärna utomhus. En gång var han på sällskapsresa per buss ner till Värmland med bland andra min farfar. Blickandes ut över den vackra naturen yppade han den omtalade frasen ”Man saknar endast det sprakande norrskenet”.

Jag har inget minne av att tant Valborg brukade dra på munnen; nej, hon snörpte nog mer på densamma. Hon påminde inte sällan om ett åskmoln. Konstigt nog gillade jag henne. Om det var för att hon var just barsk eller för den stiliga turbanen som gick i mörkblått och rosa vet jag inte. På något vis utstrålade turbanen en viss flärd, för ingen annan i byn skulle någonsin ha drömt om att sätta på sig en turban.

Surhippa i augustinattens mörker

Ytterligare ett stopp på färden bland minnen från ett nästan försvunnet Norrland. Jag tänker tillbaka på den vackra augustimånaden med sina mörknande nätter när lamporna äntligen kunde tändas igen och stearinljusen ställdes fram på bordet efter några månader av ändlöst ljus. En gång på 70-talet hade vi alltid surströmmingshippor, eller surhippor som vi ofta sa, i mitten av månaden. Surströmming var inte något som vi barn uppskattade men vad gjorde det när vi alltid serverades varmkorv som kom från stora plåtburkar och var krispiga i skinnet, till skillnad från de trista korvar vi fick till vardags. Min moster tog alltid hem dessa lyxburkar från sin lanthandel som vid den tiden var en helt magisk miljö som inte moderniserats på många, många år och som jag tyckte mycket om.

Surströmming åt jag aldrig, men doften älskade jag. Jag tycker fortfarande väldigt mycket om den och var gång jag känner den vaknar minnet av korven, lukterna av den surnade fisken och de skumma kvällarna som började bli svalare och doftade så gott, som en omvänd vår. Varje gång det var fest skulle det sjungas och vi använde alltid några gamla allsångshäften som jag inte minns var de kom i från och så hade vi de lite mer påkostade häftena Allsång på Skansen; det ena var gult och det andra var blått och mitt i prick var det en tecknad gubbe som föreställde Bosse Larsson.

Min andra moster, inte hon som hade lanthandeln, utan hennes syster som stod i charkdisken, hade en mycket spröd och tunn röst. Hennes man var av det bullrigare slaget – stor och kraftig med blont hår som blivit grått – med en röst som dränkte det mesta. Likadant var det när de kom körandes i den isblå Amazonen; endast min mosters solhatt stack upp vid sidan av den väldige maken. Allra roligast var det förstås de gånger min moster kom alldeles själv i bilen, ty då såg man bara en solhatt och ingenting annat i Amazonen.

Trevligast var det de gånger vi hade kalas i den gamla gård som tillhörde min mosters mans släkt. Här hade tiden stannat för mycket länge sedan och de enda bekvämligheter som fanns indragna var el och kallvatten. Det var så vackert i den gamla salen där bordet stod dukat med pappersdukar, ljus, surströmmingsbrukar, hackad lök och potatisgrytor. Från fönstren såg man ner mot älven som låg nere i dalgången och utanför huset, vid en gammal rönn, stod en märklig gungliknande sittmöbel som morbror Kalle hade byggt. Morbror Kalle var gift med moster Ebba och moster Ebbas favoritreplik var “han heter faktiskt Karl”; hon kunde aldrig förstå varför släkten envisades med att ge honom detta smeknamn. Behöver jag tillägga att moster Ebba var mer än nöjd när jag döptes till Karl Fredrik Gustav? Det var ett namn helt i hennes smak och dessutom var de alla kungliga och kungahuset låg henne varmt om hjärtat.

Det är ungefär 30 år sedan allt detta hände och det känns för mig som om en evighet har passerat sedan dess. Många, ja minst hälften, är sedan länge döda och endast mina minnen, till viss del fotograferade på bleknade instamaticbilder, finns kvar. Jag bevarar dem väl.

Och det blev bröllop på gamla dagar

En bild från Vilhelmina fotoarkiv

Framför den öppna spisen har jag en svart kohud som jag ärvt. Iris kallar jag den och bakom denna prydnad döljer sig en historia som jag måste berätta.

I grannbyn bodde en hemmansägare som vi här döper till Helge.  Han var en lång och ståtlig karl som hade ett fint jordbruk. I sin tjänst hade han sedan många år en hushållerska som lystrade till namnet Iris. Det var inte få, som tyckte att han kunde ta och gifta sig med henne innan ungdomen helt flugit sin kos. Helge, som inte var omedveten om att han ansågs för ett gott parti, ansåg att hushållerskor skall man inte gifta sig med. Och åren gick.

Så småningom hade Helge fyllt femtio år och nu insåg han att han blivit så gammal att det var troligt att det inte skulle bli tal om något giftermål. Det fanns inget annat att göra än att gifta sig med Iris som blev själaglad; hon i alla år gått och drömt om sin Helge och skött hans hem som sitt eget.

Åren har gått och nu är Helge över de nittio och Iris på god väg ditåt. Gifta är de fortfarande och faktiskt föll det riktigt väl ut. Och min kohud döptes efter Iris, ty kalven köptes av Helge och hans nyblivna fru en gång i början av 70-talet.

70-tal: När det lackar emot jul

Varje jul, i början av december, hade vi samling hemma hos oss. En samling är en sorts gudstjänst som var vanlig förr i tiden på landsbygden. Vissa år hände det att byaskolan värmdes upp, men eftersom det inte var alldeles lätt att få skolhuset varm, med endast en järnkaminkamin, och då tramporgeln både läckte och saknade den ena trampan, brukade tillställningen oftast gå av stapeln i salen hemma hos oss.

Det krävdes vissa förberedelser varje år: mängder av kaffebröd skulle bakas och i den stora paltgrytan kokades kaffet. För människorna av den generationen som byns invånare tillhörde, var fortfarande det religiösa en naturlig del av sällskapslivet. Det hade inte speciellt mycket med tro att göra; alla visste att man skulle få sig lite underhållning till livs och sedan bakverk i parti och minut. Och så fick man ett tillfälle att umgås, prata och skvallra. Det är klart att samlingarna blev välbesökta tillställningar i vår något övermöblerade sal med både en matsalsgrupp och två soffgrupper, en i Karl Johan och en i nyrokoko, samt piano och kontrabas. Allt på 35 kvadratmeters golvyta med hemvävda textilier på både väggar och golv.

När det var dags, anlände kyrkoherden med fru och så Gerd, församlingens kantor och en mycket speciell dam. Hon var alltid mycket tacksam och pratade och log mest hela tiden och hennes stora runda ansikte liksom guppade. Hon hade ständigt lustiga blusar och långbyxor och var på det hela en uppenbarelse. Hon kom ursprungligen från Norrköpingstrakten men hade under studieåren träffat sin blivande man, en än mer originell herre, konstnär, som alltid gick omkring i basker och som dessutom var folkskygg. Gerd var mycket religiös och levde i den tron att med glatt humör och herrens hjälp, ordnar sig det mesta.

Efter en stunds förberedelser började gästerna droppa in. Det var tanter och farbröder i övre medelåldern upp till sena ålderdomen. Det var blusar och klänningar och koftor, tröjor, skjortor och slipsar i alla upptänkliga färger. Brokigt och inte alltid så elegant, men man hade iallfall försökt. Tant Emy i en färggrann klänning och oäkta pärlor och clips i öronen; tant Ingrid som gick mer i volang och volymiösare frisyr och så tant Ronny i sina långbyxor med tillhörande blus. Erling i buskiga polisonger; farbror Martin i skjorta, slips och kofta; farbror Bertil i något liknande men mindre och spädare. Från grannbyn kom det alltid några familjer med farbror Danne i spetsen. Hade man tur, tronade tant Valborg barskt i nyrokokofåtöljen i sin turban. Det blev snabbt fullt i salen och de som anlände sist, fick sitta i den stora dörröppningen mot telefonkammaren på några udda stolar.

Hur tillställningen sedan avlöpte, är en annan historia. Jag var alldrig särskilt förtjust i den.

60-tal: Surströmming i slåttarstugan

En kväll i slutet av augusti för länge sedan var var två tanter i byn bjudna bjudna till Alfred och Augustas slåttarstuga bortåt Råskogen till. De cyklade byavägen fram och kom så småningom in på en lite bredare väg som efter en bit satte av rakt in i den mörkaste av skogar samtidigt som uppförsbacken tog emot. Genom trädmassorna hördes älvens stilla brusande. Så småningom kom det några åkrar och med dem ett kallstråk, men snart var skogen där igen och det blev varmare. Och mörkare, för skogen stod tät och vägen var visserligen bredare än den riktigt smala byavägen, men någon autostrada var den alls inte.

Slåttarstugan låg en bit från vägen, lägre in bland träden där skogen odlats upp till några små åkerlappar för att dryga ut den lilla skörd som marken hemma i byn gav.

Inne i den mörka stugan satt August och Augusta på var sin sida av den öppna spisen som var rummets enda ljuskälla. Inte hade de någon mat att bjuda på, men tanterna förstod hur knapert där var ställt så de hade tagit med sig en burk surströmming och lite potatis. De två gamla blev naturligtvis mycket glada över både mat och besök. Potatisen sattes på elden i en gryta och strömmingsburkarna ställdes på bordet i den mörka och ålderdomliga slåttarstugan av timmer som var så spartanskt inredd.

När festligheterna till sist var över, cyklade de två tanterna hem genom den kolsvarta augustinatten. Något ljus fanns inte att uppbringa ty, cykellyktorna var trasiga. Endast månen spred ett matt ljus över skog och mark.

När jag var riktigt liten tog pappa med sig mig hem till Augusta som då var änka. Hon skulle laga ugnspannkaka, och långpannan var trasig – sönderrostad i ena hörnet – vilket inte bekymrade henne; hon la bara en läderbit i hålet och hällde på smeten.

70-tal: Sågverk med tändkulemotor

En vårvinter behövde vi såga plankor och det gjorde vi hos farbror Nils i grannbyn som låg på andra sidan träsket. De gamla gårdarna i den byn låg alla längs med en liten byaväg som gick ungefär hundra meter upp från strandkanten och kantades av potatis- och bärodlingar. Längst in, där vägen nästan tog slut – den förvandlades sedan till en smal skogsväg – låg en gård och bakom den fanns ett gammalt sågverk i det mindre formatet som drevs av en stor tändkulemotor med ett enormt svänghjul av gjutjärn.

Farbror Nils, som hade stora polisonger och praktiska arbetskläder, demonstrerade den åldersstigna anläggningen som skyddades av ett plåttak. Från motorns svänghjul gick en bred rem till själva såganläggningen som bestod av en sågklinga och diverse attiraljer för att styra stockarna så att resultatet verkligen blev bräder av önskad sort. För att få fart på motorn, gällde det att värma upp tändkulan med en gasbrännare så att den blev rödglödgad. När den osade av hettan, tog man tag i svänghjulet och drog igång motorn som gick på det mesta i oljeväg, även spillolja. Ville det sig illa, baktände motorn och började rotera baklänges.

Det stora svänghjulet roterade långsamt och motorn tuffade på som en gammal motorbåt. Från skorstenen steg en blåsvart strimma mot den kalla och klara himlen, vars solreflexer lekte i snödrivorna som fortfarande stod emot aprilmånadens blidare klimat. En och en fördes stockarna in och sågklingan förvandlade dem alla till plankor av en lämplig dimension. Det lugna och rytmiska dunkandet från motorn, blandades med det vassa ljudet, som uppstod när stockarna klövs.

Efter en timmes arbete, låg resultatet i en prydlig hög som kunde lastas på skogsvagnen, och vi kunde åka tillbaka hem till byn.

Alterdalen

I norra norrland ligger en trakt som kallas för Alterdalen och därifrån härstammar jag på min mors sida. Kring en liten älv, nåja, en större bäck, ligger husen spridda utefter de sluttningar som utgör dalens sidor. Mitt i dalen ligger resterna av ett gammalt bruk med tillhörande kvarn och kvarndamm. Dammen är numera apterad till badplats.

Älven tjänar som avdelare mellan norra och södra sidan. Av någon anledning utgör detta vattendrag en så skarp gräns att det vissa dagar bara regnar på den ena av dalens två sidor.

Vår anfader kom till byn i mitten av 1800-talet i form av en bastard från Örnsköldsvik. Hans mor hade där ett gästgiveri med både mat och husrum. Troligtvis var hon även en smula lätt på foten, ty en dag bar det sig inte bättre än att hon låg med den förste Bernadotten som då var kronprins.

En skröna kanhända, men gamla faster Märta påstod att hon sett sängen där det hela utspelade sig. Jag tycker nog att det verkar lite märkligt att en gammal säng sparats i över 100 år, men det är klart, Monica Lewinsky lät som bekant smutstvätten bli liggandes påtok för länge.

I Altersbruk hade min moster sin affär, ett snabbköp som i mitten på 70-talet fortfarande bevarade mycket den charm som man förknippar med gamla lanthandlar. Där fanns allt, travat på hyllor som gick ända upp till taket. Allt från Salubrin till kaffeserviser,

Mittemot butiken låg Gerdas kafé, men hon hade lagt ner rörelsen redan på 60-talet så jag hann aldrig uppleva den. Dock pratades det alltid väldiga om Gerda och hennes fik så jag antar att det var en uppskattad inrättning. Ville man fika, fick man göra det hos moster i hennes personalrum där det alltid fanns något gott. Hon var, och är, en mycket frikostig natur.

Allra finast var det på somrarna i slutet av 70-talet när det bjöds till surströmmingshippa. Några år var vi i en annan gammal släktgård som stått orörd i många, många år. Barnen fick korv, det sjöngs allsång (min andra mosters man överröstade alltid sin fru med sin bullriga stämma), man kunde promenera nerför sluttningarna till vattnet och allt elände väntade ännu snällt runt knuten.