Tågresan blev lång och någon restaurangvagn fanns inte att tillgå. Först när dagern började tryta, var jag framme, utsvulten. Och då kom snön och mörkret sänkte sig sakta.
Nu är det mörkt, men en och annan lampa lyser upp de vita vidderna där snön yr. Den kalla luften smyger sin in genom golvspringorna, men spisarna är ordentligt eldade och sprider värme. Nätterna är så tysta här.
Jag läser Karin Lannby-biografin vars undertitel är Bergmans Mata Hari. Boken är intressant, men en och annan felaktighet har smugit sig in och det irriterar. Dock, det är roande att följa det politiska 30-talet, både i Stockholm och utomlands. Lannby bodde under en period alldeles i närheten av mig på övre Gärdet, i en liten 1-rummare med Gemla-möbler och en stor radiogrammofon. Strax intill bodde Amelie Posse, den anti-nazistiska sammanslutningen Tisdagsklubbens grundare. På den tiden ville alla bo på Gärdet. Så är det inte idag.
Imorgon är det julafton och nu skall jag snart sova.
Jag läser alltid din blogg varje inlägg. Jag uppskattar ditt särskilda öga på världen, din upplevelse av tillvaron – som om du är ovanligt nära världen, människorna och det som sker.
Vilken underbar plats ovan, det är där din mor bor va?
GOD JUL Gustav!
Bästa J.M., detsamma kan sägas om dig. Du har en skarp blick som kan göra mig en smula nervös. Det är det bästa berömmet.
Jag vet inte om jag är nära världen, jag drömmer mest hela tiden. Jag är en dagdrömmare.
Bilden är från mammas hos. Hon har skapat en liten granpark vin farstukvisten. Jag har precis varit ute och fotograferat. Här är vackert nu. Snön är som vadd och nästan tyngdlös. Jag har skottat snö upp på grunden för att det skall isolera. Nu skall jag gratinera en ananas!
Å, så stämningsfullt! God jul!