Jag har blivit av med mitt kort. Bankomaten åt upp det. Jag tycker att tre försök är i snålaste laget, åtminstone på helgkvällar.
I fredags var jag nämligen på Djuret och fann till min förvåning att vinet var vad man kallar för prisvärt. Det fanns dyra glas och det fanns billiga glas. Det billiga kostade bara 40 kronor och var minst lika gott som den påkostade Nils Oscar (Nils Emil?)-öl som jag inledde kvällen med. Snygg lokal också, med industrilampor, köttkvarnar (apterade till lampor) och köttvågar (heter det så, böjer man det så?). Jag var där med tanterna på jobbet (ja, hmm, jag var väl i princip äldst). Gillade det blandade klientelet. Försjönk då och då i tankar, funderade och fantiserade; jag upphör aldrig att fantisera om okända människor . Jag gillar att göra det. Någon, kanske var det datorns spellista, spelade ett tvärsnitt ur delar av min skivsamling.
Jag hastade vidare och så småningom tänkte jag: jag går hem och jag köper mig en hamburgare! För att köpa hamburgare måste man ha kontanter. Därför gick jag till bankomaten. Egentligen var detta helt onödigt, för jag hade pengar i min plånbok, men den detaljer hade fallit mig ur minnet. Ett par minuter senare var jag utan kort, men med hamburgare.
På lördagen var det bara att pallra sig till Handelsbankens kontor vid Kungsträdgården för att ta ut kontanter. Jag hade tagit på mig stövlarna och perfekton. Men det regnade, så en svart regncape (säger man så, ett militärplagg i svart galon) var nödvändig. Det var helt tomt i lokalen när jag stövlade in. Mannen i kassan såg uppenbart road ut.
Och så lyssnar vi på Les feuilles mortes med Yves Montand.