Ett nytt bostadsområde hos mig

gasklockor

Snart kommer det att finnas ett alldeles nytt bostadsområde inte långt från mitt hem. Redan nu schaktas det för fullt i närheten av gasklockorna vid Storängsbotten, det ser jag var gång jag går till PrisXtra för att handla och det gör jag en gång i vecka, ofta på söndagar.

När Hammarby sjöstad byggdes, revs det mesta för att ge plats åt nya flerbostadshus. Av området tidigare karaktär, industriområdets, finns idaga inga spår. Till viss del beror det nog på att det fanns så lite som var värt att bevara. Vid gasverksområdet finns idag en uppsjö av fina byggnader: gasklockorna i tegel och dito i stål, en pampig villa, något stationsliknande och en mångfald av tegellängor som hörde gasverket till. Här finns det alla förutsättningar att skapa ett område med karaktär.

Jag tror att det är klokt att behålla och utveckla ett områdes karaktär när det skall förvandlas till bostadsområde från att ha varit något helt annat. De nya husen blir redan från början del i en pågående historia och man slipper det det själlösa uttryck som ofta hör samman med ett nyexploaterat område.

En av de nyare klockorna, en stålklocka, skall rivas och ersättas med ett högt bostadshus. Jag förmodar, att husets 170 meter kommer att krympa åtskilligt innan bygglovet är klart. Så brukar det ofta sluta. Det skall bli intressant att se hur övriga byggnader kommer att ta sig ut. Sjöstadens bebyggelse är alldeles för tät för att det skall blir riktigt behagligt, åtminstone i kombination med de alltför generösa fönsterpartier i de flesta rum. Gissningsvis blir det moderna hus (tråkiga och omoderna med openplankök och nordiskt blond interiör) och absolut inget pastischartat som Jakriborg.

Läs mer om projektet på svd.se.

(Bilden ovan hittade jag på Flickr, här)

8 thoughts on “Ett nytt bostadsområde hos mig

  1. För det första är det väl inget bostadsområde som ska byggas, utan en blandad stadsdel, som förhoppningsvis blir en del av Stockholms innerstad.

    Håller med om att man bör spara äldre byggnader som kan få smälta in med det nya. Det är ju väldigt positivt att man utnyttjar de gamla gasklockorna för kulturändamål.

    Om sjöstaden är för tät. Den är väl inte optimalt planerad. Området är stirilt och monotont i samma stil (stora fönster). De parker som finns ligger ofta undangömda och svåråtkomliga från huvudgatan. Hade man tänkt på detta hade denna stadsdel utan vidare kunnat vara ännu tätare än idag.

  2. Niklas: Du skriver att äldre byggnader kan få sparas för att smälta in med det nya. Det var ju storsint. Det kan tyckas vara en petitess – men borde det inte vara omvänt? Det vill säga att ny bebyggelse bör smälta in med det gamla! Problemet med det moderna byggandet är ju just att det istället för att försöka harmoniera och anpassa sig till en befintlig miljö vill bryta av och vara något spektakulärt. Denna idé bygger i mina ögon på en otäck historielöshet, där man ser sig själv som alltings slutpunkt.

    Och om tätheten: Är den verkligen ett självändamål – eller ens önskvärd? Min personliga erfarenhet är att de stadsmiljöer där man trivs att vistas – det vill säga där man inte bara jagar fram – präglas av en lucker planering, med oaser, mellanrum och skönhet i det rumsliga.

  3. Detta är ett knepigt kapitel. Jag kan tycka att hårt genomförda 30-talsrenoveringar av 1880-talshus kan vara mycket vackra. Att göra likadant idag blir oftast rätt fult, ty man saknar bra material och kan inte lägga ner för många timmar på ett bra hantverk.

    Med detta vill jag säga att jag är kluven till huruvida nybyggen skall anpassas efter befintlig byggnation. Så gjorde man inte alltid förr och resultatet kan faktiskt bli bra. Dock tycker jag att Man bör vara rädd om ett områdens karaktär, men inte dra sig för att bruta av. Att helt sopa bort alla spår är både dumt, inte minst för den generation som kommer efter.

    Jag bor själv i en halvtät miljö, övre Gärdets punkthus som är uppställda i tämligen vild natur. Vackert och lagom tätt. Ingen besvärande insyn, massor av parker och övergivna dammar. Det är heller inte så glest så att man tror sig förflyttad till en gles och halvt övergiven förort.

    Arkitektur är svårt och framförallt att förutspå hur nästa och nästa generation kommer att bedömma det vi gör idag.

  4. Javisst är det knepigt. Det är väl också därför det inte alltid blir så bra. Se bara på många av landets små och medelstora städer, som fick sina stadskärnor förstörda under 1960- och 70-talen. Estetiskt, men också vad gäller material- och hantverkskvalitéter. Hanterar man bebyggelse på det brutala och våldsamma sätt som modernistiska arkitekter ibland plägar göra, omöjliggör man också för framtida generationer att ta ställning och bedöma. Rivning är ju i motsats till byggnation oåterkalleligt.

    Själv gillar jag jag många olika byggnadsstilar – också blandningar – men jag tycker det bör finnas en tanke bakom ett stilbrott, mer än att vara spektakulärt och skulpturalt. Jag gillar grundidén kring den europeiska staden som något som växer organiskt, där nybyggnation och förändringar är del i en ständigt fortlöpande process.

    Den tyske arkitekten Hans Kohloff utvecklar detta resonemang fint i en TV-intervju från härom året: http://www.axess.se/Tv/webbtv.aspx?id=210

  5. Alla små och medelstora städer är nästan helt förstörda. Dels på 40-50-60-talen och så igen de senaste 20 åren. Det är så jäkla trist och jag skämts ofta när jag ser min hembygds stadskärnor. De är så fula och förstörda att det liknar inget. Påkostade byggnader från efterkrigseran kan vara fantastiska om de fått förbli hyfsad orörda, men oftast har 80-90-talet gjort dem mycket ont. Just 50-60-talsbyggnader står oftast inte högt i kurs bland de styrande. I Luleå skall man precis till att riva tre hus (1890-tal, 20-tal? och 40-tal). En av få äldre miljöer som fått stå kvar.

    I Boden finns faktiskt en rätt trivsam blandning av gamla låga trähus och efterkrigshus. Tyvärr har man nu byggt en galleria och det förstår faktiskt den fina citykärnan där man tillochmed kan ta bilen till affären. Bara en sådan sak.

  6. Jag ser fram emot att se Herzog & deMeurons torn från min balkong, vilket skulle inbjuda till en jämförelse med Wolodarskis dito en bit bort (Svea torn?). Ingenting spektakulärt kan komma ur en önskan om att “smälta in”. Sverre Fehn sa det: “Springer man efter historien kommer man aldrig att nå den igen – endast genom att manifestera nuet kan man få historien att tala.”

  7. Jag är lite tveksam till “smälta in”, precis som du. jag tror dock att det skulle kunna bli bra, men dessvärre blir det nästan aldrig så. Däremot är det vackert att kunna se årsringarna, och det blir oftas bra, åtminstone i ett längre perspektiv.

    Vad det gäller pastischer är jag numera mer tveksam. Jag har alltid avskytt det där fula området som ligger insprängt mellan Sveavägen, Malmskillnadsgatan/Kungsgatan. Det ser verkligen inte bra ut. Detsamma tyckte jag om S:t Eriksområdet, men idag kan jag faktiskt se fördelarna med S:t Eriksomårdet. Visserligen är fasadernas proportioner inte de bästa, men området har dock en viss behaglig charm, ävem om jag inte skulle vilja bo där. Det var först när jag insåg att 1880-90-talens arkitektur också var efterapningar av äldre tiders arkitektur som jag insåg att det kan ha sin charm med denna sorts osjälvständiga arkitektur. (jag har skrivit om det här: http://www.ravjagarn.se/blogg/2009/06/arkitekturens-standiga-dilemma/)

    /G

  8. Ja självklart, men rätt ska vara rätt. Och allt som byggs på senare år har tyvärr blivit fel. Jag hade nog inte stört mig så mycket på alla dessa är i min mening pastischer om de faktiskt, som du ofta påpekar, byggdes med gediget hantverk och rätt känsla för proportioner. Men dagens pastischarkitekter verkar konstant önska hävda sig själva i detaljerna, och ofta med total avsaknad av fingertoppskänsla. Bästa exemplet är Viktor Rydbergs gymnasium vid Jarlaplan – en otroligt flott byggnad i ‘super’-20-talsklassicism. Tyvärr har den med en alldeles intilliggande byggnad från 90-talet (det ligger ett helt kvarter där också från denna tid, samt ett till postmodernistiskt hus på Odengatan som byggts vid samma tid). Putsen har samma färg, och proportionerna på fönster samt vissa detaljer är uppenbart hämtade från 20-talet, däremot är balkongräcken, de i den s.k. nyfunkisen ack så populära cirkulära samt halvcirkulära fönsterna alster av arkitektens eget geni. För övrigt så saknar den nya byggnaden många av de detaljer, samt eleganta komposition, som gör förebildshuset så lyckat. Vad jag försöker säga är, att bygga sådana taffliga kopior bidrar enbart med att dra ner orginalen i smutsen. Jag undrar vad som stod här och i kvarteret bredvid innan? (Jag är för ung för att minnas).

Leave a Reply to Erik Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *