Efter att ha läst detta inlägg med tillhörande artikel (hos Jenny Maria) blev jag väldigt fundersam. Särskilt fångades jag av den erfarne arkitekts uttalande, som, när han hörde att barnen gärna ville ha en byggnade i sekelskiftesstil, svarade nej nej, så kan man inte bygga. Jag, som alltid uppskattat 1800-talets eklektiska nystilar såsom nyrenässans, nybarock och nygotik, har i lika hög utsträckning fördömt projekt i stil med S:t Eriksområdet i Stockholm vars främsta inspirationskälla är 20-klassicismen (som i sin tur hämtade inspiration från de klassiska grekisk-romerska idealen). Vid närmare eftertanke saknas helt logik när man ser till mina preferenser.
S:t Eriksområdet fördömde jag då jag fann dess proportioner felaktiga; den låga våningshöjden harmonierade inte med val av fönster och fönsterdörrar. Likaså fann jag det osmakligt att bygga i gammal stil (det är de moderniskiska idealen som spökar). Snarare hade jag föredragit högre och mer uppglasade fasader, vilket av tradition och hävd är detsamma som att bygga modernt.
Och vad var det man gjorde på 1880-talet? Man byggde hus i ett flertal olika byggnadsstilar som var en uppdatering av redan befintliga. Man kan anta, att även här blev det si och så med proportionerna.
Ni förstår kanske varför jag blev så fundersam.
Och så några ord om renovering. Jag tycker mycket om gamla orårda 1800-talsmiljöer. Jag tycker mycket om hårt renoverade 1800-talsmiljör, om dessa gjorts någongång under 30-50-tal. Hur kommer det sig? Kanske är det som så att när man byggde om förr, gjorde man ofta det på ett mer hantverksbetonat sätt. Listerna var av massivt trä, köken måttanpassades, fönstrens marmorbänkar passades in i fönstersmygen, knappt utan att använda några skrangliga konsoller alls. Så gör man inte längre.
Ännu på 60-talet var de påkostade miljöerna utformade och utförda med största omsorg, se bara på alla exklusiva villor från den tiden.
Kanske är detta förklaringen till varför jag har så svårt för dagens retroarkitektur och okänsliga ombyggnader där snickeri och material blir lidande. Skall jag vara ärlig, så vet jag att man detta argument inte riktigt håller. På 1800-talet klagade man på de alltför standardiserade och billiga stucktacklisterna i gips och längre fram i tiden, på 40-50-talen, gnälldes det över att man byggde alltför rationellt och att det hantverksmässiga fick stryka på foten (åtminstone i viss mån, jämfört med idag när nästan allt görs på fabrik).
Kanske är det så enkelt att tidens gång och en behaglig patina gör underverk.
Och så till bilden ovan. Inför Tekniska högskolans studentkårs ombyggnad, infördes ovanstående skiss i blandaren. Observera att det är den strama funkisbyggnaden som är den ursprungliga huskroppen, och att det är tillbyggnaden som står till höger. Så kan man inte göra, utropar vän av ordning, inklusive jag själv. Jag är inte så säker på det. Vilken lämplig illustration till dessa funderingar!