Skalden Erik Lindorm skulle dö. Veckojournalen hade för vana att med jämna mellanrum publicera en dikt av hans hand på första sidan och nu fråga Elsa Nyblom vilken dikt de skulle välja. “Ta Sång i ungdomen” svarade han.
Jag ringe gäst är bjuden med på jordens stora fest som sorlar under solens gyllne krona!
Jag vandra får omkring i vimlet några år och från min mun skall några sånger tona.
På allt jag ser med friska ögon, emot allt jag ler och allt jag röra vill med ömma händer.
Jag omvärvd står av luftens glans och ser hur solen går och för min längtan hägra hav och länder.
En gäst jag är som blott en liten tid får stanna här. “Snart skall du resa” hör jag döden viska.
Jag vet, jag vet, där min stora, glada hemlighet, och därför äro mina ögon friska.
Erik Lindorm dog den 30 januari 1941.
Jag gillar anslaget “jag ringe gäst”. I stället för att klaga över livets korthet och oroa sig för döden känner han sig knappt värd att förunnas det fantastiska livet. Ett ovanligt perspektiv!
Ja, det hela är mycket vackert.