Jag promenerar gärna och helst på Östermalms ofta rätt folktomma gator; Karlavägen, Östermalmsgatan, Jungfrugatan och alla de gator som går ner mot Humlegården och KB (biblioteket, inte krogen). Överallt vimlar det av äldre damer – tanter var ordet jag i min barndom lärde mig använda om äldre damer i allmänhet och obekanta fruntimner i synnerhet – som också gillar att promenera. På Villagatan passerar jag Samfundet de nios hus, Lotten von Kraemers gamla villa, där Marika Stjernstedt bodde under många år och spred en viss parisisk glans över trakten (hon hade anor, även ryska).
I en av Jungfrugatans korsningar står en gammal dam. Hennes kappa och hatt är kantade med päls och håret är grått. Bredvid sig har hon en ung, en mycket ung, brevbärare som får motta hennes synpunkter angående lämpligheten att dela ut en sådan lunta som Stockholms telefonkatalog till äldre damer vars ögon inte förmår att läsa den snålt tilltagna stilen. Det råder inget tvivel om tantens engagemang; en präktig krycka understryker både gester och allvar.
På Karlavägsesplanaden pratar två tanter med tjusiga frisyrer som hade sina heydays i slutet på 60-talet. Den ena är blåtonad, den andra bevarar sparsamt resterna av en svunnen hårfärg.
På Valhallavägen promenerar en dam med ungflicksfigur och tjusig kappa; en scarfs täcker frisyren och ett par solglasögon döljer ögonen. Det är först när jag kommer nära, som jag ser att hon sedan länge lämnat ungdomen bakom sig.