Filmen om Broder Daniel, Broder Daniel forever, såg jag alldeles nyss. Vissa delar av den tycker jag mycket om, framförallt Henrik Berggrens monologer. Jag tycker om att höra honom prata och finner det sympatiskt när han berättar att han ser sig själv som en person som inte alltid vågar stå upp för sina åsikter och tankar privat, men att bandet ger honom en möjlighet att våga detta. Jag undrar om det verkigen är så. Jag tänker närmast på mig själv, hur jag uppfattar och uppfattas.
Och konsertbilderna! I allra högsta grad vackra, dramatiska och sorgliga.
Bandmedlemmarna framstår idag som rätt olika varandra. Jag undrar hur det var 1989, när bandet bildades? 20 år är en lång tid, och mellan 15 och 35 hinner åtskilligt hända. Hur vissa kan hålla samman i 20-30 år, övergår mitt förstånd.
Och vad är det med Stockholm som gör att staden känns så slätstruken, när man jämför med Malmö och Göteborg? Så fort man närmar sig centrum är här så städat och putsat och fejat. Och i många fall så tråkigt. Det är verkligen något jag saknar. Oredan.