Söndagen var filmens dag (ansatt). Jag såg Les Diaboliques, och den gick inte av för hackor. Simone Signoret (i verkligheten gift med Yves Montand) spelade älskarinnan som tillsammans med hustrun bestämde sig för att döda mannen de delade på. Raffinerad intrig, snygga bilder och finfina aktörer.
Men till ämnet: konserter. I lördags traskade jag ner till Glenn Miller café för att släcka min törst och träffa GBS, som i sin tur unnade sig Moules mariniere (en våtservett ingick, för att torka händerna, vilket minde mig om den gamla dam, f.d. lärarinna, som en gång skänkte mig en våtservett med orden du som är så ung och reser så mycket). Kvällens band var Chico Lindvalls trio och de spelade jazz på ett helt strålande vis. Ståbas, gitarr och trummor räckte bra för att fylla lokalen med välljud. Det lät ungeför som det förmodligen lät på 60-talet och det är verkligen inte det sämsta. Basisten hade gummikropp och var ett med musiken.
Stopp nummer två var Loney, dear, på Debaser Medis. En mycket lågmäld pondus karaktäriserade den mannen och hans röst var väldigt vacker. Elegant dessutom, att ha en 6-mannaorkester!
En annan bra detalj med konserten på Debaser, var den välfyllda kyl som beståtts bandet.
Lustigast under kvällen var den unga dam som kom fram och undrade om jag ofta blev igenkänd, efter mitt Dramatenspökande. Själv hade hon genast noterat att det var jag. Vad svarar man på det? Jag kunde iallfall inte komma på något slagfärdigt. Och det var ju synd.