Bruno Balz, skrev tredje rikets texter

Bruno Balz är en av de framgångsrikaste tyska textförfattarna under 1900-talet. Hans storhetstid var 30-40-talen och hans namn är framförallt förknippat med Zarah Leander och den nazistiska eran.

Redan som ung insåg Bruno Balz att han var slav under den italienska lasten. Eftersom detta var under Weimarrepublikens dagar, Balz var född 1902, ledde inte det till några större problem eftersom de moraliska lagarna var tämligen tillåtande och Balz läggning lede inte till några större problem. Han engagerade sig tidigt i olika rörelser och var under en period redaktör för The Freundin som var ett lesbiskt magasin.

Efter att år 1929 slagit igenom som textförfattare när han skrev en melodi till den första tyska ljudfilmen blev Balz snabbt ett namn att räkna med. 1937 kom filmen La Habanera som var Leanders andra film för UFA och som regisserades av Douglas Sirk. Filmens ledmotiv, Der Wind hat mir ein Lied erzählt, hade text av Balz och blev en jättesuccé. Året innan hade han dessvärre suttit fängslad några månader efter att han hade ertappats med i en prekär situation med en annan man men släppts mot att han hans namn inte exponerades mer än nödvändigt.

1938 kom ytterligare en stor framgång, Kann denn Liebe Sünde sein? (Inte kan väl kärlek vara synd?). Att den inte väckte regimens ilska kan man fundera länge på, ty inte är den speciellt förenlig med de tyska morallagarna under denna tid.

Jeder kleine Spießer macht
das Leben mir zur Qual,
denn er spricht nur immer von Moral.
Und was er auch denkt und tut,
man merkt ihm leider an,
daß er niemand glücklich sehen kann.
Sagt er dann: Zu meiner Zeit
gab es sowas nicht!
Frag’ ich voll Bescheidenheit
mit lächelndem Gesicht:
Kann denn Liebe Sünde sein?
Darf es niemand wissen,
wenn man sich küßt,
wenn man einmal alles vergißt,
vor Glück?

1940 skrev Balz tillsammans med parhästen Michael Jary Waldemar åt Zarah Leander. Att den ens kom ut på skiva och dessutom slog an på publiken tyder antagligen på att Goebbels stab inte förstod bättre, men det gjorde å andra sidan publiken som av allt att döma älskade den. Leander sjunger om sitt ideal ”Mein Ideal auf dieser Welt Das ist für mich der kühne Held Der große blonde Mann. Er kommt aus einem Märchenland Und reicht mir seine starke Hand” och fortsätter sedan ”Die Wirklichkeit sieht aber anders aus Bitte, hören Sie mal her: Er heißt Waldemar und hat schwarzes Haar, Er ist weder stolz noch kühn, aber ich liebe ihn”.

Året därpå, 1941, greps Balz än en gång och fördes till Gestapos hökvarter på Prinz-Albrecht-Straße där han torterades. Nästa anhalt på den grymma resa som väntade sexuellt avvikande var ett koncentrationsläger men kollegan och kompositören Michael Jary övertalade Getapo att det vore bättre att släppa honom fri så att han kunde skriva melodier som kunde hjälpa tyskarna att vinna kriget. Strax därefter skrev Balz Davon geht die Welt nicht unter and Ich weiß, es wird einmal ein Wunder gescheh’n, två av de största melodierna under denna tid som också kom att lanseras i filmen Die grosse liebe. Framförallt tycker jag att den sistnämnda är tämligen dubbelbottnad. Det stora undret skulle lika gärna kunna innebära att kriget och naziregimen tar slut eller att kärlek av alla de sorters skulle kunna bli tillåtna, men naturligtvis var det inte det som Goebbels propagandaavdelning hade i åtanke. Balz var dock en mästare på att skriva en sak och mena en annan och det gjorde att hans texter gick hem i alla läger.

Efter 2:a världskrigets slut blev det lättare för Balz men Paragraf 175 gjorde alltjämt hans läggning kriminell vilket fick till följd att han sällan fick den uppskattning som han förtjänade och hans namn blev aldrig det världsnamn som det skulle kunna ha blivit. 1988 avled han, nästan 88 år gammal.

Gerhards Verklighet och drömmar

Detta Hötorgsfynd ligger mig mycket varmt om hjärtat. Texten hör till de bästa som skrevs under 30-talet. Upphovsmannen hette Karl Gerhard den var med i den rappa komedi från 1935, Äktenskapsleken, där han placerat Zarah Leander som mansslukerskan och skulptrisen Thora Diidiken. Filmen är ytterligt kvick; Gerhard repliker lades i samtliga skådespelares mun vilket verkligen är underhållande. Själv spelar han Leanders skilsmässoadvokat, vars tjänster hon nu står i begrepp att anlita ännu en gång. På bilden intill ses han pusta ut efter en boxningsmatch.

Leander är inte alls dålig som skulptrisen Diidiken. Hon är helt parant och dessutom mycket rolig. Någon blyg liten blå viol är hon dock inte. Fattas bara annat, om man är inne på 4:e äktenskapet och fortfarande ung och vacker.

Och så var det texten. Jag ber att få citera några rader, ty jag tycker att de är så vackra.

Kärlek är ett barn av verklighet och drömmar,
lyckan är ett flarn och livets vilda strömmar,
styrd av amors hand och jämt på väg mot annan strand
Vackrast är det namn som ej i minnet gömt sig,
hetast är den famn, i vilken blott man drömt sig,
hjärtat är mest tryggt, i kojan som vi aldrig byggt.

Ty att älska är oss utav gudar givet,
var gång jag är kär, begriper jag att livet
aldrig nånsin svek, när det var allvar i vår lek.

Lyssna på Verklighet och drömmar:

Der Wind hat mir ein Lied erzählt

Puerto Rico, den exotiska ön i Karibiska havet, framstår som ett paradis för den unga Astrée Sternhjelm (Zarah Leander) från Stockholm som tillsammans med sin tant besöker detta semesterparadis. Så småningom är det dags att resa hem, men i sista stund väljer Astrée att stanna kvar på ön och gifter sig med en av stadens rikaste och inflytelserikaste män (som dessvärre saknar verklig charm, min anmärkning). Tio år senare anländer Dr Nagel från Sverige, Astrées ungdomskärlek, och det verkliga dramat kan börja.

Vackra miljöer är det gott om och likaså känsloyttringar av det mer dramatiska slaget, men då handlingen knappast övertygar, kan det vara svårt att inte dra på munnen. För regin står Detlef Sierck – Douglas Sirk blev hans namn i USA och där gjorde han storfilmer som Magnificent Obsession och Imitation of Life. Ledmotiveti La Habanera är den mycket dramatiska Der vind hat mir ein lied erzahlt och den spelas praktiskt taget hela tiden. Lyssna på inspelningen med Zarah Leander (mitt slitna exemplar):

Och se gärna ett klipp från filmen där hon sjunger ledmotivet.

You call it madness but I call it love

Jag spelade en fin, omän ytterst sorglig, liten sak häromdagen. Det var den svenska versionen av den mycket vackra You call it madness, but i call it love, För mig var det allt:

Nat King Coles version, som visas i klippet ovan är fantastisk, men när det kommer till texten, är den svenska faktiskt bättre. Den är från tidigt 30-tal och skriven av Karl Gerhard och så fylld av sorg och vemod att man blir alldeles stum.

Jag skänkte dig min kärlek,
du tog den varje kväll,
för mig var det min lycka,
för dig en bagatell

Jag skulle önska du ville säga,
jag har älskat dig.
Och att på kinden din det fölle,
en enda droppe salt,
För dig var det ju ingenting, för mig var det ju allt.

When you are in a sentimental mood

Varför inte vara lite kontinental och samtidigt en smula sentimental? Tänk er att ni sitter på Cafe Piastowska på Tegnérgatan i Stockholm, en bedårande sylta där tiden inte längre existerar. Dit varken vinterkylan eller trafikbruset når. En inredning som är praktiskt överbelastad, omöjlig att damma, men mycket förlåtande gentemot nämnda otyg.

Dra för gardinerna, tänd brasan och lyssna på dessa 20 minuters frossande i sentimentalt kontinental romantik. Ni hör följande inspelningar: Gustaf Torrestad: I love you – Je t’aime; Zarah Leander – På café Zigan i Budapest; Naemi Briese: I rosenrött jag drömmer; Zarah Leander: Romans; Naemi Briese: En liten visa; Håkan von Eichwalds orkester (vokalist O Björling): Med ett fång Kamelior; Naemi Briese: Längtans blåa blomma.

Jutta Jacobi om Zarah Leanders liv

Jag har precis läst Jutta Jacobis biografi över Zarah Leanders liv och jag måste säga att jag tycker om den. Den är intressant, välskriven och känns på många sätt uppriktig och jag tror att man får en rätt god bild av den märkliga människa som var Zarah Leander.

Ingen svensk har som Leander fått bära hela vårt lands dåliga samvete på sina bastanta axlar. Naturligtvis är detta till stor del självförvållat, men jag tror att det hade varit bättre för vårt folk om alla rannsakat sig själva. Framförallt tror jag att näringslivet och många ur överklassen hade mått gott av en avnazifieringskur. Att Leanders själ skulle ha varit nazist tror jag inte alls. Däremot gjorde hon något som jag själv aldrig skulle kunna göra och det är att tacka ja till det tyska erbjudande som skulle göra henne till stor stjärna. Att hon inte visste något om vad som pågick där nere tror jag inte ett dyft på. Däremot kan jag tänka mig att informationen om det tredje rikets sämre sidor doldes väl när hon kommit till Tyskland.

Jacobis biografi är inte särdeles kritisk och avfärdar helt misstankarna om att Leander skulle ha varit rysk spion. Dessa rykten, som än så länge inte gått att vederlägga, är lite för bra för att vara sanna. Hade hon varit spion så hade det nog varit för att få ytterligare lite spänning i livet. Att Jacobi inte är särdeles kritisk tilltalar mig, ty hon är samtidigt saklig och avfärdar många av de rykten som finns kring denna svensktyska stjärna. Jag tycker också att man som läsare får en god bild av karlstadsflickans karaktär och man förstår varför hon for till Tyskland och varför hon till sist sjöng för pensionärer på shoppingresor: för Zarah Leander var det viktigaste att få stå på en scen och bli beundrad.

Jag undrar om jag tyckt om henne om vi träffats eller om jag funnit henne alltför självupptagen. Jag tycker dock mycket om hennes röst och anser att hon med hedern i behåll kan tolka de mest patetiska texter (dock finner jag Wunderbar gräslig) med hedern i behåll. När hon sjunger lyssnar man. Enligt Jacobis källor var Leanders tyska inspelningar omtyckta även i koncentrationslägren och det kan jag faktiskt förstå, ty både texterna, som nästan undantagslöst handlade om kärlek, och den varma rösten måste ha ingivit hopp.

Leander hörde inte till dem som gömde sig när skönheten flytt sin kos. Undrar hur hon sett ut om dagens skönhetsindustri funnits till hands på 60-70-talen? Hade hon förblivit ung tills dess att en stroke gjorde henne rullstolsbunden 1978 när hon spelade fru Armfeldt i Stadsteaterns uppsättning av Sommarnattens leende? Rollen som fru Armfeldt måste för övrigt ha varit som klippt och skuren för henne.

Någon gång skall jag beställa Der grosse liebe och Heimat från germanwarfilms.com. Heimat hör till hennes bästa, åtminstone ansåg hon det själv, och Der grosse liebe är den kontroversiellaste och tillika den populäraste filmen under krigsåren i Tyskland.

För er som inte sett Leander i sin krafts dagar i Tyskland, rekommenderar jag Kann denn liebe sünde sein?, Davon geht die welt nicht unter och Ich weiss es wird einmal ein wunder geschehn. Året innan stroken, 1978 i december, var Leander och Nilsson gäster i Lennart Swahns Stjärna mot stjärna och där sjunger hon Sång om syrsor och hon är gammal och trött.

Leander och Gerhards äktenskapslek

På bilden ovan ser vi Zarah Leander som Tora Diidiken i den eleganta 30-talskomedin Äktenskapsleken. Tora är skulptris och figurerar ständigt i pressen, vilket hennes fjärde och nuvarande man, bildhuggaren, irriterar sig på. Mängder av förvecklingar uppstår, när Tora råkar skulptera änkefru Carolina Bergs son Per-Olofs ansikte på en naken manskropp som utgör skulpturen Torvans genius vars uppförande fru Berg (Carin Swanström) bekostar för att hedra sin döde man. Låter det komplicerat? Läs hela handlingen här.

Manus till denna film skrevs av Karl-Gerhard (som även spelar Toras skilsmässoadvokat) och resultatet är förbluffande kvickt. I kombination med de vackra interiörerna i Toras tjusiga ateljé (entresolerad) samt Toras och fru Bergs påkostade toaletter blir resultatet en helt tilltalande, och elegant fotograferad, komedi som man verkligen inte bör försumma att se.

Dessutom sjunger Leander en av 30-talets allra bästa sånger i den populära genren. Texten skrevs naturligtvis av Karl Gerhard.

Vackrast är det namn som ej i hjärtat gömt sig, hetast är den famn i vilken blott man drömt sig, hjärtat är mest tryggt i kojan som vi aldrig byggt.

Lyssna på Verklighet och drömmar

Det är en högst fantastisk text som är full av kloka ord och obehagliga sanningar. Här ett klipp som verkar vara från filmen. Tyvärr verkar inte ljud och bild synkronisera men man får dock se delar av den vackra våningen.

Gösta Ekman ingick Djävulspakten

I Carina Burmans nya biografi Djävulspakten porträtteras ingen mindre än Gösta Ekman, far til Hasse och farfar till Gösta. Den sistnämnde han han dock aldrig träffa. Tyvärr har jag ännu inte läst boken, ty jag förväntar mig ett gratisexemplar då jag hjälpte Bonniers med omslagsbilden. Det verkar dock tröstlöst, då de med största sannolikhet är genuint snåla. Burman gillar jag, främst för hennes roman Islandet, men även Klara Johanson-biografin ligger mig varmt om hjärtat. Förhoppningsvis är även denna volym läsvärd.

En herre i frack

Jag kommer nog aldrig att sluta att fascineras av Gösta Ekman, trots att jag sett honom i så få filmer. Han hade det där som bara ett fåtal människor har och som efter många år fortfarande fängslar så fort man ser hans bild. Och lyssnar man på rösten när han sjunger, förstår vem han var och vilka tjusarkrafter han besatte.

Jag minns att en ung och mycket oskyldig journalist intervjuade Ekman en gång. Hon pratade ivrigt om fikusar, utan att känna till någon annan betydelse än den som hör samman med den populära krukväxten som var på modet vid den tiden. Gösta Ekman var i skådespelarkretsar känd för sin vurm för stiliga herrar, men detta var något som den unga damen kände till. Hur pass aktiv han var på detta område vet jag inte. Kanske blev han slav även under denna last under sin tid i Tyskland, den vistelse som även gav honom smak för kokainet, ett missbruk som han aldrig kom över.

Ekman var för övrigt en djärv man och engagerade en ung och oerfaren Zarah Leander för titelrollen i Glada änkan och något år senare satte han upp Hamlet med Tutta Rolf. Chansningar båda två, men åtminstone den första blev en mycket stor succé. Men som den var mycket påkostad, blev nog det ekonomiska resultatet tämligen klent. Ekman var inte känd för att knussla.

Kvinnor och champagne

Ekman skrev en självbiografi som gavs ut på 30-talet. Under signaturen Den tänkande August berättar han om sitt liv. Har man tur och hittar utgåvan i Husmoderns presentbibliotek får man de finaste av porträtt tryckta på gott papper. Några av dem hittar ni här. Få kunde klä sig som Gösta Ekman. Han var alltid välklädd, ofta androgyn, men alltid den stiligaste av män. Jag kan inte tänka mig någon med personligare, kanske även delikatare, smak. Det är inte konstigt att hans minne dröjer sig kvar.

Klicka på taggen Gösta Ekman under inlägget. Det finns åtskilligt här att läsa om den mannen.

Dancing thru velvet summer nights

Natten_hela_dan

Klackarna i taket! Champagnedrömmar och en kameralins som svajande fångat in ett mörkt vardagsrum. Detta kan knappast beskrivas bättre än av denna text.

Champagnedrömmar flöto som strömmar då, glömskans sekunder, kärleksstunder, det är stunder hela dan det, ville de bara räcka och vara än.

Åt mig du skänkte tankar du tänkte som poem, i fantasier till melodier ur Boheme. Ja den här natten låg kärlek i skratten, det var natten hela dan det. Ville den bara räcka och vara än.

Men man kan vara säker på att en dag står hösten för dörren. Om detta sjunger Peggy Lee i den vackra Where Did They Go. Den är så sorglig; allt det vackra som tagit slut, krossats – men känslan av glädje finns trots allt kvar.

I remember dancing thru the velvet summer nights, stars is softly flicker thru a thousand colored lights, sipping pink champagne until the sun began to rise, till morning turned our laughter to goodbye.

Where did the go, all the good times, all the flowers, all the wine, the young men who hold me, all the lovers who where mine.

Du bist so jung und wunderschön

År 1938 lyssnade man i Tyskland på Kann denn liebe sünde sein. Min tyska är mer än bristfällig, men så mycket förstår jag att Kärlek kan inte vara synd, även om man får anta att 3:e riket hade åtskilliga restriktioner på just detta område. Detta verkar dock inte bekymra vår svensktyska valkyria, utan hon uppmanar friskt till alls sorts skörlevnad.

Ich hab dich heimlich angesehn
Du bist so jung und wunderschön
Ich hab dir einen Kuss vermacht
Dann hab ich dich zu Bett gebracht

Ett par år senare, strax innan krigslyckan vände och kom filmen Die grosse Liebe . Jag har inte sett den, ty den visas aldrig eftersom den hör till de mest skamfyllda alster som Goebbels lät producera. Huvudnumret i filmen är den bombastiska kärlekssången Ich weiss es wird einmal ein wunder geschehn som Leander framför här.

Ich weiß, es wird einmal ein Wunder geschehn
und dann werden tausend Märchen wahr.
Ich weiß, so schnell kann keine Liebe vergehn,
die so groß ist und so wunderbar.

Wir haben beide denselben Stern
und dein Schicksal ist auch meins.
Du bist mir fern und doch nicht fern,
denn unsere Seelen sind eins.

Som de hobbytyskofil jag är, har jag ägnat mig åt att översätta dessa rader och fått dem till något i den här stilen.

Jag vet att en dag ett under skall ske, och att tusen sagor skall besannas. Jag vet att så snabbt kan inte kärlek förgås, den är så stark och så underbar.

Vi vandrar under samma stjärnor och mitt öde är också ditt. Du är mig fjärr, men ändå när, ty våra själar är ett.

Detta kallar jag en romantisk text!

Nattens fåglar alla, gå ut i full parad

När kvällens skuggor falla, runt kring en trånsjuk stad, och nattens fåglar alla, gå ut i full parad. Då vaknar i mitt hjärta, en syndfull lust och brand, till ljus och färger bjärta, mitt Samarkand

Jag är från topp till tå ett kärleksstundens Var, jag spinner mina garn, det är mitt liv. Det är, vad skall jag göra, just mitt ödes lott, jag kan ju älska blott, det är mitt liv. Som fjärilen bränner sin vinge tun och skör, så skövlas vart hjärta, vad rår jag väl därför.

Jag är från topp till tå ett kärleksstundens Var, jag spinner mina garn, det är mitt liv.

Mycket riktigt, detta inlägg är en repris, man jag tycker att det inte skadar att påminna om vilken tillbakagång 50-talet innebar på många områden. Inte minst familjen blev lika omhuldad som den var under andra halvan av 1800-talet. Den smått frigjorda kvinnan, förpassades återigen till köksregionerna.

Tillbaka till den ursprungliga texten. Ja, vad säger man om denna ytterst dramatiska och på samma gång poetiska text? Författad i början på 30-talet får man nog anse den för ständigt modern. En riktig liten pärla, som är rentutav genial i sitt dystra konstaterande.

30-talets texter, skiljer sig markant från den smörja (nå, ibland iallfall), som pumpades ut på 50-talet och framöver. Kvinnan som då kedjats fast vid spisen, hult leende och ständigt passandes barn, var 20 år tidigare en mer frigjord varelse som mer än gärna tog för sig med glupande aptit (jag är blott en stackars kvinna – som försöker ta det som en man).

Två dom e, så blir dom tre, det bor en orm i varje paradis. Han har en vän, som hon tar sen, det bor en orm i varje paradis. Är hon trogen mot sin äkta man, blir han tvungen gå till någon ann. Vad är ett ord, här på vår jord, det bor en orm i varje paradis.

Moralen, kanske någon här vill inflika, bristen på moral, ter sig en smula, skall man våga sig på att säga, modern? Han har en vän, som hon tar sen!

Dansat såsom skökorna i Babel

Jag tycker deras parties är så torra,
jag undar vad de gjorde i Gomorra.
I Sodom skulle jag ha firat orgier,
med perser, turkar, negrer och georgier.
Och dansat såsom skökorna i Babel,
men se det får jag inte alls för Abel.

En av de märkligaste texter jag vet. Det är en slags My fair lady-liknande historia i en mer barnförbjuden version. Lyssna genast på Abel:

Och varför åker hon till häst, när den vita Cadillacen åker bakom?

Knappast den gladaste av änkor

En gång i tiden, närmare bestämt 1931, fanns det en Funkisänka med Gösta Ekman d.ä och Zarah Leander. Texten hade moderniserats av Karl Gerhard och Jules Sylvain hade sett över musiken. Det hela blev mycket lyckat, inte minst tack vare två lämpliga huvurrollsinnehavare. Historien är dessutom härligt banal och melodierna finfina.

Nu har Susanne Osten gjort en Queeränka och det är inte någon speciellt lustig historia. Två personer, en man och en kvinna, som uppenbarligen fått på sig varandras kläder, kommenterar det hela ut ett genusperspektiv. Änkan är vissrligen en gammal unken historia, men LUSTIG och underhållande. Man kan tycka att det vore bra så, när tiden har ändrats så avsevärt sedan urpremiären i Wien 1905 att bara det gör så stor skillnad att en modernisering förefaller överflödig. Effekten blir lika fullt en helt annan nu jämfort med då.

Och jag kan tycka att det bli lite tröttsamt med alla queeranalyser som översvämmar samhället. Visserligen är de verkligen på sin plats, ja rentav nödvändiga och efterlängtade, men det blir inte alltid så roligt. En tanke slog mig när jag såg änkan: kan man inte vidga den fastslaga hetronormen så att den innefattar varenda jäkel från läderbögar och radhussvenssons till femme fatale-flator och allmänt identitetssökande typer. Det vore så verkligt smidigt.

Läs mer om Gösta Ekman på Rävjägarn.

Kyrkan mittemot prakthemmet

På Artillerigatan, mittemot Hedvig Eleonora kyrka, bodde på 30-talet Gösta Ekman i en lägenhet som kallades för prakthemmet. Det var en påkostat inredd våning där man faktiskt lät fotografera en följetong i bild med Gösta Ekman själv och Zarah Leander i huvudrollerna. Vilken tidskrift det var, har jag glömt.

Nu börjar det bli höst på kyrkogården som ännu väntar på att få lysas upp av brandgula och helt röd löv. Idag var dock marken runtomkring träden full av kransar och buketter som gjorde sitt bästa för att försköna den grå dagen. Jag höll mig på avstånd från blomprakten och fotograferade istället hela härligheten från områdets nordvästra hörn.

Skönt att man inte längre är ung

Det är skönt att man inte längre är ung, är en mycket lustig gammal dänga:

Lyssna på texten: det dricks champagne ur en sko och alla passioner var bara en kurtis. Mycket underhållande.

Texten är faktiskt skriven av Beppe Wolgers och inte av Gösta Rybrant som vid den här tiden brukade skriva åt Zarah Leander. Detta är en singel, baksidan till Sång om syrsor, som inte heller går av för hackor:

Tre av de män som gjorde 30-talet

Det är en intressant samling män på bilden. Till vänster ser vi regissören Per Lindberg som tillsammans med herren i bildens mitt, Gösta Ekman, 1931 satte upp den s.k. Funkisänkan med moderniserade texter av Karl Gerhard och dekor och dräkter av Ewald Dahlskog. Greve Danilo spelades av Ekman, och den glada änkan av Zarah Leander.

Till höger i bilden ser ni Sveriges mest intressante restaurangman: Sten Hellberg. Den som inte läst hans svenska kokbok, bör inte uttala sig om kokböcker – dess like i form av fantasifulla rätter och engagerande texter har aldrig någonsin publicerats i detta land. Hellberg startade tillsammans med Sven Stål Brända tomten i mitten av 20-talet. Restaurangens inredning var som ett sceneri, en drömvärld och lokalen var fylld av en blandning av dyrbara och billiga antikviteter. Blommor och belysning var i en klass för sig. Under en period fanns tillochmed ett Versaillesrum. De bilder som finns bevarade gör ett mycket starkt intryck.

De rätter som serverades bar namn i stil med Stens rosenpäron, Chefens eget lilla hjärta i guldsås och Rara grönsaker på vårt eget lilla vis. Serverade gjorde välväxta damer som assisterades av unga, intressanta män med fina anor och tvivelaktig läggning, allt enligt Karl Gerhards utmärkta memoarer Katt bland hermeliner, där han tecknar ett fint porträtt av den originelle Stan Hellberg.

Av inredningen finns idag inte ett spår kvar – de sista resterna försvann iochmed inredandet av restaurang East på 1980-talet. Numera är både Sten och Brända tomten så gott som bortglömda. Det är synd, då hans originella personlighet borde vara en verkligt frisk fläkt idag.

Vår dam i Tyskland

Minsann, Zarah Leanders liv skall bli tysk film! Gissa om det kommer att bli bråk om hennes samröre med nazisterna. Det börjar bli uttjatat tycker jag. Spisa hellre hennes grymma nazihits från det glada 30-talet för de är verkligen bra. Man kan förstå att hon gillade Tyskland och de resurser som stod till buds.

När jag var i Tyskland för ungefär ett år sedan blev jag verkligt förvånad då jag upptäckteatt skivaffärerna praktiskt taget svämmade över av Leanderskivor. Så är inte fallet här precis. Med tanke på hur många som var tyskvänliga i Sverige under 30-talet tycker man att en äregirig artist borde bli förlåten. Men icke.

Lyssna på Sag nicht adieu, sag nur auf wiedersehen

Merci, mon ami

Lang ist her