Rävjägarn

The memoirs of a fox-hunting man

Och nu Siegfried Sassoons klassiska När vi red efter räv (Memoirs of a fox-hunting man) från 1928. En väldigt lugn och inte alls speciellt händelserik roman, som skildrar en ung mans uppväxt hos sin faster på den engelska landsbygden. Här är det ett stillsamt lantliv med rävjakter och cricket som möter läsaren. Det är en berättelse som tar form på ett både tänkvärt och roande vis.

Sassoon var den framgångsrike militären som blev pacifist (vilket fick honom att anses som mer eller mindre sinnessjuk) och sedan framgångsrik författare och poet som under några år hade ett förhållande med Stephen Tennant – en av 20-talets Bright young things.

Språket är utmärkt och skildringen av landsbygden är så fint genomförd att jag nostalgiskt minns min egen uppväxt i den lilla norrländska byn. Här finns klara höstdagar , daggfriska gräsmattor, ritter i gryningen och en värld som sakta men säkert är på väg att försvinna. Det är svårt att inte låta sig charmeras.

Sassoon skrev ytterligare två böcker om den unge Sherston: Memoirs of an Infantry Officer (1930) och Sherston”s Progress (1936). I dessa två volymer har första världskriget brutit ut och Sherston avancerar på den militära banan. Samtliga böcker finns översatta till svenskan (de kom runt 1950) och är mycket vackra i sin häftade originalupplaga. Här är en bild.

Syrie Maugham has gone all white

Wilsford på 30-talet

I början av 20-talet öppnade Somerset Maughams andra fru Syrie sin första inredningsbutik. Några år senare, i slutet av 20-talet, steg Stephen Tennant in butiken på Duke Street för att beställa några lampor till sitt hem, Wilsford Manor. Så småningom beställde han också en armatur i form av en stor rosa palm. Tennant blev så småningom en av Maughams bästa kunder.

På 20-talet var det fortfarande starka färger som gällde och många interiörer var tämligen mörka. Syrie älskade vitt och började inreda sina kunders hem i olika nyanser av vitt. Det var inga avskalade miljöer; här fanns fluffiga soffor, mjuka mattor och konsolbord. Maughan tyckte också mycket om snäckskal och delfiner och applicerade dessa former på det mesta, om hon inte valde en annan favorit: palmbladen.

I mitten av 30-talet hade det vita gjort Syrie välkänd, men nu gick hennes stil med i barockens tecken och färgen gjorde sitt intåg. Vid denna tidpunkt var det dags för Stephen Tennant att nyinreda sitt gamla familjegods. På bilden ovan ser vi ett exempel på hur det tog sig ut. Tyvärr är bilden i svartvitt men man får förmoda att åtminstone en del detaljer är i guld. I samma veva hittade Stephen ett par gotiska fönster som han installerade i en vägg i sitt sovrum. De var belysta bakifrån och det elektriska ljuset gav illusionen av att komma utifrån.

Bildgoogla Syrie Maugham och se mer av hennes inredningskonst. Huruvida det är vackert eller ej är en smaksak. Trist och tråkigt är det iallfall inte.

Somerset Maugham Den vassa eggen

För några år sedan läste jag Den vassa eggen av Somerset Maugham. Jag hade fått för mig att det var en bra bok, men jag blev besviken. Boken tog aldrig fart, den var som en enda lång inledning. Kanske var det vad Maugham tänkt sig och tillika bokens charm, men inte gick den hem hos mig för det. Titeln är dock briljant.

Mr Maugham verkar dock ha varit en tämligen intressant person. 1917 gifte han sig med Syrie, en av Londons mest välkända inredare. När Stephen Tennant ägnade sig åt inredningsorgier, handlade han gärna av Syrie. Skilsmässa följde dock efter 10 år, Maughams relation med sin assistent/vän/sekreterare/älskare tog alltför stort utrymme i äktenskapet.

Efter skilsmässan inköptes Villa Mauresque i Cape Ferrat. Här levde Somerset mesta delen av sitt återstående liv. 1944 publicerades Den vassa eggen som anses höra till hans bästa verk. Kanske har han skrivit något annat som bättre kan fånga mitt intresse än just den boken.

Beaton fotograferar Stephen Tennant

1927 tog Cecil Beaton en mycket lyckad bild på Stephen Tennant där han bär sin fina Macintosh. 1927 var det år som Stephen fyllde 21 år och detta firades bland annat genom att låta Cecil Beaton, då ung och lovande fotograf och Stephens vän, ta en serie bilder. Under regnrocken skymtar en kritstrecksrandig kostym, en skjorta med långa snibbar, sidenslips och en med ädelstenar dekorerad nål. Ytterplagget verkligen blev pricken över i:t.

Några månader senare, i oktober samma år, träffade Stephen den berömde poeten, pacifisten och f.d. kaptenen från första världskriget, Siegfried Sassoon, som året därpå skulle publicera den mycket rosade Memoirs of a Fox-Hunting Man (på svenska När vi red efter räv) och redan hade avverkat celebriteter om Ivor Novello. Tycke uppstod och man kan säga att de under några år levde fransk.

Siegfried Sassoon var vid den här tiden en populär gäst på societetsbjudningarna i Londontrakten. Han umgicks med Bloomsburygruppen och sågs på middags hos Emerald Cunard (mor till Nancy Cunard). Stephen Tennant var ung, mycket förmögen och fager och inspirerad många av sin generations författare. Bland annat sägs ha stå modell för både Cedric Hampton i Nancy Mitfords Love in a cold climate och Sebastian Flyte i Evelyn Vaughns Brideshead Revisited.

Tillsammans reste de omkring och besökte både Sicilien och Garmisch i Tyskland (där togs bilden till höger 1929). Siegfried var sysselsatt med skrivandet och Stephen, som ständigt led av vacklande hälsa (inte dog han ung för det), gjorde mest ingenting.

Så småningom rann deras relation ut i sanden och Stephen tillbringade sedan merparten av sitt liv med att göra just ingenting, förutom att då och då nyinreda godset Wilsford, som den excentriker han verkligen var.

Sassoon gifte sig på 30-talet; äktenskapet blev olyckligt och så småningom konverterade han till katolicismen. Han fortsatte dock att skriva och följde upp När vi red efter räv med Vi föll in i leden och Tillbaka i tjänst.

Diana Manners, Lady Diana Cooper

Jag är rädd att få känner till Diana Manners, en av 10- och 20-talens mest omskrivna unga damer. Hon var en del av den värld som befolkades av människor som Siegfried Sassoon, the Sitwells, Cecil Beaton, Evelyn Waugh, Stephen Tennant, systrarna Mitford och alla de andra som på ett eller annat sätt tillhörde Londons Bright young things.

Diana Manners var både förmögen och vacker och ägnade sig både åt filmen och teatern, vid sidan av societetslivet. Hennes roll i den tyska pjäsen Das mirakel som gavs i regi av Max Reinhardt (klicka på länken och se bilden från scenen!), blev mycket uppmärksammad och pjäsen gavs i flera år.

Diana Manners gifte sig 1919 med Duff Cooper och blev under ett par år, precis efter andra världskrigets slut, ambassadörsfru i Paris, vilket gav henne ytterligare pondus i rollen som omskriven societetsdam.

Hennes värld var den värld som så småningom blev helt legendarisk (framförallt om man själv inte upplevt den och bara sett den på gamla svartvita bilder). Det är en tid som jag gärna läser om, både romaner och biografier. Det var en tid när mycket förändrades, men när de privilegierade fortfarande hade mycket gott om pengar och inte drog sig för att använda dem. Och när de unga inte drog sig för att ställa till med skandal.

Och bilden ovan! För mer bilder, klicka här (bildgoogla).

Passa också på att läsa mer om Siegfried Sassoon och Stephen Tennant, männen som långt senare gav upphov tillRävjägarn.

Bilden som en dag blev mitt sidhuvud

Mauritz Stiller, Julius Jaenzon, Mary Johnson och Einar Hanson

Visst är den bra, bilden från inspelningen av Gunnar Hedes saga? Längst till vänster syns fotografen Julius Jaenzon, intill sitter Mauritz Stiller och de älskande två, Mary Johnson och Einar Hanson (åtminstone tror jag att det är Johnson på bilden). Hanson åkte till Hollywood samtidigt som Garbo och Stiller, men förolyckades redan 1927 i en bilolycka.

I samma veva som jag registrerade url:en ravjagarn.se, passade jag på att byta ut det gamla sidhuvudet (som föreställde Stephen Tennant som Prince Charming, i ärlighetens namn en mycket vacker bild, tagen av Cecil Beaton) mot en beskuren variant av denna bild. Att jag registrerade url:en berodde på att thatfoxhuntingman på svenska (talspråk) blev just Rävjägarn. Inte så dumt får man nog säga. Ursprunget till det hela är Siegfried Sassoon som av Tennant kallades för “That fox-hunting man”, ety en av hans mer självbiografiska böcker, som blev en riktigt klassiker, hette Memoirs of a fox-hunting man.

Nog om detta. Några ord om våren är på sin plats. När jag promenerade i söndags kväll doftade det så gott. Kvällen var ljum och scillan blommade framför husen vid Askrikegatan och ett mycket stilla vårregn fuktade det vinterbruna gräset och den doftande mullen. Några dagar senare var jag nere i Diplomatstaden. Naturen är fortfarande karg och grå, men här och där lyste vårens lökväxter, blå, gula och vita. Luften var kall den kvällen, men det var likväl vår i luften. Om det ändå vore jag som var morgon slog upp de franska fönsterdörrarna i den Tryggerska tegelvillan och kände den svala vårluften strömma in, dansa runt på parketten och sakta värmas upp.

Ej riktigt lämpad för kärlek

Halvägs in i Mitfordbiografin börjar jag lära känna den unga Nancy, den romantiska men illa rustade för verkliga kärlekaffärer. Hennes första stora kärlek var broderns gamle älskare. Den romansen pågick i fem år, men ledde naturligtvis ingen vart, vilket till sist fick henne att gifta sig med den mycket stilige Peter Rodd, som dock helt saknade karaktär och nästan genast skaffade sig en älskarinna.

Bland umgänget på 20-talet märks bla Brian Howard vars gestalt utgör grunden till karaktären Anthony Blanche i Bredeshead revisited. Brian var i sin tur vän med Stephen Tennant och andra Bright Young Things. Lite kan man nog önska, att man upplevtWden galna tiden i slutet av 20-talet som Evelyn Vaugh porträtterar i Vile Bodies.

Stephen Tennant

Unge herr Tennant var en riktig överklasslyngel. Född 1906 som yngste son till Lord Glenconner. Under 20-talet tillhörde Stephen de sk Bright young thingssom roade sig flitigt och gav upphov till spaltkilometer i veckopressen. De bilder som finnskvar är mycket fina och är den bästa inspiration till alla som vill skaffa sig en oslagbart tjusig framtoning.

Bland hans vänner märktes Cecil Beaton, klanen Sitwell och Diana Manners (senare Lady Duff Cooper). 1925 inledde Stephen en fyra år lång kärleksaffär med den stilige och bildsköne författaren Siegfried Sassoon, som tre år senare slog igenom med sin fiktiva självbiografi Memoirs of a Fox-Hunting Man.

I början på 30-talet försämrades Stephens hälsa och han tillbringade en stor del av sitt 80-åriga liv i sängen, ibland skrivandes på sin roman Lascar som aldrig avslutades.

Beundra Cecil Beatons vackra porträtt av Stephen och hans vänner och läs gärna Phillip HoaresSerious Pleasures: The Life of Stephen Tennant.

Stiliga Tennant, Beaton och Sassoon

Modetips för er som inte riktigt vet var ni skall hämta er inspiration. Samtliga bilder 1928-1930.

Stora bilden Sigfried Sassoon i mitten, Stephen Tennant till höger. Stephen som Prince Charming (överst), Stephen och Cecil Beaton i randigt. Stephen framför tavla.

(20) (20) (19) (19) (19) (19) (19) (19) (19) (17) (16) (16) (16) (16) (15) (15) (15) (15) (15) (15) (14) (14) (14) (14) (14) (13) (13) (13) (12) (12) (12) (11) (11) (11) (11) (11) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (9) (9) (9) (9) (9) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8)

Litteratur