The memoirs of a fox-hunting man

Och nu Siegfried Sassoons klassiska När vi red efter räv (Memoirs of a fox-hunting man) från 1928. En väldigt lugn och inte alls speciellt händelserik roman, som skildrar en ung mans uppväxt hos sin faster på den engelska landsbygden. Här är det ett stillsamt lantliv med rävjakter och cricket som möter läsaren. Det är en berättelse som tar form på ett både tänkvärt och roande vis.

Sassoon var den framgångsrike militären som blev pacifist (vilket fick honom att anses som mer eller mindre sinnessjuk) och sedan framgångsrik författare och poet som under några år hade ett förhållande med Stephen Tennant – en av 20-talets Bright young things.

Språket är utmärkt och skildringen av landsbygden är så fint genomförd att jag nostalgiskt minns min egen uppväxt i den lilla norrländska byn. Här finns klara höstdagar , daggfriska gräsmattor, ritter i gryningen och en värld som sakta men säkert är på väg att försvinna. Det är svårt att inte låta sig charmeras.

Sassoon skrev ytterligare två böcker om den unge Sherston: Memoirs of an Infantry Officer (1930) och Sherston”s Progress (1936). I dessa två volymer har första världskriget brutit ut och Sherston avancerar på den militära banan. Samtliga böcker finns översatta till svenskan (de kom runt 1950) och är mycket vackra i sin häftade originalupplaga. Här är en bild.

Siegfried Sassoon slightly revisited

Regniga måndag! Det trummar mot mina fönster och har så gjort i flera timmar nu. Helst skulle jag vilja ligga kvar i sängen, men det låter sig inte göras. Lite trött är jag allt efter en helg fylld av kalas.

Siegfried Sassoon, mannen som skrev När vi red efter räv (Memoirs of a fox-hunting man), hör verkligen till det brittiska kulturarvet. BBC 4 sände för ett par år sedan ett rätt så förtjusande porträtt av honom (In our time, torsdagen den 7:e juni 2007). Det är härligt torra och kunniga röster som presenterar Sassoons liv. Lyssna här.

BBC har mer intressant material om Sassoon, bland annat visar de ett bildspel med brev och teckningar. De har också en länk till Cambridges Sassoonblogg!

Diana Manners, Lady Diana Cooper

Jag är rädd att få känner till Diana Manners, en av 10- och 20-talens mest omskrivna unga damer. Hon var en del av den värld som befolkades av människor som Siegfried Sassoon, the Sitwells, Cecil Beaton, Evelyn Waugh, Stephen Tennant, systrarna Mitford och alla de andra som på ett eller annat sätt tillhörde Londons Bright young things.

Diana Manners var både förmögen och vacker och ägnade sig både åt filmen och teatern, vid sidan av societetslivet. Hennes roll i den tyska pjäsen Das mirakel som gavs i regi av Max Reinhardt (klicka på länken och se bilden från scenen!), blev mycket uppmärksammad och pjäsen gavs i flera år.

Diana Manners gifte sig 1919 med Duff Cooper och blev under ett par år, precis efter andra världskrigets slut, ambassadörsfru i Paris, vilket gav henne ytterligare pondus i rollen som omskriven societetsdam.

Hennes värld var den värld som så småningom blev helt legendarisk (framförallt om man själv inte upplevt den och bara sett den på gamla svartvita bilder). Det är en tid som jag gärna läser om, både romaner och biografier. Det var en tid när mycket förändrades, men när de privilegierade fortfarande hade mycket gott om pengar och inte drog sig för att använda dem. Och när de unga inte drog sig för att ställa till med skandal.

Och bilden ovan! För mer bilder, klicka här (bildgoogla).

Passa också på att läsa mer om Siegfried Sassoon och Stephen Tennant, männen som långt senare gav upphov tillRävjägarn.

Your lips, your eyes, your curly hair

And when I told them, how beautiful you are
They didn’t believe me, they didn’t believe me.
Your lips, your eyes, your curly hair,
are in a class beyond compare.

En av världens första riktiga hits var They Didn’t Believe Me från Jerome Kerns musikal The Girl From Utah från 1914. I Siegfried Sassoons Memoirs of a fox-hunting man (När vi red efter räv) spelar en av männen vid fronten under första världskriget They didn’t believe på grammofonen mest hela tiden, alltmedan Sassoons alter ego helst vill höra något klassiskt verk.

1949 kom Delta Rhythm Boys för första gången till Sverige vilket inte alls blev någon vidare succé, men likväl återvände de sommaren 1950 och då passade Metronome records på att göra ett par inspelningar med dem. Domaredansen och Kristallen den fina. Naturligtvis på klingande, om än bruten svenska. 1951 skrällde det dock till på allvar och det med den klassiska Flickorna i Småland (Spotify). Samma år spelade man också in They didn´t believe me.

Bilden som en dag blev mitt sidhuvud

Mauritz Stiller, Julius Jaenzon, Mary Johnson och Einar Hanson

Visst är den bra, bilden från inspelningen av Gunnar Hedes saga? Längst till vänster syns fotografen Julius Jaenzon, intill sitter Mauritz Stiller och de älskande två, Mary Johnson och Einar Hanson (åtminstone tror jag att det är Johnson på bilden). Hanson åkte till Hollywood samtidigt som Garbo och Stiller, men förolyckades redan 1927 i en bilolycka.

I samma veva som jag registrerade url:en ravjagarn.se, passade jag på att byta ut det gamla sidhuvudet (som föreställde Stephen Tennant som Prince Charming, i ärlighetens namn en mycket vacker bild, tagen av Cecil Beaton) mot en beskuren variant av denna bild. Att jag registrerade url:en berodde på att thatfoxhuntingman på svenska (talspråk) blev just Rävjägarn. Inte så dumt får man nog säga. Ursprunget till det hela är Siegfried Sassoon som av Tennant kallades för ”That fox-hunting man”, ety en av hans mer självbiografiska böcker, som blev en riktigt klassiker, hette Memoirs of a fox-hunting man.

Nog om detta. Några ord om våren är på sin plats. När jag promenerade i söndags kväll doftade det så gott. Kvällen var ljum och scillan blommade framför husen vid Askrikegatan och ett mycket stilla vårregn fuktade det vinterbruna gräset och den doftande mullen. Några dagar senare var jag nere i Diplomatstaden. Naturen är fortfarande karg och grå, men här och där lyste vårens lökväxter, blå, gula och vita. Luften var kall den kvällen, men det var likväl vår i luften. Om det ändå vore jag som var morgon slog upp de franska fönsterdörrarna i den Tryggerska tegelvillan och kände den svala vårluften strömma in, dansa runt på parketten och sakta värmas upp.

Stephen Tennant

Unge herr Tennant var en riktig överklasslyngel. Född 1906 som yngste son till Lord Glenconner. Under 20-talet tillhörde Stephen de sk Bright young thingssom roade sig flitigt och gav upphov till spaltkilometer i veckopressen. De bilder som finnskvar är mycket fina och är den bästa inspiration till alla som vill skaffa sig en oslagbart tjusig framtoning.

Bland hans vänner märktes Cecil Beaton, klanen Sitwell och Diana Manners (senare Lady Duff Cooper). 1925 inledde Stephen en fyra år lång kärleksaffär med den stilige och bildsköne författaren Siegfried Sassoon, som tre år senare slog igenom med sin fiktiva självbiografi Memoirs of a Fox-Hunting Man.

I början på 30-talet försämrades Stephens hälsa och han tillbringade en stor del av sitt 80-åriga liv i sängen, ibland skrivandes på sin roman Lascar som aldrig avslutades.

Beundra Cecil Beatons vackra porträtt av Stephen och hans vänner och läs gärna Phillip HoaresSerious Pleasures: The Life of Stephen Tennant.

Stiliga Tennant, Beaton och Sassoon

Modetips för er som inte riktigt vet var ni skall hämta er inspiration. Samtliga bilder 1928-1930.

Stora bilden Sigfried Sassoon i mitten, Stephen Tennant till höger. Stephen som Prince Charming (överst), Stephen och Cecil Beaton i randigt. Stephen framför tavla.