Titta vilket fint kök! Från inspelningen av Landstormens lilla argbigga på Filmstaden, Solna 1941. Från vänster: Marianne Löfgren (mycket bra skådis!!!), Sickan Carlsson, mannen i fönstret (okänd), Nils Jerring (sittande), George Fant och Julius Jaenzon (stående).
Nu tror jag att den sista av 30-talets stora svenska stjärnor lämnat jordelivet i och med Sickan Carlssons bortgång. Lite sorgligt, men så är å andra sidan livets gång.
När jag var lite på 70-80-talen så tittade jag nästan alltid på eftermiddagens matinéer. Bland de stjärnor som var flitigast förekommande, eller kanske var det så att det var de som verkligen fastnade i mitt minne, var Tutta Rolf, Annalisa Ericsson och Sickan Carlsson. Överklasskomedier från 30-talet har alltid tilltalat mig och bland de som sändes på eftermiddagarna var denna genre inte alls speciellt ovanlig. En av de mer namnkunniga regissörerna under denna tid var Gustaf Molander, vars bror Olof var en mycket respektingivande regissör på Dramaten och tillika dess chef i mitten på 30-talet. En populär skröna, var sanningshalt jag inte känner, är att Gustav Molander under inspelningen av en film i statarmiljö krävde tabletter under tallrikarna på bordet. Hur som, var han utmärkt lämpad för de mer eleganta 30-talsfarserna som gjorde stor lycka.
Molander regisserade Sickan Carlsson för första gången i filmen Kära släkten från 1933. Huvudrollerna spelades av Tutta Rolf och Gösta Ekman och Carlsson var Rolfs lillasyster. Intrigen var en smula banal, men på något sätt blev soppan tilltalande.
Men bäst minns jag Sickan Carlsson i uppföljaren till 1939 års film Landstormens lilla lotta, Landstormens lilla argbigga från 1941 (se affischen här). Den käcka lottan är i denna uppföljare utbytt mot en utfestad östermalmsböna som inte vill annat än att gå på restaurang och nattklubbar. När hon tvingas enrollera sig i civilförsvaret packar hon sina flottaste toaletter vilket inkluderar en cocktailpyamas i guldlamé och beger sig ut till landsorten. Scenen när hon mockar gödsel i ladugården i denna eleganta utstyrsel är svår att glömma. Lika svårt är det att inte föreställa sig hur det hela slutar. George Fant gick på intet sätt lottlös ur striden.
På 50-talet regisserade Hasse Ekman ett antal filmer med Carlsson. Mest kända är nog Sjunde himlen och Fröken Chic. Dessa färgkomedier var både banala och typiska för det uppsluppna efterkrigsåren. Vissa av dem är också mycket underhållande. Jag minns att jag såg just Sjunde himlen på Cinemateket för ett par år sedan och slog av hur färggrant allt var. Tapeter, tyger, möbler, bilar. En märklig syn när man tänker på hur blekt allt ter sig idag. Filmen är också stundtals rolig, men något av ett pekoral kan jag tycka.
På youtube finns en smärre dokumentär om Sickan Carlsson. Den är kanske inte så heltäckande, men det är svårt att inte tycka ryckas med av hennes charm. Hon hade verklig “det”. Läs gärna Leif Furhammars text i Dagens Nyheter och Gaby Wigardts i SvD.
I Carina Burmans nya biografi Djävulspakten porträtteras ingen mindre än Gösta Ekman, far til Hasse och farfar till Gösta. Den sistnämnde han han dock aldrig träffa. Tyvärr har jag ännu inte läst boken, ty jag förväntar mig ett gratisexemplar då jag hjälpte Bonniers med omslagsbilden. Det verkar dock tröstlöst, då de med största sannolikhet är genuint snåla. Burman gillar jag, främst för hennes roman Islandet, men även Klara Johanson-biografin ligger mig varmt om hjärtat. Förhoppningsvis är även denna volym läsvärd.
Ekman var för övrigt en djärv man och engagerade en ung och oerfaren Zarah Leander för titelrollen i Glada änkan och något år senare satte han upp Hamlet med Tutta Rolf. Chansningar båda två, men åtminstone den första blev en mycket stor succé. Men som den var mycket påkostad, blev nog det ekonomiska resultatet tämligen klent. Ekman var inte känd för att knussla.
På bilden här intill ses en ung man som under 30-talet var en av de mest omskrivna i svensk press. Hans namn var Johnny Bode, kompositören och sångaren. Bode var också ett stort original och något av en återfallsförbrytare om den termen nu kan anses passande i detta fall. En gång på 60-70-talet Bode julskinka som komplement till julbordets groggbuffé och ringde då till hotell Savoy i Malmö, imiterade Henning Sjöström och bad dem göra i ordning en skinka åt stjärnadvokaten som var på genomresa och inte ville anlända skinklös till julfirandet. “Sjöström” fick sin skinka och Bode var mycket nöjd med sitt tilltag.
Här intill ses Ingrid Bergman och Gösta Ekman en sen natt på vägen hem efter en helkväll på Der liebe. En väldigt fin bild. Lyssna på En nöjenas natt på Der Liebe 3:
Här bredvid syns Karl Gerhards första memoarvolym Om jag inte minns fel. Enligt baksidestexten är den en champagnecocktail som han serverar sina läsare. Omslagets målning är utförd av Isaac Grünewald. Den är inte dum. Jag har inte läst boken, men jag kan tänka mig att det är kvick, för det är Gerhard. En av bildtexterna lyder: Anna-Lena Hwasser levde i en värld som jag inte var obekant med – inbillningens.
Under tidigt 1900-tal var August Brunius en av de ledande konstkritikerna och skrev åtskilligt för SvD. Han var också intresserad av teatern och skrev ett antal pjäser som bland annat spelades av Gösta Ekman d.ä. och Lars Hansson. Bland annat skrev han Dalin och drottningen (Olof von Dalin och Lovisa Ulrika) med Ekman i huvudrollen. Den spelades på Svenska teaterns 50-årsjubileum 1925, året innan teaterna brann.
Det är en intressant samling män på bilden. Till vänster ser vi regissören Per Lindberg som tillsammans med herren i bildens mitt, Gösta Ekman, 1931 satte upp den s.k. Funkisänkan med moderniserade texter av Karl Gerhard och dekor och dräkter av Ewald Dahlskog. Greve Danilo spelades av Ekman, och den glada änkan av Zarah Leander.
