Rävjägarn

Kom o kära lilla Ebba, kom och stanna kvar hos mig! Skulle du ej hos mig stanna intill livets sena höst?

En av ytterst få släktingar som jag skrivit om är moster Ebba. Hon var inte min moster, hon var mormors syster och hon dog när jag var tonåring. Efter henne har jag ärvt en liten kista och en kyrkstuga. Kistan är full papper och böcker. Ebba var tämligen djupt religiös vilket var svårt att tro, ty hon var alltid full av upptåg och hennes ansikte var fullt av skrattrynkor. Som ung tog hon hand om sin utvecklingsstörda lillasyster som även flyttade med henne när hon gifte sig med sin avgudade Karl, som vi lite vanvördigt kallade “Farbror Kalle”. Farbror Kalle fick inte gå på biografen, ty den var alltför ogudaktig. När tv:n gjorde sitt intåg i hemmen fick han dock se de gamla filmerna som eftermiddagsmatinéer.

Ebba och Karl fick inga egna barn men adopterade en liten pojke men det var inte många år som de fick behålla honom. Han var lika livlig som sin fostermor och en dag hoppade han upp på mjölkbilen för att åka med och klämdes snabbt till döds.

I moster Ebbas kista hittade jag ett brev som hon fick till sin konfirmation. Det är helt rörande och mycket vackert skrivet. Klicka på bilden ovan för att läsa de vackra raderna.

I Ebbas kista fanns även en dagbok. Den hör till det mest rörande jag läst. Ett utdrag därur finner ni här.

Tags:

6 Responses to “Kom o kära lilla Ebba, kom och stanna kvar hos mig! Skulle du ej hos mig stanna intill livets sena höst?”

  1. Sofia says:

    Att ärva en kyrkstuga är inte illa. Det låter som en dröm! Min farmor skrev också sådana där små fina anteckningar. Jag ägnade min b-uppsats i svenska åt hennes dagböcker, det kändes som om vi kom närmare då, fast även hon varit död sedan mina tonår.

    • Rävjägarn says:

      Vilken bra idé till B-uppsats! Hade hon skrivit mycket? Ebbas var rätt sparsamma och vissa år skrev hon inget alls.

  2. Ann Margret says:

    Instämmer med Sofia! Kan du inte visa kyrkstugan?
    Men så fattiga vi som lever nu är, hur ska det bli efter oss? Inga vackert handskrivna brev, inga dagböcker, bara bloggar som ingen kommer att kunna läsa eftersom tekniken utvecklas och utvecklas … Usch, jag blir alldeles beklämd.
    Jag minns att du berättat förut om Ebbas och Kalles lille pojke som omkom så tragiskt.

  3. Sofia says:

    Oj, vilka fina tapeter i det blå rummet! Hon fyllde ca 15 små kalendrar i fickformat, från det sena 40-talet t o m början av 70-talet, hon slutade att skriva när farfar dog men levde själv i 30 år till. Hennes anteckningar var alla sparsamma, korta och “funktionella”. Många handlade om hennes arbete som sömmerska, tyger hon inhandlat, cancan-kjolar hon sytt (som var mkt moderna på 50-talet!), hur mycket hon fått betalt… Hon hade många “fina” kunder, b l a en fru Vachtmeister och var i många år självförsörjande vilket ju var ovanligt på den tiden. Men hennes anteckningar rymde mycket känslor mellan raderna, t ex när hon skriver hur hennes syster är på dans medan hon själv är “hemma med mor och diskar, städar och lappar byxor”. De perioder hon upplevde känslomässig turbulens skrev hon däremot ingenting alls, som året hennes bror dog i polio och när farfar blev sjuk: För sorg fanns inget språk. Jag tror det var den upptäckten som berörde mig mest.

Leave a Reply

Comments Protected by WP-SpamShield for WordPress